invandring-och-morklaggning-karl-olov-arnstberg_gunnar-sandelin_2014-04-29

Nu sitter zigenarna på gräset utanför polisstationen. Två mammor ammarsina barn; en ung man med tatuerade armar rullar cigaretter, sakta och metodiskt.Han lägger dem på hög i gräset. En kvinna visar upp de myggbetthennes dotter fått under den kalla natten. ”Vi behöver mat och mediciner...”76Med 1992 års lågkonjunktur ordnade Sverige in sig i ledet av ländermed konfliktfyllda relationer mellan urinvånare och invandrare.Därmed inleds också mer systematiskt vår tids mediala förträngningav problematiska frågor kopplade till invandringen.Handlar de gångna trettio åren om att fostra svensken till att accepteraen accelererande invandring, så handlar tiden därefter ochfram till idag mera om att censurera bilden av en alltmer problematiskverklighet.En mycket uppmärksammad och omskakande bok om Förintelseni Europa 1933-45 skrevs av Stèphane Bruchfeld och Paul Levine.Den gavs titeln ”Om detta må ni berätta”. Boken ingick i denstatliga informationssatsningen ”Levande historia” som drogsigång efter att en undersökning bland skolungdomar 1997 visat attvetskapen om judarnas öde under andra världskriget höll på attförloras. Boken spreds i mer än en miljon gratisexemplar.Andra världskriget och alla dess övergrepp var trygg mark. Härvar gränsen mellan onda och goda knivskarp. Den kompliceradesvenska nutiden var betydligt svårare att hantera. För den opinionsbildareeller journalist som trampade fel, fanns betydande risker.Kritik mot invandringspolitiken uppfattades lätt som kritikmot invandrarna, vilket kunde översättas till främlingsfientlighetoch rasism. För svenska medier formades en allt tydligare policy:”Om detta må ni inte berätta!”76 Ann Thiberg: Flykten från invandrarverket. Expressen den 12 juli 1992, s. 2.77