Ladda ner (PDF) - Statskontoret

Krus har fått regeringens uppdragatt ge stöd till myndigheternasarbete med Offentligt etos– en god förvaltningskultur.Satsningen tar sin utgångspunkti den statliga värdegrunden ochska ge kunskap om statstjänstemannarollensamt inspiration ochverktyg för dialog och konkretutvecklingsarbete i myndigheterna.Projektet ska bidra till attstatsförvaltningen kan utvecklaoch upprätthålla en rättsäker,effektiv och förtroendeskapandeförvaltning i demokratins ochmedborgarens tjänst.

InnehållFörord ............................................................................................................................................................................ 3Sex principer för statens värdegrund............................................................................ 5Om statligt anställdas yttrandefrihet och meddelarfrihetav Karl Pfeifer................................................................................................................................................................... 6Yttrandefrihet och meddelarfrihet i e-förvaltningenav Cecilia Magnusson Sjöberg.......................................................................................................................... 12Var rädd om och inte för visslarnaav Lennart Lundqvist ................................................................................................................................................... 20Öppenhet, insyn och utvecklingav Knut Rexed ............................................................................................................................................................. 26

En förvaltning därsynpunkter tas tillvaraDen som är anställd i staten arbetar i medborgarens och demokratins tjänst. Därförär det viktigt att han eller hon, oberoende av position eller profession, bidrar till enrättssäker, effektiv och förtroendeskapande förvaltning.Krus publicerade hösten 2009 Den gemensamma värdegrunden för de statsanställda.Promemorian bygger på de lagar och förordningar som speglar den statligavärdegrunden och rollen som statstjänsteman. Den utgör en central utgångspunktför arbetet med regeringens prioritering av Offentligt etos, en satsning som ska bidratill att upprätthålla och utveckla en god förvaltningskultur som bas för en modernstatsförvaltning.Av de sex lagstadgade principerna som lyfts fram i skriften är det kanske just Friåsiktsbildning, det vill säga rätten att yttra sig och meddela avvikande åsikt, som ställerde mest svårhanterade kraven på de anställda och deras ledningar. Principen ärvår garant för att värdegrundens övriga principer förstärks och efterlevs, samtidigtsom den lätt kan hamna i konflikt med dessa. Därför föll det sig det naturligt att inledaarbetet med Offentligt etos med en diskussion kring Fri åsiktsbildning, yttrandeochmeddelarfrihet i staten.Krus har gett fyra namnkunniga debattörer frihet att skriva var sin betraktelse ommeddelarfrihet och yttrandefrihet i statsförvaltningen. Resultatet har blivit fyra artiklarsom utifrån skilda perspektiv diskuterar några av de frågeställningar som man imyndigheterna stångas med varje dag. Det rör bl a de arbetsrättsliga gränsdragningarna,hantering av ny informationsteknik, risken för att tysta visslare och betydelsenav att skapa ändamålsenliga organisationer där synpunkter och kunskap tas till vara.Det är min förhoppning att artiklarna ska ge stöd och underlag för dialog och utvecklingsarbetei våra myndigheter.Lärke Johns4

Statens värdegrund finns beskriven i en rad lagar och förordningar, bland andragrundlagarna, brottsbalken och förvaltningslagen. Promemorian den gemensammavärdegrunden för statsanställda lyfter fram sex grundläggande principer som tillsammansbeskriver statens värdegrund.Demokratiär den överordnade principen som slår fast att all offentlig makt i Sverige utgår frånfolket och att medborgarna därmed är de statsanställdas uppdragsgivare.Legalitettydliggör kravet på myndigheterna att bedriva sin verksamhet under och med stöd avlagarna.Objektivitet, saklighet och likabehandlinghandlar om vad som ska känneteckna tjänstemannens agerande och har nyckelordsom oberoende, opartiskhet, integritet och likabehandling,Fri åsiktsbildninghandlar om grundläggande värden och har öppenhet som ett nyckelord samtidigtsom bestämmelser om sekretess för att skydda individers integritet ska vägas in.Respektför alla människors lika värde och för den enskilda människans frihetoch värdighet utgör en femte princip vilket handlar om jämlikhet, jämställdhet,medmänsklighet och integritet.Effektivitet och serviceställer krav på såväl god hushållning med statens resurser som gott bemötande avallmänheten där både lättillgänglighet och måluppfyllelse är nyckelord.5

Om statligt anställdasyttrandefrihet ochmeddelarfrihetav Karl PfeiferKarl Pfeifer är chefjurist påArbetsgivarverket sedan12 år och var dessförinnanverksam på dåvarandeLandstingsförbundet.Han har mångårig erfarenhetav intressebevakning,rådgivning och processföringpå arbetsrättensområde med särskild inriktningpå förhållandena iden offentliga sektorn.6

