Moderna Läkare nr 4 2009 - Sveriges läkarförbund

Oskar Lundgren vinnare i skrivartävlingSvenska Föreningen för Medicinsk Psykologi (som är en delföreningi Sektionen för Medicinsk Psykologi i Svenska Läkaresällskapet) harsedan ett antal år tillbaka två skrivartävlingar vartannat år. Den enavänder sig till medicine studerande/kandidater och AT-läkare.Vid den senaste omgången – som avgjordes i våras – gick förstapris på 5 000 kronor till medicinstuderande Oskar Lundgren påtermin tio i Linköping. Han fick priset för sitt bidrag ”Ett svek itålamod ”, som publiceras nedan.Tävlingsjuryn hade följande motivering till sitt beslut:”En berättelse om den nya, unga vikarien och ett övergrepp ivården . En fin språkbehandling ger gestalt åt människan bakomdiagnosen . Med stark närvarokänsla skildras huvudpersonens självrannsakandevånda över sin delaktighet.”Vill du veta mer om tävlingen gå in på föreningens hemsidawww.sfmp.se. Där kan du också ta del av flera andra prisbelöntabidrag.Lena SvidénAllmänläkare, sammankallande i tävlingsjurynEtt svek i tålamodav Oskar LundgrenDet första jag mötte när jag gick på mittnattpass var skrik och gråt. En medelålderskvinna jag aldrig träffat tidigare stod i dörrentill avdelningens kök och med tårarnarinnande från trötta ögon gjorde hon sittyttersta för att förolämpa resten av personalstyrkansom stoiskt försökte dricka enkopp kaffe. Då arbetsplatsen i fråga var ensluten psykiatrisk avdelning gissade jag attvi hade fått in en ny patient.Distraherad av min ankomst lämnadehon köksdörren och hälsade med ett ilsket,”Vem faan är du då?”Med ett lite krystat leende förklaradejag lugnt att jag var skötare, sommarvikarierandesådan och en del av nattpersonalensom snart skulle lösa av kaffedrickarnai köket.”Jaha, och hur gammal är du?”, sa honoch hade snabbt fått något vagt flirtigt iblicken.Innan jag hann svara började honskratta hysteriskt och tillade,”Du är hur som helst för ung för mig…du påminner om min son Fredrik”, och såkom återigen tårarna.När kvällsstyrkan gav rapport fick jag vetaatt kvinnan, som vi kan kalla Maria, hadekommit in sent på eftermiddagen tillsammansmed två poliser. De hade tvingatsplocka upp henne i en tobaksaffär där honhade gjort sig osams med ägaren och ställttill en ordentlig scen innan polisen hunnitdit.Vad som hade startat bråket var oklartmen poliserna hade sagt att Maria hadehunnit hälla ut tre burkar lösgodis pågolvet, spottat på butiksägaren och sparkaten annan kund på låret. Den inskrivandeAT-läkaren hade kontaktat Marias18-åriga son, som hade blivit lugnad avbeskedet att hon nu var intagen. Han hadeinsett att hans mamma varit på väg in ien manisk episod och hade vid tre tidigaretillfällen under veckan som gått pratatmed öppenvården. Maria hade inte sovitpå en vecka och sakta men säkert tappatfotfästet, igen…När kvällsfikat serverades hade Marialugn at ner sig och såg nästan lite skamsenut där hon satt och fingrade på en ostfrallaoch drack ett glas mjölk. När de andra patienternagick och la sig satte hon sig i entv-soffa och småskojade med några av ossi personalen. Andra hade hon bestämt sigför att ogilla och de blev istället konstantprovocerade.Jag tillhörde uppenbarligen de godkändaskötarna och jag upptäckte att detgick att ta udden av ett annalkande vredesutbrott genom att skämta. Små sarkastiska eller ironiska kommentarer fickhenne att spricka upp i ett leende och drain taggarna en stund.Timmarna gick och en av de mer rutineradeskötarna, en storväxt och ganska bitterkvinna, började tjata på Maria att det nogvar dags att gå till sitt rum och försökasova. Maria vägrade gång på gång och höllnågra gånger på att elda upp sig till nyatårar, och nya förolämpningar.Maria blev allt tröttare och börjadenicka till i soffan. Där tyckte min bittraskötarkollega att gränsen gick, men efterett nytt vredesutbrott (som jag fick lugnamed en gemensam promenad till patienternasäckliga rökrum) blev det bestämt att viskulle göra ett undantag och lämna Mariai fred, ljudligt snarkandes framför TVn.Strax före tre vaknade Maria och varomänskligt kissnödig. Hon låg kvar påsoffan och skrek på hjälp istället för attta sig till en toalett. Rädd för en olyckshändelsei soffan lyckades den bittra skötarkolleganlura i Maria i en rullstol föromedelbar transport till närmsta toa.Medan Maria skötte sina bestyr hadeskötarkollegan gått för att hämta denmanliga nattsköterskan som tidigare underkvällen inte visat sig ute på avdelningen.När hon kom ut från toan möttes honsåledes av en mindre patrull med en snorkigmanlig sjuksköterska iklädd en för storläkarrock i täten.Maria trotsade som en femåring i en mataffäroch vägrade högljutt följa de orderom att gå till sitt rum som sjuksköterskanmumlade fram genom sin mustasch. Dettablev droppen för den bittra skötaren somhelt sonika började slita i Maria, som avnågon anledning åter satt sig i rullstolen.Kaoset var ett faktum och efter någradiffusa hot om olika former av tvång, ochett halvhjärtat försök att släpa Maria tillrummet, meddelade sjuksköterskan attalter nativet var att få ytterligare en spruta.Under hela denna förveckling hade jag förbluffattagit ett steg bakåt och där hade jagstått och känt mig osäker på om jag bordesäga åt min bittra kollega att sluta dra ochslita i patienten.Maria fick ett ultimatum och blev informeradom vad som väntade om honinte ställde upp på sjuksköterskans krav.Storgråtande fortsatte hon att vägra gå tillsitt rum och valde med en hjärtskärandebeslutsamhet att ta konsekvenserna honnyss fått förklarade för sig.Det kom ytterligare två unga skötare frånvåningen under och assisterade vid insläpandetav Maria till hennes rum. Väl därfick sjuksköterskan ett fullt glas vattenhällt över sig när han erbjöd tabletter attsova på, och i väntan på att bakjourenskulle infinna sig satt vi tre stycken ochhöll fast Maria i hennes säng. Jag hatadevarje sekund och frågade mig själv hur jaghamnat på det här bisarra stället.Det som sedan hände kommer alltid förbliett av mina mest obehagliga minnen fråntiden som mentalskötare. Läkaren komoch förklarade för Maria att då hon hadevägrat att svälja de tabletter sjuksköterskanerbjudit var vi tvungna att ge henneen spruta. Jag fick hålla i ett ben medansjuksköterskan drog ned Marias byxor ochgav henne en spruta i den vänstra skinkan.Maria grät och bad uppgivet,”Snälla… gör inte så här mot mig…”18