invandring-och-morklaggning-karl-olov-arnstberg_gunnar-sandelin_2014-04-29

invandring-och-morklaggning-karl-olov-arnstberg_gunnar-sandelin_2014-04-29 invandring-och-morklaggning-karl-olov-arnstberg_gunnar-sandelin_2014-04-29

10.07.2015 Views

tycker likadant men vågar inte stå upp för det”. Präster från hela landet berättadeom sina upplevelser – och sin rädsla. Det var deras berättelser somledde fram till min tredje artikel med rubriken ”Konsten att tysta en präst”.Jag menade där att präster var rädda att stå upp för sin kristna övertygelseoch att många upplevt bestraffningar för att de ifrågasatt exempelvis lämpligheteni att läsa koranen under gudstjänster eller att ha bekännande muslimersom faddrar under kristna dop. Artikeln beskrev också mekanismernasom används för att tysta ovälkomna röster och åsikter. Förtäckta hot, bestraffningar,förlöjliganden och stigmatisering möter den som tycker olika.Det är dubbelt effektivt. Genom att inte visa någon nåd mot den som opponerarsig, skräms andra till tystnad. Att försvara den som fallit i onåd, innebäratt själv hamna i skottlinjen. Guilt by association. /…/Ett antal gånger har jag fått frågan om jag inte var beredd på att det skullebli reaktioner och konsekvenser av mitt skrivande. Naturligtvis var jag det.Att den som uttrycker en obekväm åsikt drabbas av repressalier var ju självapoängen i mina texter. Ironiskt nog bevisade mina belackare min teori, justgenom att agera enligt bestraffningsmallen jag beskrivit. Detta var onekligenen liten seger i sig.Vad jag däremot inte var beredd på, var hatet. Det oresonliga, totala ochförgörande hatet. Hatet som inte vilar förrän man ligger komplett stilla, tystoch oskadliggjord. Jag var inte beredd på att jag skulle få göra erfarenhetenatt det fanns människor som, om möjligheten fanns, utan att tveka skulle haställt upp mig mot en vägg och arkebuserat mig – enbart på grund av att jagyttrat åsikter de inte delade.Ironiskt nog var det just dessa politiskt och ideologiskt drivna medieaktörer,som i andra sammanhang lovsjöng rätten att gilla olika, som utandröjsmål kastade Voltaire överbord och ställde vapnens omställare direkt påsearch and destroy. Det fanns inga som helst ambitioner att föra dialog.Målmedvetet, och med en fullständig övertygelse om den egna godheten,skred man till verket. Ändamålen helgade medlen och inga påståenden varför grova. Jag belades med än den ena, än den andra åsikten och i ett hujhade man förvandlat mig till en person jag hade mycket litet, om ens något,gemensamt med.100

De vände på sakfrågan. Vad som började som min önskan efter en tydligkristen identitet hos Svenska kyrkan i dess kontakter med andra religioner,hade plötsligt förvandlats till ett högerextremistiskt islamofobiskt angreppmot religionsdialog och muslimer. Någon muslim som upplevt sig kränkthade dock fortfarande inte gått att finna.Medierna jobbade i skift, utnötningsstriden fördes från många posteringar.Den ena dagen ett blogginlägg på blogg A, nästa vecka en ledare i facktidningenB, några dagar senare en artikel i kvällstidningen C, ett nytt inlägg påblogg A, veckan därpå en artikel i dagstidningen D och en ny ledare i B…Skribenterna hade ett par saker gemensamt: dels ville de markera sin lojalitetmot systemet genom att betona sitt totala avståndstagande från mig,dels baserades inget på vad jag skrivit, utan på de åsikter man stämplat migmed.Det gick så långt att Kyrkans Tidning på ledarplats krävde att personer medmin politiska åsikt skulle stoppas från att prästvigas. Tydligen var det flerrättigheter än yttrandefriheten som gått i graven sedan min gymnasietid.Jag omplacerades på mitt jobb. Arbetsgivaren hänvisade till ett läkarintygjag själv inte kände till. Detta ”läkarintyg” visade sig vid närmare kontrollbestå av ett utlåtande från företagshälsan som gjorde gällande att mina kollegerinte delade min politiska uppfattning och att jag därför borde omplaceras./…/Den enkla slutsatsen är att du aldrig kan vinna. Om du anser dig illa behandladi medierna så har du två val: du kan antingen vara tyst eller protestera.Om du är tyst så tolkas det som att dina motståndare har rätt. Om duprotesterar, så kan dina motståndare kontra med att du gör dig till martyroch hävda att ditt primära syfte ända från början var att bli angripen, baraför att andra ska tycka synd om dig.I mitt fall valde jag länge att inte bemöta angreppen, helt enkelt eftersomde var osanna. Men när mitt namn i en ledarartikel nämndes tillsammansmed både Utöya, Bering Breivik och fascism, var till och med mitt tålamodslut. Jag skrev ett bemötande och skickade in det till tidningen i fråga. Ingethände. Jag mailade, och fick svaret att det fanns mycket material som väntadepå publicering. Till slut skickade chefredaktören en journalist för att101

