invandring-och-morklaggning-karl-olov-arnstberg_gunnar-sandelin_2014-04-29

De vände på sakfrågan. Vad som började som min önskan efter en tydligkristen identitet hos Svenska kyrkan i dess kontakter med andra religioner,hade plötsligt förvandlats till ett högerextremistiskt islamofobiskt angreppmot religionsdialog och muslimer. Någon muslim som upplevt sig kränkthade dock fortfarande inte gått att finna.Medierna jobbade i skift, utnötningsstriden fördes från många posteringar.Den ena dagen ett blogginlägg på blogg A, nästa vecka en ledare i facktidningenB, några dagar senare en artikel i kvällstidningen C, ett nytt inlägg påblogg A, veckan därpå en artikel i dagstidningen D och en ny ledare i B…Skribenterna hade ett par saker gemensamt: dels ville de markera sin lojalitetmot systemet genom att betona sitt totala avståndstagande från mig,dels baserades inget på vad jag skrivit, utan på de åsikter man stämplat migmed.Det gick så långt att Kyrkans Tidning på ledarplats krävde att personer medmin politiska åsikt skulle stoppas från att prästvigas. Tydligen var det flerrättigheter än yttrandefriheten som gått i graven sedan min gymnasietid.Jag omplacerades på mitt jobb. Arbetsgivaren hänvisade till ett läkarintygjag själv inte kände till. Detta ”läkarintyg” visade sig vid närmare kontrollbestå av ett utlåtande från företagshälsan som gjorde gällande att mina kollegerinte delade min politiska uppfattning och att jag därför borde omplaceras./…/Den enkla slutsatsen är att du aldrig kan vinna. Om du anser dig illa behandladi medierna så har du två val: du kan antingen vara tyst eller protestera.Om du är tyst så tolkas det som att dina motståndare har rätt. Om duprotesterar, så kan dina motståndare kontra med att du gör dig till martyroch hävda att ditt primära syfte ända från början var att bli angripen, baraför att andra ska tycka synd om dig.I mitt fall valde jag länge att inte bemöta angreppen, helt enkelt eftersomde var osanna. Men när mitt namn i en ledarartikel nämndes tillsammansmed både Utöya, Bering Breivik och fascism, var till och med mitt tålamodslut. Jag skrev ett bemötande och skickade in det till tidningen i fråga. Ingethände. Jag mailade, och fick svaret att det fanns mycket material som väntadepå publicering. Till slut skickade chefredaktören en journalist för att101