mellan hopp och förtvivlan Erfarenheter och strategier i väntan på asyl

framställs det nu oftare som något som tillhör det förflutna eller det för västvärldenfrämmande och exotiska. Kultur är något ”andra” har, medan ”vi själva” baraär normala. Moderniteten har befriat – eller berövat – oss från vår kultur, som urdet perspektivet tycks vara synonymt med traditioner, åldriga sedvänjor, berättelser,övertro och bruksföremål. Samtidigt har det närmast blivit ett nonsensbegrepp,som kan omfatta allt och därmed blir innehållslöst. Kultur är ett av de därbegreppen som vi i vardagslag tycks använda lika oreflekterat som ”skalpotatis”eller ”långkalsonger”, men som väcker skilda associationer och kan ställa till meden hel del missförstånd och motsättningar. I samma takt som kulturbegreppethar ”förallmänligats” och införlivats i vardagligt tal, har det också omprövats ochibland förkastats av kulturforskare (Öhlander 1994, Ålund & Schierup 1992).Sedan 1980-talet har kulturbegreppet kritiserats, vänts och vridits på i sådan utsträckningatt det förlorat sin spänst och analytiska skärpa. En stark misstro motalla försök att generalisera, skapa kategorier och tillskriva folk homogena ochavläsbara ”kulturer” har präglat senare tiders forskning. Kulturbegreppet, menarman, är alltför statsikt och homogeniserande. Det förmår inte fånga vare sig denmänskliga tillvarons komplexitet eller förändringspotential. Samtidigt tycks kulturbegreppet– såsom det oreflekterat använts av kulturforskare under många år– ha spridit sig och fått fäste som förklaringsmodell till alla möjliga och omöjligamänskliga beteenden. Kultur har i mångt och mycket reducerats till en generaliserandeförklaring (till exempelvis att romerna är tjuvaktiga, att kurderna ärkvinnoförtryckare, att finnarna super – därför att det tillhör deras kultur), i ställetför att vara det som pockar på förklaring. Ytterst kan en sådan förståelse av kulturleda till det som man brukar kalla nyrasism eller kulturrasism (Banakar 1993,Balibar & Wallerstein 2002). Det är en form av smygande och mer subtil rasismsom tar sig olika uttryck i vårt samhälle. Inte sällan manifesterar den sig ellersammanfaller med ett offentligt avståndstagande från just rasismen. Man hävdarinte sin egen ras överhöghet och trycker inte på rasskillnadernas betydelser ochinnebörder. Det är argument som inte längre är rumsrena. De som vill bli tagnapå allvar använder i dag i stället kulturbegreppet för att uttrycka sina åsikter.Medan den tidigare rasismen använde biologiska skäl och hävdade att man villehålla raserna åtskilda, handlar det numera ofta om att bevara Sveriges nationellaegenart eller skydda det svenska kulturarvet. Om den fara man tidigare hotademed var blandning av raser, fasar man nu för blandning av kulturer.Kulturmöten beskrivs ofta i termer av konflikter, och invandrares, flyktingarsoch asylsökandes kulturer ställs i motsats till den svenska, som oföränderliga ochoförenliga storheter, representerande civiliserat och primitivt, modernt och traditionellt(Åhlund 2003:293, Eriksen 1997). Det sker inte bara i öppet främlings- Det är kulturbegreppet i utvidgad mening som åsyftas här. I vissa sammanhang framställs kultur fortfarandeockså som synonymt med vissa former av mänskligt skapande och kreativitet – dans, musik, litteratur o s v.18 | MELLAN HOPP OCH FÖRTVIVLAN