mellan hopp och förtvivlan Erfarenheter och strategier i väntan på asyl

de asylsökande till undervisning och introduktion till det svenska samhället. Enmänniska har naturligtvis fler behov än de rent biologiska: närhet, kärlek ochbekräftelse – att bli sedd som en hel människa och inte bara som en representantför den administrativa kategorin ”asylsökande” (Norström 2003:210). Vikten avatt ha någon utanför familjen som man litar på påtalas av flera under intervjuerna.Att döma av både enkätintervjusvaren och djupintervjuerna tillbringar mångaav de asylsökande en stor del av tiden i ensamhet. På frågan i enkätintervjuernaom de har någon att tala med som de litar på utanför familjen, svarar dock majoritetenja. Nio har svarat nej på frågan, och några har undvikit att svara på den.De lärare eller kontaktpersoner som man kommer i kontakt med via organiseradverksamhet tycks i många fall den enda kontakt man har med en infödd ellerinvandrad svensk. Det beskrivs ofta spontant utan att man direkt frågar efter detsom något mycket positivt. Några bedömer att de inte orkar med något socialt livpå grund av dålig mental eller fysisk hälsa. Några har också goda vänner (”menalla har ju sina problem”), och i intervjuerna påpekar ett par av informanterna attde fått många vänner, både etniska svenskar och landsmän. I bägge fallen har degjort sina bekantskaper genom arbete.Alltså svenskarna bjuder inte in, så då måste man kämpa själv. Det kan man komma långtmed. (Informanten)Hur gör man det? ( Jag)Bästa sättet är att skaffa jobb, vara med dem. […] Ta kontakt med svenskar. Det är tråkigtom man bara har kontakt med sina landsmän. (Informanten)Så berättar en ung man från Afghanistan när jag frågar hur hans väg in i detsvenska samhället sett ut. Det är en bild av ”det svenska” som återkommer i fleraav intervjuerna. ”Om man tar första steget och närmar sig svenskar, så bjuder deoftast tillbaka”, menar en ung kvinna i intervjun. Asylsökandets tillfälliga karaktärkan naturligtvis uppresa hinder för möten och nya kontakter. Man undvikeratt binda sig vid eller bekanta sig med andra på grund av den osäkra situationen.På samma sätt undviker andra att bli känslomässigt engagerade eller bli närmarebekanta med asylsökande – man vet ju inte hur länge de kommer att finnas här(Brekke 2004:38). Alla jag frågat menar dock att det egna boendet främjar socialakontakter.För barnens vidkommande finns ett stort behov av att umgås med jämnårigaför att utvecklas och må bra. Kamratkontakter har visat sig ha en stor betydelseför barns sociala utveckling (Hadodo & Åkerlund 2004:29). Knappt hälften avbarnen i enkätintervjuerna uppger att de har egna kamrater eller kontakter medbarn utanför familjen. Skolan är för många barn den enda mötesplatsen medmänniskor och jämnåriga utanför familjen. De flesta fritidsverksamheter kostarMELLAN HOPP OCH FÖRTVIVLAN | 71