20 / REPORTAGET <strong>Ergo</strong> #4 / 2010Leken är viktig för gruppdynamiken och får oss att reflektera över oss själva och vår omgivning.Ronja står upp mot våldetI El Salvador är våldet en naturligdel av tillvaron. Barnen är somvanligt de som lider mest närfattigdom, marginalisering ochminnen efter ett brutalt inbördeskriglämnar de vuxna oförmögnaatt garantera det skyddde är skyldiga att skapa. Det ärhär Colin och Ronja kommer ini bilden. I landet där ingen läserböcker.ERGO I VÄRLDENMINNA LEVINFlickan uppmanas av sin klasskamratatt visa mig sina ärr.Och då får jag se dem. Ärr påben och armar, märken jaginte sett förrän nu eftersom dedolts av skoluniformens kjol och tröjormed långa ärmar. Blygt berättar hon attdet är hennes mamma som misshandlarhenne. ”Hur ofta slår hon dig?” frågarjag. ”Jämt. Varje dag” svarar hon tyst.”Ibland här också” säger hon och måttarmed knytnäven mot hakan. Jag är denförsta vuxna utanför familjen som fårveta det här. Hon har inte velat berättaför någon på skolan, av rädsla för konsekvenserna.Pappan, jag ser i hennes ögonnär hon talar om honom att hon dyrkarhonom, vet men gör ingenting.Hon har ingen som skyddar henne. Nuhar hon beslutat sig för att lita på mig.När vi åter riktar uppmärksamhetenmot boken om Colin och de utrotningshotadeaporna, verkar det som att honaldrig vill sluta läsa.NÄR JAG för ett och ett halvt år sedanbeslutade mig för att starta ett våldsförebyggandelitteraturprojekt i El Salvador,ett av världens mest våldsdrabbadeländer, visste jag att det skulle bli tungt.Tungt att bära på dessa barns berättelser.Tungt att ha deras fulla förtroende.Tungt att kanske kunna nå en bit meninte ända fram. Jag frågar mig om enmänniska kan bära hur många livsödensom helst i sitt hjärta utan att låta cynismenvinna till slut.Ronja Rövardotter är min vän och allieradei kampen om barnens tankar,drömmar och framtidsutsikter. Mellanmig, Ronja och barnen står ett helt samhällepräglat av fysiskt och psykiskt våld.Misshandel i hemmet är vardagsmathär i El Salvador. På gatorna härjar dekriminella gängen. Får man motorstoppsent en kväll är polisen den sista manhoppas ska dyka upp. För många barn ärskolan den enda plats där de kan kännasig trygga, och det är därför vi i Schoolsfor the Future har valt skolorna somvåra främsta samarbetspartners. Hosmånga lärare här finns en glöd som samtidigtger mig energi och fyller mig medsorg. Deras passion inspirerar mig, menhopplösheten ligger alltid så stapplandenära. Vad gör man när man ser och vill såmycket, men allting runt omkring tycksverka i motsatt riktning? Vad gör mannär man ser ännu en elev bli gravid vidfjorton års ålder, ännu en ung man bliindragen i droghandel eller mördas påväg hem från skolan? Bara under åretsförsta två månader har tio skolungdomarskjutits till döds på öppen gata.NÅGOT MÅSTE MAN TRO PÅ när livet ser utsom det gör här. De flesta salvadoranervänder sig till Gud. Jag sätter mitt hopptill Ronja. Till böckerna och ordets makt.Jag vet att ord kan förändra människorsliv, till det bättre eller till det sämre. Jagtror att lustfylld, reflekterande läsningkan få ett barn att börja drömma, hoppasoch bestämma sig för att ta sitt livi egna händer. Varje barn har den därnyfikenheten och det där trotset inomsig, och om man hjälper det att skapaen egen relation till böckernas värld såkan det bli räddningen när inget annatstöd finns där. Det blir en egen värld somingen kan förstöra. En plats där fantasinfår växa bland rumpnissar och grådvärgar(barnen kan inte sluta skratta!) ochleda till drömmar, som leder till handlingoch förändring.När jag ser de elvaåriga barnen i vårtpilotprojekt vet jag att det är sant. De villinte annat än att läsa, läsa, läsa. De önskaratt vi kunde hålla på hela dagen ochkvällen, varje dag, och de skriver i småilla stavade brev till mig att boken är envän som man måste ta hand om. De villskriva mer, diskutera mer och leka mer,precis det som vi gör när vi träffas de därtvå timmarna varje vecka.FLICKAN MED ÄRREN har bett mig att inteberätta för någon om det hon sagt. Mammanhotade nyligen att döda henneshund om något kom fram. Jag vet att jagmåste fortsätta samla på mig livsöden,måste fortsätta känna tyngden. Den dagdet inte gör ont längre är det dags attgöra något annat. Så varje gång jag liggersömnlös för någon gör jag det medtacksamhet.Minna Levin från Uppsala är sociolog ochskrev uppsats i El Salvador 2008. Vid hemkomstenstartade hon den ideella organisationenSchools for the Future, och driver nutillsammans med engagerade medarbetareett våldsförebyggande litteraturprojekt i ElSalvador.
