Tillvarovävens formvärld och vävfront. Torsten Hägerstrands ...

16negligerat »den viktigare delen av mänskligexistens: de interna områdena av upplevelseoch mening. Jag måste medge attjag försökte gå på bara ett ben» (Sollbe1991:215). Av Anne Buttimer har han nulärt bättre.De många vetenskaperna ochden enda världenDärmed åter till Tillvaroväven. Hägerstrandanför titeln på en uppsats från 1980:»De många vetenskaperna och den endavärlden» (s 53), och begrundar denna motsättning.Vetenskapens framsteg under desenaste 350 åren har ju nåtts genom att denhar splittrats upp i ett allt större antalspecialiteter. »Det är ofrånkomligt, att envetenskaplig struktur, som bygger på principenatt ta isär och lägga i fack, får svårigheteratt hantera sådana kedjande sammanhangsom sträcker sig från fack till fackinom den valda kategoriseringen eller berörfenomen helt utanför denna», konstaterarhan (s 55–56) och tillägger: »Därför ärdet faktiskt en fundamental fråga hur ettterränginnehåll formas och omformas somsammanhängande totalitet.» (s 61) och»…hur ordnar sig alla element inbördes ien med innehåll av blandad natur fylld delav världen?» (s 66). Hägerstrand är enförespråkare för »kunskap om totaliteten,om hur fenomen faktiskt hänger sammandär de försiggår i den materiella världen»,heter det i utgivarnas förord till Tillvaroväven(10). Det är uppbyggligt.En annan fördel med titeln »Tillvaroväven»är att den kan uppfattas på två sätt,antingen statiskt, som en formvärld: denfärdiga väven ligger där redo att betraktasoch begrundas. Eller också dynamiskt, närman nämligen i stället fokuserar vävfronten:väven är kanske inte färdig utan detvävs vidare på den hela tiden (s 101–103,129, 140–141, 269). Och just så är det jumed den väv som bilden avser: världen ochdess fortgång. Liksom med nornornas vävi den fornnordiska mytologin. De kursiveradeorden är Hägerstrands egna, som hanåterkommer till. Återkommer gör ocksåjag i fortsättningen, nämligen till speletmellan dessa båda aspekter.Den stora förtjänsten med metaforen äratt den tar ett helhetsgrepp om den verklighetsom vetenskapen annars brukar handskasmed styckevis och delt. I detta sekunderasden av andra mer eller mindrenyskapade begrepp (vilket hade gjort detangeläget med ett register) som allrum,mellanrum eller komplementrymd, dvsden rymd som finns mellan »tingen» ochsom möjliggör förflyttningar och förändringar(s 90), kontinuant, trajektoria, koreografi,bredvidvartannathet, räckhåll, påplatsvaro,elementarhändelse, påträffande,beröring, friktion, relation etc. Hägerstrandhar en klar bild av språkets otillräcklighet(s 188, 244, 267 m fl), som han alltså iHeideggers efterföljd försöker övervinnapå detta sätt.Därmed går han också emot den härskandeanalytiska, reduktionistiska, atomistiska,deterministiska huvudlinjen i vetenskapenalltsedan Francis Bacon och Descartes.»Det är rätt uppenbart, att tiden ärinne att komplettera ett länge dominerandeanalytiskt perspektiv med ett annat ochsyntetiserande». Den i grunden ganskanaiva förutsättningen för det förra är att»det hela är lika med summan av sinadelar» (Hägerstrand 1989/1991, s 194,vidare 196). Jag ser detta som bokensstörsta förtjänst, men det är kanske därförden inte getts ut på engelska.Geografiska Notiser · Årgång 69 (2011) · Nummer 1

17FormvärldenJag tycker dock inte Hägerstrand balanserarriktigt väl mellan de två aspekterna avtillvaroväven. På sidan 102 möter vi rubriken»Vävens innehåll», och på sidan 140är han färdig att formulera bokens syftesom »att teckna […] huvuddragen av tillvarovävenssammansättning». Det är rentstatiska formuleringar, liksom namnen pådet första avsnittet i kapitel 6, »Tillvarovävensbeståndsdelar» och på kapitel 16»Tillvarovävens mönstring». Denna hållningtenderar att färga av sig på senare formuleringarsom »målet är ett grepp om hurtillvaroväven ’vävs’ i hela sin vidd» (s 193)och »det egentliga ärendet: att söka fågrepp om tillvaroväven som rumtidsligt’mönstrad’ och föränderlig totalitet»(s 225).Denna slagsida har naturligtvis att