Oskar Lundgren vinnare i skrivartävlingSvenska Föreningen för Medicinsk Psykologi (som är en delföreningi Sektionen för Medicinsk Psykologi i Svenska Läkaresällskapet) harsedan ett antal år tillbaka två skrivartävlingar vartannat år. Den enavänder sig till medicine studerande/kandidater och AT-läkare.Vid den senaste omgången – som avgjordes i våras – gick förstapris på 5 000 kronor till medicinstuderande Oskar Lundgren påtermin tio i Linköping. Han fick priset för sitt bidrag ”Ett svek itålamod ”, som publiceras nedan.Tävlingsjuryn hade följande motivering till sitt beslut:”En berättelse om den nya, unga vikarien och ett övergrepp ivården . En fin språkbehandling ger gestalt åt människan bakomdiagnosen . Med stark närvarokänsla skildras huvudpersonens självrannsakandevånda över sin delaktighet.”Vill du veta mer om tävlingen gå in på föreningens hemsidawww.sfmp.se. Där kan du också ta del av flera andra prisbelöntabidrag.Lena SvidénAllmänläkare, sammankallande i tävlingsjurynEtt svek i tålamodav Oskar LundgrenDet första jag mötte när jag gick på mittnattpass var skrik och gråt. En medelålderskvinna jag aldrig träffat tidigare stod i dörrentill avdelningens kök och med tårarnarinnande från trötta ögon gjorde hon sittyttersta för att förolämpa resten av personalstyrkansom stoiskt försökte dricka enkopp kaffe. Då arbetsplatsen i fråga var ensluten psykiatrisk avdelning gissade jag attvi hade fått in en ny patient.Distraherad av min ankomst lämnadehon köksdörren och hälsade med ett ilsket,”Vem faan är du då?”Med ett lite krystat leende förklaradejag lugnt att jag var skötare, sommarvikarierandesådan och en del av nattpersonalensom snart skulle lösa av kaffedrickarnai köket.”Jaha, och hur gammal är du?”, sa honoch hade snabbt fått något vagt flirtigt iblicken.Innan jag hann svara började honskratta hysteriskt och tillade,”Du är hur som helst för ung för mig…du påminner om min son Fredrik”, och såkom återigen tårarna.När kvällsstyrkan gav rapport fick jag vetaatt kvinnan, som vi kan kalla Maria, hadekommit in sent på eftermiddagen tillsammansmed två poliser. De hade tvingatsplocka upp henne i en tobaksaffär där honhade gjort sig osams med ägaren och ställttill en ordentlig scen innan polisen hunnitdit.Vad som hade startat bråket var oklartmen poliserna hade sagt att Maria hadehunnit hälla ut tre burkar lösgodis pågolvet, spottat på butiksägaren och sparkaten annan kund på låret. Den inskrivandeAT-läkaren hade kontaktat Marias18-åriga son, som hade blivit lugnad avbeskedet att hon nu var intagen. Han hadeinsett att hans mamma varit på väg in ien manisk episod och hade vid tre tidigaretillfällen under veckan som gått pratatmed öppenvården. Maria hade inte sovitpå en vecka och sakta men säkert tappatfotfästet, igen…När kvällsfikat serverades hade Marialugn at ner sig och såg nästan lite skamsenut där hon satt och fingrade på en ostfrallaoch drack ett glas mjölk. När de andra patienternagick och la sig satte hon sig i entv-soffa och småskojade med några av ossi personalen. Andra hade hon bestämt sigför att ogilla och de blev istället konstantprovocerade.Jag tillhörde uppenbarligen de godkändaskötarna och jag upptäckte att detgick att ta udden av ett annalkande vredesutbrott genom att skämta. Små sarkastiska eller ironiska kommentarer fickhenne att spricka upp i ett leende och drain taggarna en stund.Timmarna gick och en av de mer rutineradeskötarna, en storväxt och ganska bitterkvinna, började tjata på Maria att det nogvar dags att gå till sitt rum och försökasova. Maria vägrade gång på gång och höllnågra gånger på att elda upp sig till nyatårar, och nya förolämpningar.Maria blev allt tröttare och börjadenicka till i soffan. Där tyckte min