Harry Martinson 1904-1978. Katalog.

7»Sagolyktan»52. Oljemålning på papp, 70 × 49 cm, signerad och daterad 1934.Med egenhändig påskrift av titeln och dedikation till Erik Asklund.Inramad.Harry Martinson utövade sitt måleri i huvudsak under första halvan av1930-talet, med kulmen just 1934. Han skapade ofta bild och dikt i närasamklang och behandlade författarskapets konkreta motiv samtidigt i teckningoch måleri. Sagomotiv är aktuella för honom 1931–35 och denna målningstema har möjligen en motsvarighet i hans dikt »Sagoskog», med dess»sagominnets lykta» i sista stycket.Martinson sände »Sagoskog» till Sven Stolpe på Fronten 1932, men dentrycktes först som en av »Tre dikter» i Bonniers Litterära Magasin 1934.Dikten framkallade syner hos en entusiastisk Stolpe, som återgav den i desshelhet i Det svenska geniet (1935). »Vill man ha en konkret föreställning omvilken furia, vilket jublande poetiskt vanvett, som kan gripa Martinsonsfantasi, skall man läsa hans fantastiska saga om ’Frövodan’, ett av de mångamästerstycken, som han inte brytt sig om att införa i sina diktsamlingar.»Målningen avbildas i Ingvar Holm, Harry Martinson i målarnas mitt (2004),s. 65.SagoskogPlötsligt en dag börjar min sagoskog att leva.Jag själv ett töcken svävande i sagan. Jag själv en urfågels susande vingetrevande i tidlöshet.Björnmossan så mjuk, så borstmillionisk, den känner efter i barfotahålfotenom nerverna leva. Då ryser jag i min tidlösa dröm: Jo, jag lever.Betagen av allt i ditt tempel!Jag är som ett stråldjur. Ett rött sken är jag – solar, ringar, ljud, klang. Mittena öra ligger långt ut i rymden. Det lyssnar till molnens flyktiga vissnande,till havets monotona fnysande och granskogstopparnas sassande ljud. Detandra ligger på marken och hör jordens hjärta, djupt där nere.Källorna viska, vattenådrornas gastar smyga runt i hemliga grottor därsilverlyktor hänga. Dessa silverlyktor – jag vill drömma deras bild, de hängapå trådar av eld över en svart ström. Och i den grottan ligger en sagokvinnaensam.Hennes hud är gyllene, brösten glänsande som lampor som aldrig dödenkan släcka eller förvissnandet nå. Hennes hår har den färgen som är sagans,men som i solen förvandlas till simpelt purpur – även det värdigt att kyssaintill läpparna blöda och vissna bort som en eld.Armarna i sin gratie äro mjuka som eldtungor och fasta och härliga somkopparådror ringlande sig inne i ett mörkt berg, fjärran från förbrukadelandsändar där gruvorna gäspa.Hennes ben är eldlysande kolonner, hennes säte som spända kinder avguld. Över henne hänga silverlyktor dansande som lätta fröhus i klangenfrån alla hemliga ådror omkring.Sagokvinnan speglar sig i strömmen. Hennes ansikte lågar, blodet flammarunder huden. Hon är dödssjuk av gratie, galen av skönhet. Omslingradav heliga rötter är hon fängslad i sin egen skönhet. Hennes hjärna är ettgrubbel: hon måste minnas alla träd och blommor som växa på jorden ochalla algväxter i havet och allt sjögräs, de minsta mossor måste hon minnasoch den lilla, lilla niktblomman med det gyllene stoftet som man pudrar desåriga dibarnen med, och maskrosens beska skaftmjölk som blinkandekaniner äta om sommarkvällarna.