mellan hopp och förtvivlan Erfarenheter och strategier i väntan på asyl

Situationen är svår att förklara för barnen, i synnerhet de mindre.De gånger jag frågar hur man skulle vilja bo och hur man fantiserar om framtiden,är drömmarna i allmänhet modesta. Många vill ha en egen lägenhet, gärnai ett lugnt och fridfullt etniskt blandat område där många infödda svenskar ocksåbor i den stad där man nu funnit sig tillrätta.Ett par stod vid intervjutillfället i begrepp att flytta från ett radhus där de bottinneboende till en egen lägenhet. Familjen beskrev flytten så här:– Vad är det som blir skönast med att flytta till någonting eget? (jag)– För det första: jag kan stänga dörren. Till exempel våran ägare [radhusets ägare, minanm.] har många gånger besök, han träffar många människor. Men när man bor i sin lägenhet…(Kvinnan)– Man väljer själv? ( Jag)– Du bestämmer allt. (Mannen)– Och det är en ljus lägenhet. Radhuset var fint, men ganska mörkt. Det var nära skogen,naturen – det är bra. Men på vintern mörkt. Lägenheten ligger på andra våningen, den ärljus, den har fina fönster. (Kvinnan)Det är i städerna man finner arbetstillfällen och möjlighet till integration. Enung mamma från Iran drömmer om möjligheten att få möblera och färgsättasitt eget hem. En annan nybliven mamma från Eritrea menar att det är närhetentill jobbet som är viktigast för var man vill bosätta sig. Landsbygden tycks för deflesta förknippas med isolering och arbetslöshet. Utrymme för barnens lekar stårhögt på önskelistan hos både föräldrar och barn. När barnen ombeds beskrivahur de skulle vilja bo nämns oftast ett eget rum, eller ”ett rum där jag kan hamina egna saker”. Materiella ting eller sådant som främjar aktivitet nämns avnågra få – en studsmatta, en hund och en basketplan till exempel. Några nämnerockså närheten till skolan som något av det viktigaste, liksom möjligheten att tahem kompisar. För ett par barn ur olika familjer födda -95 och -98, tycks drömmenom en bättre vardag vara så avlägsen att man inte kan formulera den. Detviktigaste i ett hem är för dem att slippa vara ensamma. ”Jag vill ha ingenting.Jag vill vara med min mamma” säger en flicka från Bangladesh. En pojke frånTurkiet säger: ”Jag vill inte ens bestämma själv. Jag vill dela rum med lillebror”.De barn som inte uttrycker några önskemål om förändring och sätter närhetentill familjen och tryggheten i första rummet, är också de barn som i intervjuernasäger sig må dåligt.54 | MELLAN HOPP OCH FÖRTVIVLAN