mellan hopp och förtvivlan Erfarenheter och strategier i väntan på asyl

isker man tar måste vara stå i rimlig proportion till de vinster man kan uppnå.Det begränsade tidsperspektiv som erbjuds asylsökande utgör ett effektivt hinderför identitetsskapandet, för känslan av ett helt och integrerat jag, menar Jan-PaulBrekke (Brekke 2004:18, 25).Identitetsskapandet sker också alltid i relation till andra människor och derassyn på den kategori man klassas som tillhörande. För den asylsökande finns i Sverigeidag en begränsad och ensidig uppsättning bilder att förhålla sig till. Bildenav flyktingen har ändrats i svenska medier kring sekelskiftet. De latinamerikanskaflyktingar som beskrevs i massmedia på 1970-talet presenterades som människorsom stod i begrepp att återvända. De framställdes varken som några offereller som samhällshot. Snarare utmålades de som någon typ av hjältar (Lundberg2000:91). De flyktingar som möter oss i dagens media är förlorare, oavsett om deframställs som skrämmande främlingar eller i medkännande ordalag (Lundberg2000). De förknippas nästan uteslutande med problem – för sig själva och församhället. Om en kategori av människor ständigt utmålas i negativa bilder, om desätts i samband med tragedi och elände och betraktas och beskrivs som förlorare,skapas vad Charles Taylor har kallat ett misserkännande (Taylor 1994:37). Andrasbemötande och blickar sätter upp ramarna för den egna självbilden. Risken är storatt man tillägnar sig en nedsättande bild av sig själv, att man internaliserar ochförstärker hopplöshet, utanförskap och desperation (Taylor 1994:38). Samhälletger den asylsökande en speciell och stigmatiserande identitet, förbunden medförläggningsboende, påvra förhållanden, skumraskaffärer och en mörk och svårtydbarbakgrund. Här finns två tydliga ytterligheter representerade: flyktingen ärantingen ett offer eller ett dunkelt hot. Representationerna är ofta könsmässigtkodade, i den meningen att kvinnor (och barn) oftare framställs som värnlösaoffer och män brukar figurera i bild och text när hotbilder målas upp (Brune2001:29). Representationerna av flyktingen som kategori har flera likheter medandra kollektiva identiteter, som identifierar människor som medlemmar av ettsärskilt kön, en särskild ras, en etnisk, nationell eller sexuell grupp – och sedanförväntar sig ett särskilt sorts beteende av denna grupp. Alla kulturella identiteterär i hög grad differentierade. I fallet med asylsökande är det särskilt tydligt, dågruppen i sig är genomkorsad av ett stort antal andra identitetsskapande gränser.Det rör sig om människor med olika härkomst, olika social och kulturell bakgrund,av skilda kön och åldrar och med olika individuella erfarenheter. Man harolika skäl och bevekelsegrunder för sin flykt och olika upplevelser bakom sig. Detillhör ingen självidentifierad kategori. Inte desto mindre anonymiseras man somflykting, man blir en i mängden, stereotypiserad genom mediala beskrivningar(jfr Norström 2004:13). Det finns undersökningar som visar att negativa attityderoch låg acceptans för flyktingen hos värdlandet också påverkar hälsan, såvälpsykiskt och fysiskt (Hjelm 1994). I flera av intervjuerna tycker jag mig kunna seMELLAN HOPP OCH FÖRTVIVLAN | 77