göramed Hägerstrands val av ’ting’ och ’paket’som grundläggande begrepp. Allt inramasoch bromsas ofta, heter det, »av sin inpackningi en […] ständigt närvarande uppsättningav ting vid ting» (s 61). Det talas om»den vetenskapligt tunga tradition, som tarde fysiska tingen och organismerna förgivna och utan skada löstagbara ur sittgrannskap […]. I själva verket har tingligaföreställningar […] varit vägledande ocksåför […] formuleringen av naturlagar»(s 68).På detta ställe kan man kanske känna ettvisst avståndstagande från författaren, mendet hindrar inte att ett avsnitt i den närmastefortsättningen heter »’Tingen’ochallrummet» (s 76–92). Där suppleras begreppetting med begreppet påträffande,som ges rang av »elementarhändelse» i»komplementrymden». »Materien tycksordna sig», heter det, »till en genomgående[…] tingstruktur», där tingen hela tidenpåträffar varandra. (s 76–77) På sidan 125är Hägerstrand färdig att ersätta det nyskapadebegreppet »bredvidvartannathet»med »en större omgivning av ting vid ting»(jfr s 25).Slutstenen i resonemanget är att »Tingäger rum» – alltså med en bokstavlig betydelse:tingen »äger» det rum de fyller(s 84). Och existens innebär en kamp omutrymmet. Men det är klart att själva grundmetaforen»Tillvaroväven» innebär attdenna väv växer till och rullar fram medtillvaron själv; såtillvida är den dynamisk.Genom denna inriktning hamnar dockvävfronten och vad som sker där långtunder horisonten. Det gör den inte, när författarensenare lanserar »kristalliseringsom urtypen för tillblivelse genom konverteringav insatsmaterial» (s 148). Men därmedhar han låst processen vid vävfronten,för kristallen är urtypen för något statisktoch oföränderligt, ett tredje sådant begreppbredvid ting och paket. Han tycks intekänna eller i varje fall acceptera någon annanteori för vad som sker vid denna »front».Därför vill jag supplera med några sådana.Människans livsvärldMen först vill jag framhålla vad jag uppfattarsom ett antal förtjänster i Hägerstrandsoriginella bok. För det första är han klaröver att den värld han sysslar med är människans»livsvärld» (Buttimers nyckelord).Forskningen har strävat efter »att trängaallt djupare in i mikrokosmos eller alltlängre bort i rymden» (s 59), men Hägerstrandär varken atomfysiker eller astronom.Och han har också ett namn för dennadimension, som man sällan ser: det är frågaNummer 1 · Årgång 69 (2011) · Geografiska Notiser

18om jordens mesokosmiska fenomen, organismensmesoskala (mesos är grekiska för»belägen i mitten», s 51, 71, 175).Sammanhängande med detta är ocksåHägerstrands känsla för att allt mänskligt,allt liv, är förankrat i det konkret jordiska.Från Alf Nyman citerar han konstaterandetatt vi människor är »rumsliga, synbara ochgripbara» och hänvisar till att Husserl betecknademänniskan som »jag-kropp». Vimänniskor »tillhör den naturliga världengenom vår ständiga och ofrånkomliga beröringmed den» (s 81–83). »Inget socialteller kulturellt kan kasta loss från sinafysiska bärare». Vår föreställningsvärldoch vårt språk »har sina djupaste rötter idet tingliga» (s 138–139). Och Hägerstrandtänker sig att »de strukturella likheter, somfinns mellan olika språk, ligger i att denmateriella världens former och händelsermåste representeras på ungefär samma sättöverallt, ifall verbal representation allsskall bli användbar» (s 139, se vidares 141–143, 146, 158).För den vuxne hör den totala formvärlden»till det förgivettagna och i allmänhetförbisedda». Barnet däremot befinner sig»närmare djurens förhållande till lockelser,flyktvägar och gömställen. Det skadar inteatt försöka erinra sig barndomens en gångfärska erfarenheter […]» (s 91). »Lärandekräver också kroppsligt deltagande i tillvarovävensmateriella påträffanden. Naturoch kultur går in i varandra» (s 125–126).Till detta hör att levande och icke-levandegenom begreppet kontinuant likställs iHägerstrands värld: det är fråga om detsom fortgår i denna värld, oberoende avom det är levande eller dött (95–97). Därtillkommer att vi själva ingår i landskapetlika