bittraskötarkollega att gränsen gick, men efterett nytt vredesutbrott (som jag fick lugnamed en gemensam promenad till patienternasäckliga rökrum) blev det bestämt att viskulle göra ett undantag och lämna Mariai fred, ljudligt snarkandes framför TVn.Strax före tre vaknade Maria och varomänskligt kissnödig. Hon låg kvar påsoffan och skrek på hjälp istället för attta sig till en toalett. Rädd för en olyckshändelsei soffan lyckades den bittra skötarkolleganlura i Maria i en rullstol föromedelbar transport till närmsta toa.Medan Maria skötte sina bestyr hadeskötarkollegan gått för att hämta denmanliga nattsköterskan som tidigare underkvällen inte visat sig ute på avdelningen.När hon kom ut från toan möttes honsåledes av en mindre patrull med en snorkigmanlig sjuksköterska iklädd en för storläkarrock i täten.Maria trotsade som en femåring i en mataffäroch vägrade högljutt följa de orderom att gå till sitt rum som sjuksköterskanmumlade fram genom sin mustasch. Dettablev droppen för den bittra skötaren somhelt sonika började slita i Maria, som avnågon anledning åter satt sig i rullstolen.Kaoset var ett faktum och efter någradiffusa hot om olika former av tvång, ochett halvhjärtat försök att släpa Maria tillrummet, meddelade sjuksköterskan attalter nativet var att få ytterligare en spruta.Under hela denna förveckling hade jag förbluffattagit ett steg bakåt och där hade jagstått och känt mig osäker på om jag bordesäga åt min bittra kollega att sluta dra ochslita i patienten.Maria fick ett ultimatum och blev informeradom vad som väntade om honinte ställde upp på sjuksköterskans krav.Storgråtande fortsatte hon att vägra gå tillsitt rum och valde med en hjärtskärandebeslutsamhet att ta konsekvenserna honnyss fått förklarade för sig.Det kom ytterligare två unga skötare frånvåningen under och assisterade vid insläpandetav Maria till hennes rum. Väl därfick sjuksköterskan ett fullt glas vattenhällt över sig när han erbjöd tabletter attsova på, och i väntan på att bakjourenskulle infinna sig satt vi tre stycken ochhöll fast Maria i hennes säng. Jag hatadevarje sekund och frågade mig själv hur jaghamnat på det här bisarra stället.Det som sedan hände kommer alltid förbliett av mina mest obehagliga minnen fråntiden som mentalskötare. Läkaren komoch förklarade för Maria att då hon hadevägrat att svälja de tabletter sjuksköterskanerbjudit var vi tvungna att ge henneen spruta. Jag fick hålla i ett ben medansjuksköterskan drog ned Marias byxor ochgav henne en spruta i den vänstra skinkan.Maria grät och bad uppgivet,”Snälla… gör inte så här mot mig…”18
Medan molekylerna i sprutan fann sina receptorersatt jag och en av de unga skötarnapå varsin stol i Marias rum, och kortasnyftningar från sängen var de enda ljudsom bröt den tunga tystnaden.När Maria somnat gick jag långsamtut till köket där jag fann två kollegor somjag nu kände en djup avsmak för. Sjuksköterskanskyllde hela den problematiskahändelseutvecklingen på en alltför dåligintagningsmedicinering då Maria kom tillkliniken.”De här maniska patienterna måste fåordentlig hjälp att landa och de ska sprutasordentligt när de kommer in så att dekan få sova”, sa han och försvann in på sinexpedition.Anders årets handledarei Sundsvall• Dr Anders Själander på Sundsvalls sjukhusvaldes till årets handledare 2008 medföljande motivering:”Med en näst intill övermänsklig kunskapsmassa,kombinerad med stor empatiför patienten och en utpräglad helhetssyn,handleds yngre kollegor, trots stor arbetsbelastning,med vänlighet, stort tålamodoch frihet under ansvar.”Själv satte jag mig i ett mörkt hörn i dagrummet,som nu hade blivit kusligt tyst,och försökte greppa vad det var jag egentligenhade varit med om. Av alla tusentankar