invandring-och-morklaggning-karl-olov-arnstberg_gunnar-sandelin_2014-04-29

demokratiska invandrarminister Maj-Lis Lööw uttryckte offentligt sin förtjusningöver enligt hennes mening Åströms kunniga och briljanta problembeskrivning.74Däremot, vilket är viktigt att notera, hade invandrarministern enavvikande åsikt om diskussionen av den kulturella bakgrundensbetydelse. Att utestänga nödställda flyktingar därför att de komfrån för svenska förhållanden synnerligen främmande kulturer,var alltför grymt. Denna viktiga distinktion lyckades hon emellertidinte få gehör för i massmedierna.Samtidigt som myndigheterna hade svårigheter att hitta bostäderoch försörjning åt de flyktingar som fått rätt att stanna i Sverige,ledde i synnerhet Jugoslaviens sönderfall en stark press påsåväl slussar som flyktingförläggningar i Sverige. De första årenpå 1990-talet befann sig bortåt 40.000 asylsökande i olika förläggningar.En och annan av dem blev kvar där i flera år, i stor ovisshetom sin egen framtid.När den så kallade lasermannen kring årsskiftet 1991/92 börjadeskjuta på invandrare, sannolikt av den enda anledningen att devar invandrare, så startade ännu ett försök att fostra folket – påsamma sätt som skett flera gånger tidigare. Rasismen och invandrarhatetskulle återigen bekämpas. Alla tevekanaler, alla politiskapartier, alla studieförbund, ja alla goda och ansvarsfulla kraftertog upp kampen för att manifestera och restaurera den svenskagodheten. Det folkliga stödet på gator och torg blev dock dennagång inte särskilt imponerande. Demonstrationer samlade intelängre några jätteskaror.En tröst i sammanhanget var det dock att inte heller de svenskarasisternas mobilisering till en demonstration den 1 maj 1992 iGöteborg lyckades samla anhängare. Endast 25 personer dök upp,74 Aleksandra Ålund & Carl-Ulrik Schierup: Kulturpluralismens paradoxer, i tidskriften Kulturellaperspektiv nr 1 1992, s. 13.75