InledningEn fråga som ständigt är aktuell ärhur långt offentligt anställdas yttrandefrihetsträcker sig, finns detutövande av yttrandefriheten sominte kan förenas med en anställningi staten? Från min verksamhet somchefjurist vid Arbetsgivarverkethar jag stött på åtskilliga exempelpå ovan nämnda frågeställning. Detmest drastiska exemplet var en föredragandesom var verksam på enhög befattning i det främlingsfientligapartiet Sverigedemokraterna. Idenna artikel ska jag utan att varauttömmande ta upp några frågorsom kan komma upp när statligtanställda använder sin yttrandefrihet.Svaret på den inledningsvis ställdafrågan är i princip att en statsanställdsutövande av yttrandefrihetensom sådant inte kan förhindrasav arbetsgivaren.Däremot kan yttrandefrihetbegränsas av den anledningen attden utövas på ett sätt som inte ärtillåtet, till exempel att arbetstagarentar i anspråk arbetsgivarensutrustning på ett otillåtet sätt elleratt arbetstagaren använder arbetstidentill det, eller begår brott näryttrandefriheten utövas.Rättslig regleringEnligt 2 kap. regeringsformen, RF,är varje medborgare gentemot detallmänna tillförsäkrad yttrandefrihet.Enligt 2 kap. 12 § RF fårdenna yttrandefrihet för vissa skälbegränsas genom lag. Enligt 1 kap.tryckfrihetsförordningen, TF, stårdet envar fritt att meddela uppgiftertill tidningar m.m. 3 kap. 4 §TFförbjuder myndighet att efterforskavem som har lämnat uppgifterna.De offentliganställda har således iprincip samma yttrandefrihet somandra arbetstagare. Det som skiljeroffentligt anställda från privatanställdaär att yttrandefriheten gällergentemot det allmänna. Det betyderatt i ett privat anställningsförhållandekan arbetsgivaren i anställningsavtaletbegränsa arbetstagarensmöjligheter att till exempelkritisera den egna verksamhetenoffentligt eller definiera vad lojalitetmot arbetsgivaren innebär. Enoffentlig arbetsgivare har inte denmöjligheten.AvgränsningDet som skyddas av grundlagenär yttrandefriheten. Men yttrandefrihetenkan inte åberopas somskydd för andra gärningar som inteär tillåtna yttrandefrihetsaspektenförutan.Det är till exempel skadegörelse attspraya sin åsikt på myndighetensvägg och görs det på arbetstid ochmed arbetsgivarens färgburk så hardet begåtts tre fel som arbetsgivarenkan ingripa emot.Men själva budskapet som arbetstagarenhar framfört kan arbetsgivareninte göra så mycket åt föratt förhindra, men inget hindrararbetsgivaren från att framförakritik mot åsikten eller att framhållaatt myndigheten har en annanuppfattning.7

Vad gäller arbetstid så kan givetvisarbetsgivaren kräva att arbetstagarenska arbeta och inte göra annatpå den tiden, det torde dock intevara tillåtet för arbetsgivaren attingripa mot en arbetstagare sompå arbetstid låter sig intervjuas enkortare stund av en uppringandejournalist eller liknande.Arbetsgivaren kan även i en ITpolicyeller på annat sätt bestämmaatt datorn liksom annanav arbetsgivarens utrustning intefår användas helt eller delvis förprivata ändamål, men då krävs detatt arbetsgivaren är konsekvent ochtillämpar policyn på ett transparantsätt och inte godtyckligt. Det går tillexempel inte att ha en på pappretrestriktiv IT-policy som i praktikeninte följs och där arbetsgivareningriper först när något obehagligthar inträffat.LojalitetDet går inte att hävda att en statligtanställd arbetstagare som polemiserarmed sin arbetsgivare är illojal.JO har åtskilliga gånger framhållitatt det utifrån att arbetstagareutnyttjat sin yttrandefrihet inte kandras några slutsatser om arbetstagarenslojalitet . Jag brukade i mintidigare verksamhet på den kommunalasektorn ge ett exempel somär belysande.En kommun fattar ett beslut om attdet av besparingsskäl inte längreska serveras mjölk vid kommunensbarnstugor. Mjölken ska ersättasmed vatten. En föreståndare vid enbarnstuga protesterar öppet motdetta och engagerar sig i fråganpå olika sätt och får även ett stortgenomslag i massmedia. Så längeföreståndaren serverar vatteni förskolan så är vederbörandelojal, även om han /hon fortsätterprotestera på olika sätt även efteratt beslutet är fattat. Först om han/hon obstruerar genom att fortsättaservera mjölk kan lojaliteten ifrågasättasoch arbetsgivaren kan agera.Ett annat exempel skulle kunnavara en person som arbetar viden myndighet som ska avge ettremissvar på ett föreslaget vägbygge.Myndigheten är positiv, menmedarbetaren är mycket negativoch skriver en debattartikel som fårstor uppmärksamhet.Det myndigheten kan göra i defall som beskrivs ovan, är att gå ipolemik med den kritiske arbetstagaren.Myndigheten kan ocksåframhålla att vederbörande inteuttalar sig å myndighetens vägnar.Om arbetstagaren varit otydlig påden punkten, så kan arbetsgivarenäven förbjuda medarbetaren att uttalasig å myndighetens vägnar ochäven bestämma vem som ska uttalasig för myndigheten fortsättningsvis.Men det är inte möjligt att ingripamot en person som i sambandmed att han /hon uttalar sig ävenberättar var han/hon arbetar, denupplysningen är ju riktig.Om myndigheten väljer att gå ipolemik så är det viktigt att uttryckasig så att medarbetaren inteuppfattar myndigheten som hotfulleller att det kan framstå som re-8

