Marsch för Studentstaden - Ergo

28 / RECENSIONERErgo #4 / 2010Betygen sätts i skala 0–5BÖCKERIrrande spanska ordAzril Bacal Roij“Refracciones itinerantes”(La peña de Uppsala)”Refracciones itinerantes”.Känns det svårförståeligt?Frukten intet – det är nämligentiteln på den spanskspråkigadiktsamling som UppsalasociologenAzril Bacal Roijväljer att publicera i Sverige.Till en början ser jag påutgivningen som ogenomtänkt;svensk poesi har idagen redan snäv läsekrets – gesdå inte en spansk diktsamlingutgiven i ett land därlångtifrån alla är spansktaligasmå utsikter till överlevnad? Möjligen. Den Peruföddepoeten själv menar att han genom att publiceraRefracciones itinerantes på spanska kan låta det latinamerikanskaarvet sätta fotspår i den svenska myllan.Som om den blåögda kolibri som förekommer blanddikterna plötsligt slog sig ned i ett av Engelska parkensträd. Och genast värjer jag mig från språkproblematiken;i en tid då de stora slakthusen (läs Bonniers, Norstedtsmed flera) publicerar allt färre översatta titlar– eftersom man inte vill betala översättarna och hellresatsar på svenska deckare – och på en bokmarknad meden rådande bestsellerism på vilken fyra elefanter är flerän fem myror vill jag hylla modet i att ge ut ”smal” litteratursom breddar bokhyllorna.Refracciones itinerantes betyder ungefär ”kringflackandeljusbrytningar”. Kanske är det just vad diktsamlingen– ja, till och med Bacal Roij själv – är. För ett flackandeär det. I bokens sju sviter eller kapitel stöter läsarenpå allsköns tankar och idéer. Med risk för att dömas tilldöden för biografisk läsning tycks det redan i bokensinledande ”monologer” gå att skönja den medelåldersmannens existentiella funderingar. Överallt bland dikternafigurerar den skoningslösa tiden, det går att höraden obönhörliga klockans tickande och poetens bedjanom att den ska slå långsammare. Här råder rädslan attdö ensam, känslan av att inte veta vart man är på väg,och vissheten om att tiden och döden skiljer familjeroch vänner åt. Författaren frågar sig varför han börskynda dit ingen väntar på honom. I sviten ”Cantigas”(”Små sånger”) hör vi en underbart sydamerikansktnostalgisk röst om allvaret i ekonas röster, i smärtsamtvackra Fado otoñal (Höstlig fado, möjligen samlingenshöjdpunkt) rullar poetens känslor likt ett hjul utan hejd– timmen för avsked närmar sig. Men än finns tid; BacalRoij hinner med att ryta som en puma om rättvisa ochhunger, och han hinner, innan klockan slår, självklartmed kärleken och erotiken, exempelvis när han i dikten”Claudia” en dröm om att ”plocka blommans blad”. Menständigt tidens gång. Sista timmens längtan och pina,denna evigt närvarande duende som tvingar fram tjutmot fullmånen och vrål av smärta. Det är denna duendesom genomsyrar spansk och latinamerikansk poesi, detär denna duende som skapat Refracciones itinerantesoch som närmast desperat vill göra oss sorgligt medvetnaom livets förgänglighet.Refracciones itinerales är en diktsamling i ordets rättabemärkelse. Aningen spretigt och osammanhängandebildar betraktelser ihopsamlade från en längre tidsperiodett sammelsurium av tankar, rädslor och idéer. Ariadnehar haft annat för sig än att spinna, för det löper sannerligeningen röd tråd genom verket. Med boken i handkänner sig Theseus möjligen berikad såväl estetiskt somexistentiellt, men föga tröstar den honom som fortfarandebefinner sig i labyrinten, med Minotauros ännuflåsande i nacken. Men kanske är det ändå den känslanBacal Roij vill skänka oss. Poetens ord förtäljer oss att pålivets korsvägar gives ingen hjälp, ingen tillflyktsort finnesnär vi hör golvklockans dystra slag och tiden hotaratt ta ut sin slutgiltiga rätt.BJÖRN EKDAHLEn kylslagen framtidMartin Engberg“Stjärnpalatset”(Nordstedts)Martin Engberg debuterade2006 med novellsamlingenTecknen runt huset och fortsätterhär med Stjärnpalatset,en roman som tar plats i enannorlunda framtid. Det ärSverige, det är kallt, och isenkryper över landet och kommerså småningom att täcka det.Människorna försöker anpassasig till en förändrad värld, i ennatur som inte lyssnar på dem.På en bondgård växer Katharinaupp hos sina föräldrar Jonoch Ingrid. Hon vet att hon är speciell – hon ska få träffaImperatorn. Inte i dag, men snart, när hon är redo. I enkartong uppe på vindsrummet förvarar hon ägget, ochhon övar varje dag, som om det var hennes eget liv honbar fram till Imperatorn.Där har vi början av Katharinas liv, och det är henne viföljer hela boken igenom. Tråkigt nog, måste jag säga,för Engbergs roman börjar egentligen ett kapitel innanvi träffar Katharina första gången, och det är ett riktigtbra stycke. Men det är nästan helt glömt när boken fårsin andra start och Katharinas liv ritas upp och förändrasframför oss. Det ska dröja ända till de sista sidornainnan den stämning som målades upp återkommer.Större delen av romanen behandlar dock Katharinasjälv, i hennes gestalt som 13-åring i samhället där honväxte upp hos Jon och Ingrid, hur hon finner Stjärnkrigarenoch tar emot en främling i huset. Blandat med dettager Engberg oss en bild av den framtid, det nu, där alltingegentligen utspelar sig. Vi får läsa om det som kallasDrivhuset, den plats Katharina befinner sig på. Det råderett spänt lugn inför den annalkande isen.