<strong>Ergo</strong> #4 / 2010NYHETER / 21Vatten över huvudet och pilsner under västenTentorna haglar i jämn takt överuppsalastudenterna så här årsoch tillsammans med snöyranskapade detta en stark känsla avatt vilja vara någon helt annanstans.Lyckligtvis kände Wannerwalloch några vänner detsammaoch lägligt nog gick det csnanpassadeflyg till staden sompå senare år seglat upp i våramedvetanden som ett mecka för(fin)kultur, billig öl, och freihet.Wir fahren nach Berlin!Gardinerna hänger på sniskanoch solen tillåts väcka migäven på den sista av de fyradagarna på resan. Huvudvärkenger sig till känna i sammaögonblick som jag med plirande ögon urskiljergårdagens tomma flaskor och detluktar fränt i rummet som vi alla delar.Klockan är tre och jag vet att vi inte kommerhinna med något annat än att käkaen klassisk tysk döner (≈ kebab) vid denDAVID HAAS &CHRISTIAN WANNERWALLsönderbombade kyrkan innan mörkretfaller, museerna stänger och alla ansvarsfullamänniskor går till sängs. Detvar inte tänkt att bli så här, så mycketvet jag. När vi (lite sådär skönt spontant,som man ska göra) bokade resan var vialla relativt överens om vad vi ville görai Berlin. Berömda Pergamonmuseet, detarkitektiskt gränssprängande JudischeMusée (vi kom inte längre än kön) och ytterligarenågra platser med många vuxenpoängskulle avverkas. På planet hadevi skrattat gott åt varandras historier omnitiska föräldrar med strikta schemannerpackade bredvid badshortsen. Hur vialla fått uppleva hur väckning och uppstigningalltid tycktes ske i gryningensförsta stund endast för att därefter bliintryckt i baksätet i en familjebil på vägtill ingenstans av intresse.VID FEM SITTER VI med varsin döner ochtillhörande pilsner. Stämningen är dämpadoch luften tycks ha gått ur var ochen av oss. I luften finns en känsla av misslyckandeoch ”vad fan var det som händeegentligen”. Ingen kan (vill?) sätta ordpå dessa känslor, och sett till vad vi gjortmed våra dagar i Berlin vet vi nog intesjälva vad som gick fel. Inte förrän ljusetträffar Wannerwall på ett sätt som förförsta får honom att se ut som sina 24 år,inser jag vad som gått fel.NÄR VI VAR SJUTTON var livet som en film,och som alla andra gick vi långt vid sidanav alla upptrampade stigar och sov glattbort dagarna för att möta natten. Men viär äldre nu och känslan av att man börbete sig därefter trycker på mer och merför varje år. Dessvärre tog vi med studentlevernetsom Uppsala vaggat in oss i ochdet spontana tänket att göra vad mankänner för och kanske inte alltid vadman planerat. Detta i en kombinationmed Berlins nattliga utbud som håller envaken långt längre än nationernas 01.00fick oss att uppleva kulturen och konstensom genom en tjock dimma. Kanske ärdet insikter som dessa som gör att det ärvi som om 20 år väcker barnen och tvingardem in i kombin inför en utflykt tillalla gamla sevärdheter och museer somi vår ungdom gick oss förbi. Judische Musée,nästa gång tar vi oss in.Berlinerdomen. Ett måste för den kultiveradeTysklandsbesökaren.Foto: Oscar GustafssonGWENDOLYNHAEVENSThe Soundof SilenceEver seen a ‘how to’ book titled“Basic Knitting: The HardWay” or “499 Booby-traps inMexican Cuisine”? Me neither,and yet the language-learningseries 1001 Pitfalls in... (given Language) appearsto sell quite well. You’d think a titlelike this would put the prospective buyeroff the whole idea of learning the skill(let alone buying the book). They mustbe aimed less at the tourist prepping fora week in Paris than the serious studentof language. The student who doesn’twant their intelligence insulted: they’vealready figured out that languages arecunning by nature and that the road tofluency is more pot-hole than pavementfor the first few months. They appreciatethe hazards a book like this can signalalong the way.PERSONALLY, I THINK language learnersshould also wear warning signs—like thegreen “övningskörning” signs magneticallyclinging to the bumpers of learner-driver’scars—to keep native speakersvigilant for erratic speaking, and wrongturns. Especially when we learners get tothe stage when we can put together a somewhatlucid sentence; because at thispoint we can make sense, but not alwaysthe sense we quite mean. And we still lackthe proficiency to understand our mistakes.My sign should probably have blinkinglights on it. I’ve raised unnecessary concernfrom a grandmotherly Swiss womanwhile out on a solo Alpine ramble: “Ichbin ganz allein (I’m lonely),” I told her.Then—holding out my camera—asked ifshe could take my photo. She looked asthough she would adopt me right off themountain top (all I’d meant to say wasthat I was ‘on my own’.) Another time Irepeatedly disappointed the owner ofa Guest-house in Austria, who inquiredkindly each morning if I’d ausgeschlafen—slept well—and was greeted with an evermoresnippety “No, I did not.” Confused,he’d nod his head slowly; meanwhile,I thought I was being accused of lazilysleeping-in. Then there was the time I hollered,“Look at you! You got fat!” at a Québécoisfriend after several months apart.I’d meant the opposite, of course, butdidn’t understand my faux pas—or herstartled expression—until months later.I’M UNAWARE OF EVER CAUSING offencein Swedish, and I find this very worrisome.Worrisome, because I have no doubtthat, over the years, I’ve let slip any numberof odd, offensive, maybe even hurtfulcomments—and yet I’ve never beenmade aware of them. Unlike the surprisedor confused reactions I’ve receivedfrom my blunders in other countries,here people seem to have an uncannyability to remain expressionless, regardlessof what confusion or upset may bechurning inside them.Either it’s these ‘silences’ of facial expressionwhich cloak my mistakes, or it’sthe real silences, which carry their own,sometimes contradictory, meanings inSwedish conversation. Silence #1 agreeswith, or affirms what the speaker hassaid. Silence #2 means the listener probablyunderstands, but doesn’t have an opinionabout the matter at hand (but youcan stop explaining). Then there’s Silence#3: diplomatic, total disagreement.This one sounded just like #1 for me untilrecently. Now, all silences sound like #3and it’s made me rather paranoid.I’m sure there are other, finer meaningsof the silences, but I haven’t developed theultrasonic bat-hearing necessary to decipherthem yet. Who knew the most difficult‘pitfall’ of learning Swedish wouldn’tinvolve language at all—but silence. FORSKARSTIPENDIUMVärmlands nation utlyser ett Uddeholms forskarstipendium à f.n.75 000 kr/termin.Stipendiet får uppbäras i tre år och kan tilldelas ”medlem av Värmlandsnation i Uppsala som är (eller skall bli) heltidsstuderande inom forskarutbildningenvid Uppsala universitet, och som med hänsyn till framsteg istudier och andra omständigheter må anses därav förtjänt”. Sökanden skallvara svensk medborgare.Samma ansökningsblanketter som vanliga stipendium (finns både på Söderbomskahuset samt via vår hemsida).RESESTIPENDIERUddeholms resestipendium utdelas till förtjänt medlem av Värmlandsnation i Uppsala, som är svensk medborgare och bedriver heltidsstudiervid Uppsala universitet på grund- eller forskarutbildningsnivå. För vårterminen2010 utdelas sannolikt mellan 5 och 10 stipendier.Särskilda ansökningshandlingar för resestipendier finns att hämta i Söderbomskahuset eller samt via vår hemsida.Sista ansökningsdag den 19 april. För mer information, se nationenshemsida www.varmlandsnation.se under fliken stipendier.Vid frågor kontakta stipendiesekreterarna.Martin PetterssonBelinda Nilsson070 956 2228 070 679 1575stipsek@varmlandsnation.seGWENDOLYN HAEVENS, originally fromCanada, is a Graduate Student studyingNorth American Literature at the UppsalaUniversity English Department.
Change language