mellan hopp och förtvivlan Erfarenheter och strategier i väntan på asyl

– Hur ordnade du boende då?– Jag hade en massa släktingar. Min syster som bott i Stockholm, hon hade sin mans systraroch bröder här i Uppsala. Jag fick hjälp genom dem. De hittade en i andra hand. Vi betaladeungefär 2500 på den tiden. Det var bara ett rum och kök.– Ja. Men det fungerade bättre, tyckte du?– Ja, ja. Absolut. Absolut. Och sen: vi kände oss inte annorlunda. Vi träffade massor medfolk som hade inte alls samma situation som vi hade. Vi träffade svenskar, vi kom in isamhället, började skolan, började jobba och praktisera och utvecklades mycket här. […]Vi kom in i samhället så fort. Jag lärde mig språket mycket snabbare. Glömde nästan minaproblem som jag hade där i Iran. Jag kände mig mycket trygg.Andra vanligt angivna skäl är att man upplever sig som friare, mer självständigoch mindre övervakad i det egna boendet. Det skapar förutsättningar för ett mer”normalt liv”. Just tillståndet av normalitet är eftersträvansvärt. I det egna boendetkan man uppnå en vardag där man inte ständigt påminns om tillvaronsobeständighet och ovisshet. Skapandet av vad som upplevs som ett hem står ikontrast till asylhanteringens begäran att den asylsökande inte ska slå sig till ro,utan ständigt vara beredd på uppbrott. Det egna boendet kräver också ett aktivtval och ett eget beslut. Här finns en uppenbar strävan att upprätthålla någon slagskontroll över det egna livet; att inte bli placerad, flyttad eller anvisad.De vanligaste skälen för att välja eget boende har emellertid en mer negativkaraktär. Man väljer inte att arrangera sitt eget boende för att man finner fullt tillfredsställandelösningar på det sättet. Snarare gör man det för att undvika Migrationsverketsförläggningsboende. Majoriteten av informanterna har erfarenhet avatt bo på förläggning. Ett fåtal har aldrig bott i Migrationsverkets boendeformer,men tycks likväl ha bestämda uppfattningar om vad det innebär. Det tyder på attdet finns negativa föreställningar kring förläggnings- och anläggningsboendetsom sprids mellan asylsökande. De negativa associationerna minskas knappastav det vanliga uttrycket för boendet i form av engelskans camp, som för tankarnatill flyktingläger.I många fall är förläggningarna placerade på landsbygden eller i mindre samhällenlångt från större städer. Till skillnad från många av dem som arbetar medmottagande och integration av flyktingar, tycks de asylsökande misstro den mindreortens utökade möjligheter till arbete och integration. Tanken om att detär lättare att bli sedd som individ och upptagen i ett socialt sammanhang somfrämjar genuina möten människor emellan i små kommuner präglar delar avarbetet med flyktingmottagandet (Bygdell 2005). För de asylsökande själva tycksdock anläggningsboendet på den lilla orten många gånger representera enslighet,tristess, stagnation och ett mycket tydligt samhälleligt utanförskap (jfr Hadodo& Åkerlund 2004). Möjligheterna till integration känns ytterligt begränsade. EnMELLAN HOPP OCH FÖRTVIVLAN | 45