28. Ödesresan (Himalaya, hösten '97) - fritenkaren.se

etappen Lucknow-Bareilly måste ha gått med rekordfart. Jag förlorade aldrig hoppet.Men efter Bareilly blev det flera plågsamt långa stopp. Även min närmastemedpassagerare klagade: "Tåget blir bara mera försenat hela tiden." Slutligennärmade det sig en stor stad. Klockan var halv 10. Hoppfullt frågade jag minmedpassagerare om det kunde vara Delhi. "Nej," svarade han, "det är Hapur. Det ären timme kvar till Delhi."Jag fortsatte ändå att hoppas. Så fort jag kom ur tåget i Delhi tänkte jag ringaflygplatsen och be dem hålla planet, om det ännu inte hade gått.Delhi nåddes 23.15, en kvart efter mitt plans avgångstid. Resan från Gorakhpurhade tagit nästan 17 timmar. Tåget skulle ha nått Delhi vid 3-tiden på eftermiddagen,även med en 6 timmars försening hade jag hunnit, men nu blev förseningen nästan 9timmar. Med överväldigande krafter hade ödet förintat mig.Inte heller kunde jag ringa till flygplatsen, ty nu skulle alla dessa försenadepassagerare från detta långa överfulla tåg ringa till hela Indien samtidigt. Köerna vidtelefonerna var värre än några biljettköer. Jag hade bara att ge upp och söka mig ettnattlogi. 400 rupier var allt jag hade kvar av min kassa. De hade sparats för en taxi uttill flygplatsen, flygskatt, med mera.Jag var hänvisad till ett så billigt logi som möjligt. Enklast och bäst hade varit attta ett Retiring Room på järnvägsstationen, en säng i en sovsal, men allt var fullt. Dåinleddes nattjakten på hotell.En vänlig autorickshawförare tog hand om mig. I det första hotell han förde migtill var priserna över 1000 rupier, fastän jag sagt honom att jag bara kunde bo för 150rupier. Han sade att det absolut billigaste hotellet betingade minst 350 rupier. I ettannat hotell han förde mig till var priset 275. Jag gav mig inte, och min förareövergav mig inte heller. Hotelljakten gick vidare in i de skummaste delarna av Delhi.Klockan var ett på natten. Till slut nöjde jag mig med ett rum för 220, som var närajärnvägsstationen i New Delhi, ett område som jag kände väl till. Min förare nöjdesig hyggligt nog med 50 rupier för allt sitt besvär med mig. Efter två ohyggligaresdagar av bara nervösa spänningar inför att allt inte skulle klaffa, vilket det hellerinte gjorde till slut, och utan annan mat än bananer och te, stupade den besegradesoldaten i säng.del 20.(Moment 22 i Indien: Vad gör man när man blivit rånad i Sikkim och efter attändå lyckats ta sig fram till Delhi där till följd av tågförseningar missar sitt flyg hemtill Sverige?)Vad jag hade att göra följande dag var att besöka polisen, Aeroflot och SvenskaAmbassaden. Hos polisen kunde jag få veta exakt var Aeroflot och SvenskaAmbassaden låg, med telefonnummer och adresser. Men det tycktes inte finnasnågra poliser i Delhi. Alla visade mig hur jag skulle finna närmaste polisstation, detvar bara en minuts väg, och så vidare, och jag gick och gick, och hur jag än sökte,följde noggranna instruktioner och gick runt halva staden fann jag absolut inte enenda polisstation.Endast Aeroflot kunde hjälpa mig vidare med resan - min biljett hadekonfirmerats, och jag hade missat den utan att kunna meddela Aeroflot. Hade jagdärmed förlorat min biljett? Måste jag köpa en ny resa hem? I så fall kunde baraSvenska Ambassaden hjälpa mig.Till sist fann jag mina informationer hos avdelningen Tourist Information påjärnvägsstationen. Jag kunde ringa till Svenska Ambassaden därifrån, och en svenskdam visste precis hur jag skulle göra. Det fanns ett internationellt system som hette34