ofrånkomligt som djur och växter.»Därför borde vi egentligen inte tala omomgivning, utan om ’givning’, och därmedavse allt som är närvarande på jordytan,inklusive vi själva och våra pinaler»(1990/1991:197).Likställs görs också människor, djur ochväxter, nämligen vad gäller avsiktlighet:»Det är inte uteslutande mänskligt att hamål, som ligger bortom det omedelbartnärvarande. Det finns också hos växter ochdjur om än i form av inbyggda beteendeprogram»(s 132). Hägerstrand tänker oftasympatiserande på djur och växter (s 141–143, 148–157, 246). Därmed överskriderhan, liksom i fråga om sitt ämnesval, vadsom anses tillbörligt i ortodox naturvetenskap.VävfrontenHägerstrand uppehåller sig alltså främstvid tillvarovävens formvärld och liknardäri litteraturforskaren Staffan Björck, somskrev Romanens formvärld (1953) – en boksom Hägerstrand inte refererar till. MenStaffan Björck avsåg inget annat än justvad hans titel utsade, nämligen att på ettnytt och klargörande sätt kartlägga »prosaberättarensteknik» – en systematisk uppgift.Den andra sidan av saken, att bli klaröver den enskilda romanens helhet, funktionoch egenart – en hermeneutisk uppgift– sökte jag själv arbeta med i den bok somjag kallade Romanen i din hand (1976).Tanken var att den individuella romanenman höll i handen, skulle man kunna läsaså att man fick den i sin hand. Nyckelbegreppetdär är den episka processen.Hägerstrand säger sig alltså vilja arbetabåde med tillvarovävens formvärld ochdess vävfront. Men i det senare fallet blirdet inte stort mer än ansatser, därför att hanmer eller mindre låst sig vid betraktelsesät­Geografiska Notiser · Årgång 69 (2011) · Nummer 1

19ten ’ting’ och ’paket’. Det är också möjligtatt ordet »väv» har varit hämmande, detupplevs nog i första hand som ett statisktbegrepp; vävar ses ju i allmänhet som färdigaoch avslutade. Jag har redan nämnthans fokusering av »kristallisering som urtypenför tillblivelse genom konverteringav insatsmaterial». I övrigt tycks han fixeradvid tanken att »ting äger rum»: »Hypotesenhär är att sätten att förvärva, behållaoch bruka utrymme är nyckeln till hur tillvarovävensmönster formas framåt i tiden»(s 135) – en alltför enkel eller lättköptnyckel, kan man tycka.Två gånger snuddar Hägerstrand vidtanken på självorganisation: »På senare tidhar så kallade självorganiserande systemtilldragit sig särskilt intresse (Luhmann1985, 1986)» (s 134, liknande på s 172.Jfr s 25 där det sägs att den nutida forskningsom identifierat »systemiskhet»»framför allt betonar flödena»).Självorganisation tycks alltså inte hatilldragit sig Hägerstrands intresse, såmycket mer däremot mitt. Så mycket attjag skrivit en hel bok om saken, den tidigarenämnda Världen och vetandet sjungerpå nytt. Från en mekanisk värld till ettkreativt universum (1994). Och ständigtåterkommit därtill, senast i Vetenskapssocietetensi Lund Årsbok 2010. Se ävenSökandet är vårt största äventyr (2003).Det är, tror jag, Ilya Prigogines tidigarenämnda teori om »dissipativa strukturer»,som säger mest om vad som sker vid »vävfronten».Världen är ett hav av sådanastrukturer eller system, som ständigt organiseraroch skapar världen, på nytt och pånytt.Men, som tidigare sagts, detta gäller nogmer naturen än den mänskliga kultur, somär Hägerstrands främsta forskningsobjekt.Och vars situation han diagnostiserar suveränti uppsatsen »Att skapa sammanhang imänniskans värld – problemet» (1977/1991:184–190). I anslutning till Heidenstamssuveräna ord på sin gravsten – Tacksamprisade han det ofattliga att det förunnadeshonom att genomleva ett liv påjorden som människa – karakteriserar hanhär människan som »naturens mest komplexaoch mästerligt formade företeelse»och hennes medvetande som »det märkvärdigasteav alla naturfenomen».Javisst, och frågan är om inte lösningenpå människans problem i dag ligger i attinse att människan just är ett under. Liksomockså världen runtomkring henne.Men hur åstadkommer man det, när vi allahar fötts in i denna värld och därför uppfattarden som given och självklar – och osssjälva desslikes?På sätt och vis bejakas dock tanken påvävfrontens totalitet av ett utmärkt begreppsom Hägerstrand hämtat från NorbertElias, nämligen »den stora evolutionen»,den som inte bara omfattar den biologiskadimensionen utan all utveckling från världensbegynnelse (s 127, 163). »Vi är själva’nästkusiner’ till träden och dessa i sin turtill mineralerna i marken» (s 127).Själv har jag känt en viss tveksamhet införalla de relationer, samband, förbindelserav olika slag som förutsätts äga rum.Men den tveksamheten har skingrats medvinden när jag just har läst boken Wetwarefrån 2009 av Dennis Bray, professor emeritusi Cambridge. Han visar att det tvärtomär just så det går till i naturen från atomeroch uppåt: oupphörligt och oemotståndligtupprättas band och förbindelser av allaslag.Detta är helt enkelt naturens sätt att existera.Det är som visan om flickan som gårNummer 1 · Årgång 69 (2011) · Geografiska Notiser

20i dansen med rödan gullband och knyterden om sin kärastes arm. Atomer och molekyleroch alla enheter därutöver går ocksåi dansen med rödan gullband och knyterdet om den eller dem de vill ha. Men visanhar också en fortsättning: flickan lossar påbandet och kärasten rymmer sin kos. Så ärdet också i naturen: så småningom lossasbanden och då upphör förbindelsen – vilketför oss levande varelser innebär döden.Så är döden ingen fasansfull lieman utanbara ett lossande av banden. Till frommaför andra förbindelser i framtiden. Ochvem kan begära att ett hjärta som – underöver alla under – pumpat blodet runt i tvåReferenserBjörck, Staffan (1953) Romanens formvärld.Studier i prosaberättarens teknik, Natur ochKultur, Stockholm.Bray, Dennis (2009) Wetware: a computor inevery living cell, Yale University Press, NewHaven & London.Hägerstrand, Torsten (1977/1991) Att skapasammanhang i människans värld, i G Carlestam& B Sollbe (red) Om tidens vidd ochtingens ordning, Byggforskningsrådet,Stockholm.Hägerstrand, Torsten (1989/1991) Globalt ochlokalt, i G Carlestam & B Sollbe (red) Omtidens vidd och tingens ordning, Byggforskningsrådet,Stockholm.Hägerstrand, Torsten (1990/1991) På väg motett integrerat perspektiv, i G Carlestam & BSollbe (red) Om tidens vidd och tingens ordning,Byggforskningsrådet, Stockholm.Hägerstrand, Torsten (1991a) Om tidens vidd ochtingens ordning, red Gösta Carlestam & BarbroSollbe, Byggforskningsrådet, Stockholm.Hägerstrand, Torsten (1991b) Tidsgeografi, i GCarlestam & B Sollbe (red) Om tidens viddmed varandra förbundna kretsar mer än engång i sekunden under 85 år, skall göra detalltjämt och alltfort?Så är omsättning, återanvändning, kretsloppnaturens lag och evangelium.Tillvaroväven är en originell och nyskapandebok, en bok i rättan tid. Och den ärskriven av en klok, kunnig och högst sympatiskförfattare. Men den hann kanske intebli helt genomarbetad; vissa av Hägerstrandstidigare texter tycks mig ännubättre. I varje fall har tonvikten kommit attligga annorlunda än i tidsgeografin ochhumanekologin.och tingens ordning, Byggforskningsrådet,Stockholm.Hägerstrand, Torsten (2009) Tillvaroväven, redKajsa Ellegård & Uno Svedin, med bibliografisammanställd av Bo Lenntorp, ForskningsrådetFormas, Stockholm.Lagerroth, Erland (1976) Romanen i din hand.Att läsa, studera och förstå berättarkonst,Rabén & Sjögren, Stockholm.Lagerroth, Erland (1994) Världen och vetandetsjunger på nytt. Från en mekanisk värld tillett kreativt universum, Korpen, Göteborg.Lagerroth, Erland (2003) Sökandet är vårtstörsta äventyr, Mareld, Stockholm.Lagerroth, Erland (2010) Människans frihetoch ansvar, i Årsbok 2010, Vetenskapssocieteteni Lund, Lund.Lenntorp, Bo (2010) Torsten Hägerstrandsvärldsbild – några tankar om dess utveckling,Geografiska Notiser 68(2): 68–72.Sollbe, Barbro (1991) Professorn från Moheda,i G Carlestam & B Sollbe (red) Om tidensvidd och tingens ordning, Byggforskningsrådet,Stockholm.Erland Lagerroth är docent i litteraturvetenskap, Lunds universitet.Mejl: erland.lagerroth@telia.comGeografiska Notiser · Årgång 69 (2011) · Nummer 1