som for genom huvudet trängdemånga frågor upp till ytan: Hade vi gjortdet rätta? Hade vi gett Maria en god vård?Visste hon inte sitt eget bästa? Vad kundevi ha gjort annorlunda?Det skulle inte vara svårt att rättfärdigatvångsinjiceringen som nödvändig ochkorrekt, men jag kunde inte komma ifrånden besvärliga känslan att det inte hade behövtsom de som förde befälet denna nattbara hade haft en liten gnutta tålamod.Jag hade hela kvällen sett en kvinna varsögon skrek efter kontakt och närhet, somvädjade efter hjälp, och det var smärtsamtuppenbart att hon var livrädd för att sittaensam i ett litet trångt rum med rastlösheten,ensamheten och den avgrundsdjupasmärtan.Den danska filosofen Kirkegaard har skriviten ofta citerad dikt om att man för atthjälpa en människa måste möta henne precisdär hon befinner sig. Den här nattenmisslyckades vi fullständigt med detta.Jag har tänkt på denna natt mångagånger och jag önskar att jag hade haftmodet att säga åt min äldre kollega attsluta dra och slita i patienten. Men jag varen nykomling, en ung läkarstudent mednågra veckors erfarenhet av psykiatri jämförtmed mina kollegors decennium. Jagvar inte stark nog att sätta mig på tvärenoch fann mig inte tillräckligt snabbt för attgöra något. Jag kommer inte undan mitteget ansvar; jag var där och jag stod inteupp för patientens bästa. Samtidig kan jagse klart att det största sveket begicks avmina äldre kollegor som uppenbarligenhade glömt bort de värden all sjukvårdmåste vila på om den inte ska bli ovärdig,omänsklig och skada mer än den läker ochtröstar.Copyright: författaren och sfmp <strong>2009</strong>Jan tilldelad årets”Gyllene vingar”• Det årliga ST-handledarpriset ”Gyllenevingar” i NU-sjukvården gick i år till JanMartinik med motiveringen:”Vi tycker att Jan Martinik, överläkarepå kvinnokliniken, är väl värd en uppmuntransom uppskattad handledare försitt sätt att uppmuntra och entusiasmeraoss ST-läkare att våga förskjuta våra gränserför vad vi kan klara av. Han har förmåganatt se oss som individer och ge bra ochkonstruktiv stöttning samtidigt som hanlär oss att stå på egna ben. Han är mycketkunnig inom sitt område och lyckas förmedlasin kunskap.”Replik till insändare• I förra numret av denna tidning ifrågasätter Stockholmsläkaren Gunnar Bergquist attbrottet som den morddömde läkarstudenten har begått ska betraktas som särskilt allvarligteftersom motivet var politiskt. I stället borde det, enligt Bergquist, snarast verkaförmildrande. Bergquist berättar om överste von Stauffenberg som försökte, men misslyckades,att ta livet av Hitler och undrar om vi inte skulle ha accepterat von Stauffenbergsom läkarstudent i dag. Det är just det som är min poäng.Den morddömde läkarstudenten var organiserad nazist. Han mördade en vänstersinnadperson, en antirasist och antinazist. von Stauffenberg försökte ta kål på en massmördandediktator. Han ville befria världen från den person vars ideologi ledde till att översex miljoner människor fängslades, torterades och dödades för att de var vänster, judar,romer, HBT-personer eller hade ett funktionshinder. Han ville göra slut på den man varsideologi den nu omdiskuterade läkarstudenten anslöt sig till och som konsekvens mördadesyndikalisten Björn Söderberg. Den som vägrar att se skillnaden mellan dessa handlingarvill inte jag möta i vården.Fast kanske har Bergquist rätt. ”Första bästa” patient eller kollega behöver nog intekänna obehag – såvida han eller hon inte råkar ha Downs syndrom, vara jude, homosexuell,romsk eller socialist. Och om nu något skulle hända – ja, då är ju motivet inte såallvarligt, bara politiskt.Daniel JohanssonLäkarstudent och doktorand, Lund<strong>Moderna</strong> Läkare 04/<strong>2009</strong> 19