Harry Martinson 1904-1978. Katalog.

Allt måste hon minnas. Hon har i sitt minne idéerna till all grodd, blommor,träd, örter. Ett av hennes tusen ännu ej diktade kärleksnamn är Frö-Vodan.Hon skall aldrig nås av några dödar. Ej av silverdöden, ej av koppardöden,ej av måndöden eller stendöden, ej av diamantdöden.En gång vart tusende år glömmer hon en blommas idé, då gråter hon ochspeglar sig i strömmen, dödssjuk av gratie, galen av skönhet, och tårarna ärofrö till hundra nya jordeblommor oförlikneliga i skönhet.Då går ryktet kring jorden om nya orkidéer och fördubblade korgväxteroch en ny äppelsort blåser upp sina kinder under månen.Och den nya orkidén får namnet Marco Polo, och korgblomman somluktar av nyförädlad kamfer uppkallas efter en by på den ryska stäppen:Kamenka-Strumilova. Då börja mosshumlornas klockor brumma – »ettbarn är fött i gräsen», och den klockan går på myren Saista i Lappland ochpå tundran Objaja och på gensinghöjderna kring Jang-tse-kiang, och dåsjunger i vart hjärta som älskar, den sången.Så drömde jag om Frö-Vodan. Och för att göra drömmen henne värdigstirrade jag in i solen tills blindheten kom och ringarna från de blinda tiggarnasland dansade. Så gick jag förblindad hem stödd på en kådig granstör,sakta följande stigen i ljungen, trevande mig till torpets säng, och sov intillmorgonen i det oinskränkta mörkret.Men sagominnets lykta öppnar eldschakt i min dröm. Jag drömmer falldrömmensom i min barndom. Men nu faller jag djupare än då. Nu faller jagin i jordens bröst, in till Frö-Vodan.