mellan hopp och förtvivlan Erfarenheter och strategier i väntan på asyl

Kulturgeografen Irene Molina ifrågasätter den vanligt förekommande föreställningenatt segregation uppstår på grund av att människor vill bo med sinalandsmän, släktingar och vänner (Molina 1997). Det är inte så enkelt att den etniskasegregationen är resultatet av fritt val. Det fria valet är i sig baserat på ekonomiskaoch sociala grunder, som i sin tur kan sägas avspegla en strukturell utestängningfrån samhällslivet (Molina 1997, SOU 2006:37). Det är en slutsats som tycksstämma väl överens även de asylsökandes boende i föreliggande undersökning. Deflesta ordnar bostad genom befintliga kontaktnät av landsmän, och reproducerardärmed ett segregerande mönster, där asylsökande tenderar att bosätta sig i invandrartätastadsdelar. När frågan om hur de upplever sitt bostadsområde har kommitupp under intervjuerna, är de flesta mycket medvetna om det stigma som vidhäftarmånga av de invandrartäta stadsområdena. De förknippas med arbetslöshet, kriminalitet,ekonomisk utsatthet och sociala problem. Det förstärker dess karaktärav tillfällig vistelseort, ett ställe att passera igenom. Även för dem som trivs, blir detsegregerade området ofta en plats där man mellanlandar på sin färd mot ”det godalivet” (jfr Molina 1997). Dessa bostadsområden upplevs lätt som platser för demutan andra valmöjligheter, med låga inkomster och ibland sociala problem.Jag tror man ska blanda mera. Men det kanske är svårt också. Många svenska människorvill inte bo tillsammans med flyktingar.Så säger en kvinna som är lycklig över att hon och hennes familj precis lyckatsfå tag i en hyreslägenhet i ett bostadsområde i Uppsala som domineras av inföddasvenskar. Men det finns alternativa bilder också. Den bild som målas uppav media av invandrartäta områden som Gottsunda i Uppsala, där många av deasylsökande bor, har ingen förankring i deras egna upplevelser av boendeorten.En kvinna som sedan en tid haft uppehållstillstånd ger en mycket ljus bild avsitt bostadsområde, som hon menar är det bästa i Gottsunda. Hon bor i en treatillsammans med sina tre barn:– Det är låga hus, ljust, jag har uteplats. Jättefint, allt. Och man känner sig trygg med allting.Kommer räkningarna i tid, och man betalar – det blir inga problem. Om man sköter alltsjälv, det blir inga problem.– Det står ju så ofta om Gottsunda i tidningen. Det har liksom fått ett negativt rykte. Mendu känner inte av det någonting? Det är tryggt…?– Absolut inte. I sex år jag har inte märkt någonting. Ingenting. Jag har varit själv hemma,plockat tidningen, varit med mina barn ensam.Viljan att vara nära släktingar eller vänner handlar möjligen om val av boendeortoch stad, men inte om själva bostaden i sig. Inneboendesystemet kan knappastMELLAN HOPP OCH FÖRTVIVLAN | 43