Stockholm - SLL Tillväxt, miljö och regionplanering (TMR ...

BOSTADSBYGGANDET167trerad till åldrarna mellan 18 och 24 år. I mitten av 1980-talet bodde omkring 50 procent av tjugoåringarna medsina föräldrar. 1997 hade den andelen sjunkit till knappt40 procent 7 . Det visade sig alltså att de befarade svårasociala konsekvenserna i stort sett hade uteblivit. Mycketav den retorik som förekom i debatten byggde på felaktigaföreställningar om hur det faktiskt förhöll sig.Men undersökningen visade dessutom på att det pågrund av det låga bostadsbyggandet nu fanns en växandeefterfrågan på nya bostäder, även till högre kostnad,om den nya bostaden kunde motsvara de bostadssökandesönskemål om läge och andra krav. Det bordesåledes finnas en marknad för ett ökat bostadsbyggande.BOSTADSBYGGANDET PRIORITERASVid samrådsmötena kring den regionala strategin märktesinte något större intresse för bostadsfrågorna. Deekonomiska problemen stod mycket mer i fokus. Behovetav att bygga nytt bedömdes inte som särskilt stort.Men de nya långsiktiga befolkningsprognoser, som tagitsfram som underlag för det kommande regionplanearbetet,visade på ett ökande bostadsbehov. Med fortsattbefolkningstillväxt och lågt bostadsbyggande kunde viom några år stå med en besvärande bristsituation. I denregionala strategin, ”Stockholmsregionens framtid”,som reviderades efter samrådet 1998, prioriterades bostadsbyggandeför den växande befolkningen som en avde viktigaste frågorna. Att prioriteringen var riktig bekräftadessnart av utvecklingen.I den regionala strategin konstaterade vi att bostadsbyggandetborde öka till mellan 6 000 och 10 000 lägenheterper år under perioden 1995–2030, för att motsvarade behov som den väntade befolkningsökningenkunde innebära. Det var alltså samma nivå som hadebyggts mellan 1976 och 1995, men två till tre gånger såmycket som under åren 1996–1998.I strategin pekade vi också på behovet av en hög planberedskapoch nya planeringsformer, men också behovav att se över finansieringsformer och byggkostnader.Regionen är inte heller en enda homogen bostadsmarknad.Skilda ekonomiska förutsättningar och demografiskafaktorer gör att hushåll i olika delar av regionen inteefterfrågar samma typ av bostäder överallt. Strategintog också upp segregationen och behovet av att byggatätare för att hushålla med mark och ge bättre förutsättningarför kollektivtrafiken, men gav inga detaljeradeanvisningar om hur bostadsbyggandet skulle ökas ellervar i regionen det borde ske.EFTERFRÅGAN ÖKARI mitten på 1990-talet förbättrades Sveriges ekonomiigen. Arbetslösheten sjönk och hushållens inkomsterökade. Bostadsräntorna sjönk kraftigt. Efterfrågan påbostäder började öka igen från 1998. För varje ny lägenhetsom byggdes i regionen gick det nu fyra nya länsinvånare.Antalet outhyrda lägenheter minskade åter föratt några år senare helt vara borta i alla länets kommuner.Men bostadsbyggandet ökade inte, åtminstoneinte i den takt som skulle behövas. I stället ökade prisernapå småhus och bostadsrätter på den fria bostadsmarknaden.Som en konsekvens av bostadsbristen och de högabostadskostnaderna ökade bosättningen av permanentboendei fritidshus. Från att ha legat på en nivå av någrahundra permanentade fritidshus per år under 1970- och1980-talen ökade de nu till över 1 000 per år. Det motsvaradeomkring en fjärdedel av nyproduktionen. Mestomfattande blev den i Norrtälje, Värmdö och andrakust- och skärgårdskommuner. I samband med att fritidshusområdenpermanentas ökar också produktionenav helt nya småhus i samma områden genom tomtdelningar.De permanentade fritidshusområdena förvandladestill mycket glesa villaområden, och ofta med undermåligkollektivtrafik och bristfälliga avloppsförhållanden. Dethär var en inte obetydlig bebyggelseutspridning, i strid