Stockholm - SLL Tillväxt, miljö och regionplanering (TMR ...

28DEL 1 – FÖRUTSÄTTNINGARprövningen av Dennispaketet till regeringen i maj 1993.Materialet remitterades till ett antal myndigheter. Fleraav remissinstanserna ansåg att redovisningarna inte gavtillräckligt underlag för att bedöma de långsiktiga effekternaav det föreslagna trafiksystemet. Olika alternativborde bedömas i förhållande till en framtida regionstruktur.I praktiken efterfrågades alltså mer eller mindreett nytt regionplanearbete. Några ansåg inte att nyttanuppvägde de ingrepp som åstadkoms.Därför hände ingenting med regionplanen under ettdrygt år. I juli 1994, två månader före valet, beslutaderegeringen så att inte vidta någon åtgärd med anledningav beslutet att anta Regionplan 1991, utan att låta planenvinna laga kraft.På Regionplane- och trafikkontoret ansåg vi i principatt den färdiga regionplanen borde följas av en aktivmarknadsföring så att den också fick genomslag i kommunernasplanering. Samtidigt går det inte att marknadsföraen plan som inte finns tryckt. Vi valde därföratt vänta på regeringens beslut.Under hösten 1994 lät vi så trycka den färdiga Regionplan1991, två år efter antagandet och tre år efterutställningen, då innehållet i allt väsentligt lagts fast.Det var då knappast längre aktuellt att göra någon störreaffär av att Regionplan 1991, nu vunnit laga kraft. Orsakernatill detta var flera. Dels hade den redan underflera år utan formell förankring utgjort det faktiska underlagetför den regionala trafikplaneringen och för enhel del annan planering på regional nivå. Dels hade jufaktiskt förutsättningarna redan förändrats kraftigt påvissa punkter.NYSTART FÖR REGIONPLANEKONTORETRegionplanekontoret var sedan regionplanen var klartill stor del fokuserat på att förändra den egna organisationen.Det hade under flera år funnit missnöje hos denpolitiska majoriteten med kontorets sätt att fungera.Kontoret uppfattades till viss del som sig självt nog.Möjligheterna hos den politiska nämnden att påverkaverksamheten uppfattades som alltför begränsad. Kontorethade också vuxit sig alltför stort och kostsamt. Vidslutet av 1980-talet hade Regionplane- och trafikkontoretomkring 110 anställda. Olika försök att låta kontoretockså bedriva intäktsverksamhet prövades, men visadesig svåra att förena med den oberoende ställningsom krävs av ett regionplaneorgan. Dessutom var detknappast helt och hållet förenligt med kommunallagen.Också hos kommunerna fanns ett relativt utbrettmissnöje. Man uppfattade på olika håll, ibland från motsattautgångspunkter, att det var svårt för kommunernaatt få gehör för sina synpunkter i arbetet med Regionplan1991. Södertörnskommunerna uppfattade att regionplaneninte tillräckligt beaktade behoven på ett alltmereftersläpande Södertörn. Också nordostkommunernauppfattade att den egna regiondelens intressenkom på undantag. De bildade en samarbetsorganisationoch tog fram ett eget förslag, UNO, UtvecklingsplanNordost, mer eller mindre som en direkt kritik motregionplanearbetet.Olika alternativ för en omorganisation diskuteradesunder kanske alltför lång tid. Mindre enheter fördes tillen början över till andra landstingsorgan. Under hösten1992 var inriktningen klar. Kontoret skulle delas i enliten myndighetsdel som skulle svara för uppgifternasom regionplaneorgan och en större utförardel. Det stodsnart också klart att personalen totalt sett skulle minskas.Det skulle i första hand ske genom naturlig avgång.Förmånliga villkor för avtalspension infördes därför.Personalen på det nya regionplanekontoret bestämdestill omkring 20 personer medan utförardelen Inregia,Institutet för regional analys, fick bli 45 personer.Direktör för det nya regionplanekontoret blev Bo Malmsten,som tidigare varit trafikdirektör. Björn Hårsman,som tidigare varit chef för utredningsavdelningen blevdirektör för Inregia, som till en början var en landstings-