Stockholm - SLL Tillväxt, miljö och regionplanering (TMR ...

168DEL 4 – NÅGRA SAKFRÅGORmed i varje fall regionala politiska mål, men svår att kontrollera.BOSTADSBYGGANDET I RUFS 2001I samrådsunderlaget Regionplan 2000 utgick vi från detberäknade behovet av nya bostäder som redovisats redani den regionala strategin, 6 000–10 000 lägenheterper år under perioden 2000–2030. Ansvarig för bostadsfrågornai RUFS var Ragnar von Malmborg. Hantog fram två alternativ till hur bostadsbyggandet kundefördelas på kommunerna, alternativ K och alternativ P.Alternativ K innebar att fler bostäder skulle tillkomma iden centrala delen av regionen och alternativ P att flerbostäder skulle tillkomma i förortskommunerna. I bådaalternativen borde byggandet till stor del ske genom förtätningav redan byggda områden.Planalternativen byggde på vad som kommit fram iden enkät om kommunernas syn på bostadsbyggandeoch tillväxt som gjordes 1998. Kommunernas svar pekadepå att det fanns en beredskap för en tillväxt på långsikt som låg över scenario Bas, men inte skulle räcka tillför att motsvara scenario Hög. De mest expansiva kommunernafanns framförallt i länets norra och östra delar,men flera av de centrala kommunerna hade också beredskapför snabb befolkningstillväxt. I den södra länsdelenvar kommunerna däremot i allmänhet mer återhållsammai synen på tillväxt.Skillnaden mellan alternativen var inte så stor. I alternativK skulle nästan 40 procent av bostäderna tillkommai Stockholm, Solna och Sundbyberg, i alternativP drygt 20 procent. Inte i något alternativ utgick vi frånatt det skulle vara möjligt att bygga mer än hälften av bostädernai den centrala delen av regionen, som var förutsättningeni det så kallade miljöscenariot, som tagitsfram som ett räkneexempel.Avgörande var Stockholms stads inställning. I förslagettill översiktsplan utgick staden från att det underplanperioden skulle vara möjligt att bygga mellan 1 200och 2 400 lägenheter per år i staden, det vill säga maximalt72 000 lägenheter under 30 år. Den högre nivånmotsvarar ungefär vad som faktiskt byggts i staden varjeår sedan miljonprogrammet. Alternativ K innebar omkring90 000 lägenheter och alternativ P endast hälftenför Stockholms kommun. Vi ansåg alltså att Stockholmborde kunna höja ambitionerna jämfört med sin översiktsplan,men inom realistiska ramar. Vi räknade intemed att det skulle vara genomförbart för Stockholmsstad att bygga mer än högst 30 000 lägenheter per år.FÖRDELNINGEN EN KOMPROMISSSamrådet visade på nytt att de kommunala ambitionernaför bostadsbyggande inte fullt ut skulle motsvara behovenpå lång sikt om tillväxten skulle nå det högre scenariot.Däremot skulle beredskapen nå upp till behovenenligt scenario Bas. Det fanns inte ett entydigt förord förvare sig en fördelning enligt alternativ K eller P. Olikakommuner förordade vardera alternativen. Enligt denborgerliga majoriteten i Stockholms stad låg till exempelK-alternativet närmast kommunens egen utvecklingsstrategi,medan socialdemokraterna reserveradesig till förmån för P-alternativet som innebar ett betydligtmindre omfattande byggande i staden 8 .För att så långt möjligt nå enighet i regionen, var detnödvändigt att utforma utställningsförslaget som enkompromiss mellan K och P. Det blev också Regionplane-och trafiknämndens direktiv för det fortsattaarbetet i juni 2001. Men dessutom bestämdes att tillväxtscenariernaborde justeras uppåt, eftersom befolkningstillväxtenvarit snabbare än förutsett.De båda alternativen omarbetades nu till ett endautställningsförslag. Som ett resultat av de omarbetadebefolkningsscenarierna beräknades nu mellan 8 000och 11 000 lägenheter lägenheter behöva tillkomma perår för hela 30-årsperioden. För de närmaste femton årenvar behovet mellan 9 000 och 12 000 lägenheter. Eftersomen del lägenheter tillkommer genom ombyggnad