tycker likadant men vågar inte stå upp för det”. Präster från hela landet berättadeom sina upplevelser – <strong>och</strong> sin rädsla. Det var deras berättelser somledde fram till min tredje artikel med rubriken ”Konsten att tysta en präst”.Jag menade där att präster var rädda att stå upp för sin kristna övertygelse<strong>och</strong> att många upplevt bestraffningar för att de ifrågasatt exempelvis lämpligheteni att läsa koranen under gudstjänster eller att ha bekännande muslimersom faddrar under kristna dop. Artikeln beskrev också mekanismernasom används för att tysta ovälkomna röster <strong>och</strong> åsikter. Förtäckta hot, bestraffningar,förlöjliganden <strong>och</strong> stigmatisering möter den som tycker olika.Det är dubbelt effektivt. Genom att inte visa någon nåd mot den som opponerarsig, skräms andra till tystnad. Att försvara den som fallit i onåd, innebäratt själv hamna i skottlinjen. Guilt by association. /…/Ett antal gånger har jag fått frågan om jag inte var beredd på att det skullebli reaktioner <strong>och</strong> konsekvenser av mitt skrivande. Naturligtvis var jag det.Att den som uttrycker en obekväm åsikt drabbas av repressalier var ju självapoängen i mina texter. Ironiskt nog bevisade mina belackare min teori, justgenom att agera enligt bestraffningsmallen jag beskrivit. Detta var onekligenen liten seger i sig.Vad jag däremot inte var beredd på, var hatet. Det oresonliga, totala <strong>och</strong>förgörande hatet. Hatet som inte vilar förrän man ligger komplett stilla, tyst<strong>och</strong> oskadliggjord. Jag var inte beredd på att jag skulle få göra erfarenhetenatt det fanns människor som, om möjligheten fanns, utan att tveka skulle haställt upp mig mot en vägg <strong>och</strong> arkebuserat mig – enbart på grund av att jagyttrat åsikter de inte delade.Ironiskt nog var det just dessa politiskt <strong>och</strong> ideologiskt drivna medieaktörer,som i andra sammanhang lovsjöng rätten att gilla olika, som utandröjsmål kastade Voltaire överbord <strong>och</strong> ställde vapnens omställare direkt påsearch and destroy. Det fanns inga som helst ambitioner att föra dialog.Målmedvetet, <strong>och</strong> med en fullständig övertygelse om den egna godheten,skred man till verket. Ändamålen helgade medlen <strong>och</strong> inga påståenden varför grova. Jag belades med än den ena, än den andra åsikten <strong>och</strong> i ett hujhade man förvandlat mig till en person jag hade mycket litet, om ens något,gemensamt med.100

Hooray! Your file is uploaded and ready to be published.

Saved successfully!

Ooh no, something went wrong!