mellan hopp och förtvivlan Erfarenheter och strategier i väntan på asyl

hur dessa samhälleliga representationer ger upphov till frustration hos människorna.Särskilt tydligt blir det kanske hos ett av de gifta par som jag intervjuade.Mannen och kvinnan utvecklade sinsemellan skilda strategier för att hantera sinsituation. Mannen i familjen tycks känna sig pressad in i ett hörn där han till slutbara kan ta på sig den tillskrivna rollen som den hotfulle främlingen. ”Vad vill deegentligen? Att jag ska barrikadera mig med en kalasjnikov för att skydda minfamilj?” 38 Mitt i upprördheten och frustrationen under intervjun skrattar vi åt denuppenbara ironin, som uttrycker en tydlig medvetenhet om de stereotyper hanförväntas identifiera sig med. ”Asylsökande saknar röst”, säger han också och fårmedhåll av hustrun. Men medan han inte vill finna sig i det – ”vi har varit tystalänge nog!” – vill hon tona ned honom och inta rollen av den tysta, följsamma ochvälanpassade. Hela hennes berättelse genomsyras av en vilja att ta avstånd från destökiga, bråkiga flyktingar som de säger sig ha stött på under sin tid som asylsökande.Hon berättar om ouppfostrade barn som vandaliserar trädgårdar och omfolk som slänger sopor i naturen.De flesta asylsökande är gränsmänniskor både i fysisk och mental mening. Manbefinner sig i ett vakuum mellan värdlandets portar och det land man flytt ifrån(Bauman 2004:141). Men de är gränsmänniskor också därför att de allra flestainte är ”riktiga” flyktingar enligt den snäva definition av begreppet som tillämpas isvensk asylpolitik. De flesta åberopar i stället humanitära skäl för att få stanna. Detväcker ilska och indignation hos en del. Att inte kunna definiera sig som flyktingfråntar en på sätt och vis den egna historien och de skäl man har för att fly sitt land.En kvinna från Eritrea har efter 6 år av väntan nyligen fått uppehållstillstånd tackvare att hon gift sig och fått barn med en svensk medborgare. Men hon förmårknappast känna någon glädje över det efterlängtade beskedet. Dels är hon för trött,för utpumpad av den ständiga oron, ovissheten och den uppgivenhet som slagit roti henne under den långa väntetiden. Dels för att hon är upprörd. Uppehållstillståndetblev inte det bevis för hennes flyktingsskäl som hon hade hoppats på. För åttaår sedan hade hennes syster omgående fått uppehållstillstånd i Sverige på precissamma grunder. Själv har hon fått avslag på avslag. ”Varför?”, undrar hon. När uppehållstillståndettill slut kommer, förnekas fortfarande hennes flyktingskäl. Honvill bråka om saken, få papper på att hon har haft goda grunder att fly sitt land ochsöka sig till Sverige, men maken och systern råder henne att låta bli.Samma känslor beskriver en man från Libanon som väntat i över sju år medsitt asylärende, när han under hösten 2006 till slut fick ett tillfälligt uppehållstillstånd.Brodern, med vilken han anlände till Sverige under samma omständigheteroch av samma skäl, fick ett permanent uppehållstillstånd många år tidigare.Han känner sig kränkt av det misstroende som drabbat honom.38 Paret berättar om sina erfarenheter under de 18 månader som de bodde på förläggning i Fagersta, därbråk och oroligheter ledde till att barnen till slut inte ville gå ut och familjen kände sig otrygg.78 | MELLAN HOPP OCH FÖRTVIVLAN