invandring-och-morklaggning-karl-olov-arnstberg_gunnar-sandelin_2014-04-29

Någon större uppmärksamhet blev det inte i medierna efter avskedandet.Ingen som sa att det väl inte var så farligt, ingen somsa något om yttrandefrihet. Det brukar annars journalister gilla.Yttrandefriheten är väl först och främst ett privilegium för de somskriver och redigerar de stora nyhetsmedierna. De är de enda somhar rätten att servera den bild av verkligheten som makten harkommit överens om.Inte heller var det någon som sa att det var visserligen ett misstag,men förlåtligt. Några kolleger till Mats Strandberg tyckte detvar trist och försäkrade att varken han eller Bosse Hansson varrasist. De fick naturligtvis på nöten:Dessutom, vilket gör situationen ännu mer problematisk, är hur en storgrupp rutinerade sportjournalister skyddar Bo Hansson. Arne Hegerfors sägeri en intervju i Aftonbladet– Alla blir hysteriskt politiskt korrekta, i stället för att sätta sig in i Bossessituation.Göran Zachrisson, en annan känd sportkommentator säger:– Jag är så otroligt trött på den här spattigheten som uppstår kring någotsom uppenbart inte är det minsta rasistiskt.Så här låter det. Det skulle vara lätt att förklara bort det som en generationsfråga.Eller som en kollegial skyddsmekanism. Och visst kan det ligganågot i det. Även om flera sportjournalister tydligt markerat att Hanssonsagerande inte är okej. Men det är inga ursäkter. Den enda möjliga ursäktenär just en ursäkt. Förmågan att inse att ord som ”svartingar” drabbar andra.Så kan det vara med rasismen och dess konsekvenser. Bo Hansson avslöjadesinte när han kommenterade. Han avslöjades när han trodde att andrainte skulle höra. Med största sannolikhet formades inte hans syn på svartaspelare där och då. Det är snarare en idé han burit med sig länge, ett sätt attförstå det spel han älskar, ett sätt att förklara sitt favoritlags förluster ochvinster. Så är det med intoleransens tankefigurer. De kan bli en bärande del iens sätt att förstå världen. Det betyder inte att Bo Hansson är en hatare.336