Även Katharinas upplevelser behandlas med dettalugn och denna kyla i upplevelserna. Allting beskrivs såkallt, vasst, ljust och mörkt. Vetenskapligt, måste jag noglite nedlåtande tillägga, även om jag verkligen inte harnågot emot vetenskap. Det är Katharinas entoniga ochoinspirerande berättande som får mig att släpa blickenöver sidorna. Jag försöker finna anledningar för användningenav detta språk, och kan faktiskt tänka mig ettpar, men det verkar inte som att Engberg tänkte på dem.Han visade det i alla fall inte. Och den omfattning Katarinasberättande har i boken gör att Engbergs korthuggnaspråk så småningom trubbar av den läslust som väcktesi det första kapitlet.Martin Engberg spelar dock med tunga brickor i sitthuvudsakliga spel. Vad händer med våra minnen när vidör? Och när mänskligheten i detta frusna tankeexperimentgår mot en långsam men obeveklig förändringav livet måste den anpassa sig. Där livet som vi kännerdet inte kan överleva kanske något annat kan. Vad dettaär, och dess betingelser och relationer till människan ärgrundläggande i Engbergs komposition. Tyvärr skriverhan en smått oengagerande berättelse som bara nätt ochjämt når fram.En kropp av mörkerSara Stridsberg“Darling River”(Albert Bonniers Förlag)MIKAEL WÄRLANDERDet finns i Sara Stridsbergs prosa ett säreget mörker, somvore texten ett stort svart hål i vilket läsaren sugs in ochkonsumeras. Att läsa Stridsberg är som att färdas rakt ini ett kompakt och nattsvart mörker. Det är en lika fantastisksom skrämmande upplevelse.Den före detta uppsalastudenten Stridsberg slog igenomstort 2006 med den smått mästerliga ”Drömfakulteten”.En bok som förärade henne såväl Nordiska rådetslitteraturpris som Uppsala studentkårs Frödingstipendium.Mycket välförtjänt bör läggas till. Drömfakultetenvar verkligen en av 00-talets allra bästa böcker. Stridsberg,som de senaste åren också etablerat sig som framgångsrikdramatiker, återvänder nu till prosan med enroman som tar avstamp i Vladimir Nabokovs megaklassiker”Lolita”. Det är ett djärvt drag att ge sig på ett sådantikoniskt verk. Ett drag som visar sig gå hem.”Doloresvariationer” lyder underrubriken till Stridsbergsbok, vilket är en lyckad rubricering. I romanen spelasdet upp fyra variationer kring temat Dolores Haze,den tolvåriga flicka som Nabokov lät sin motbjudandeprotagonist Humbert Humbert förälska sig i och sedermeragöra världsberömd under smeknamnet Lolita. Defyra parallella spåren binds samman av den kulturellasymbolgestalt Lolita med åren blivit. Det handlar delsom den vuxna och gravida Dolores som plågas av minnenfrån de övergrepp hennes styvfar i barndomenutsatte henne för, de som skildras i Nabokovs roman.Dolores går nu mot den blodiga och oundvikliga barnsängsdöden.Det handlar också om flickan Lo som av sinfar matas med alkohol och socker och som om kvällarnatvingas prostituera sig vid Darling River. Det handlar ommodern som med sin kamera och sin saluförda kropp reseri städernas utkanter. Det handlar också om den i enbur instängda aphonan samt vetenskapsmannen somlär henne teckna. Den senare en historia som lär ha variten av de ursprungliga inspirationskällorna för Nabokovi arbetet med Lolita.Om Nabokov med hjälp av Humbert Humberts frodigaspråkkonster skildrade det manliga begärets blick såskildrar Stridsberg med kylig saklighet flickorna somfastnat i denna blick. Stridsbergs stil är fotografisk. Honskriver i starka och drabbande bilder. Det är som villhon blixtbelysa dessa flickor som fixerats och framkallatsi den manliga sexualitetens mörkrum, i vilket deförlorat sina själar och reducerats till objekt. Det tycksdock inte som att det är Stridsbergs intention att frigöradessa kvinnor ur deras bildlighet. De förblir fotografier,handlingsförlamade i de manliga förövarnas skugga. Detycks statiska. Och det är ett problem, både litterärt ochmoraliskt.Men de bilder Stridsberg målar upp innehåller i sig självaen sådan besvärjande kraft att alla eventuella invändningarsnart får stå tillbaka. Allra bäst är det när honbeskriver det fysiska –de blödande, värkande, växandekropparna. Då förvandlas texten själv till kropp. En slagslitteraturens inkarnation äger rum och man kan nästankänna, dofta och ta på alla dessa ruttnande kroppar. Detär lysande språklig fysikalitet jämbördig med den hosstorheter som Birgitta Trotzig eller Mare Kandre.Och ur textens kropp strålar alltså ständigt detta unikamörker. Ett mörker som bländar, skrämmer och förför.Det är denna inneboende mörka stämma som ger textendess obetvingliga styrka och övertygar om att Stridsbergmed ”Darling” River nu lagt ännu en grundsten till byggandetav ett stort författarskap.Sara Stridsberg.JOHN SJÖGRENFoto: Robert Blombäck