pressalier. Vidare är det viktigt attframhålla att arbetsgivaren inte kanlasta arbetstagaren för hur tidningarnaväljer att uttrycka sig, sätterrubriker eller liknande. Arbetstagarenkan alltid hävda att han/honinte uttryckte sig så som det skrivs itidningen eller att det som återgettsär ryckt ur sitt sammanhang ellerliknande.En fråga som ibland uppkommerär om det är tillåtet att i tjänsteuniformeller annan tjänsteklädseldelta i politiska demonstrationereller manifestationer. Enligt minmening kan arbetsgivaren förbjudadet. Det finns en risk för sammanblandningav myndighetens ochmedarbetarens privata engagemang.Om myndigheten får fråganså bör myndigheten tänka på atthantera frågan konsekvent. Det ärsvårt att säga ja till att ha uniformenpå sig i en demonstration ävenom det är ett lovvärt syfte, men attsäga nej till en annan demonstrationsom myndighetsledningen ogillar.Det torde strida mot kravet i RFpå saklighet och opartiskhet. Å andrasidan så kan det vara svårt förmyndigheten att helt sätta stopp.Inget hindrar arbetstagaren ifrånatt i stället för att ha uniformen påsig ha en keps eller T-shirt på sigsom det står ”polisanställd” eller”anställd i tullen” på eller liknande.Svåra dilemmanDet sagda pekar dock på ett antalsvåra dilemman som myndighetenkan ställas inför. Myndigheten harju ett intresse av att allmänhetenhar förtroende för myndighetensverksamhet. Det finns ett antalrättsfall från Arbetsdomstolen, AD,där statliga arbetsgivare vidtagitåtgärder mot arbetstagaren som ADhar underkänt.9

Ett av de intressantaste domstolsmålenär AD 1991 nr 106 somhandlade om en häktesvakt somfått massmedial uppmärksamhetför åsikter som kan beskrivas som”fosterländska”. Han omplaceradesså att han inte längre rastadeutlänningar som skulle förpassasfrån Sverige. Åtgärden vidtogs frånarbetsgivaren av hänsyn till tilltronför verksamheten. Häktesvaktenförlorade till följd av omplaceringenlönetillägg, bland annat tillägg förobekväm arbetstid och möjlighetenatt arbeta övertid. AD fann attarbetstagaren utfört sitt arbeteutan kritik och att han omplaceratspå grund av att han utnyttjat sinyttrandefrihet och AD förklaradeatt omplaceringen var rättsstridig.Men i domen för AD ett ganskautförligt å ena sidan- och å andrasidan- resonemang som är intressantatt återge.Även om AD i målet underkändearbetsgivarens motiv för åtgärdenfann AD att arbetsgivaren pekat påett problem av betydelse. Enligt ADråder i många fall inte någon tvekanom den rättsliga bedömningen. Enmyndighet får inte ingripa mot entjänsteman under åberopande avatt tjänstemannen har förorsakatstörningar i verksamheten ellerskadat förtroendet för myndighetengenom att i en tidningsartikel riktakritik mot myndigheten eller uttalaåsikter om hur dess verksamhetbör bedrivas. Men AD konstateraratt det emellertid i och för sig inteär svårt att ange exempel på situationeri vilka en hos en myndighetanställd arbetstagares åsikter ochoffentligt gjorda uttalanden kange upphov till en mer svårbedömdintressekollision. Möjligen måstedock sådana exempel enligt ADta sikte på ytterlighetssituationerför att verkligen kunna föranledatvekan i rättstillämpningen. Imotsvarande mån har de enligt ADsällan praktisk betydelse.AD ansåg sig inte ha anledning att idetta målet gå djupare in på ämnet,men kunde ändå inte avhålla sigfrån att ge ett exempel. AD frågarsig retoriskt hur situationenskall lösas om det blir känt att entjänsteman inom kriminalvårdeneller hos invandrarverket med enutpräglad förtroendeställning ochdirekt ansvar för myndighetensbeslut tillhör eller sympatiserarmed en öppet rasistisk organisationutan att därmed göra sig skyldigtill brott. De som är föremål för enmyndighets verksamhet befinnersig i en särskilt utsatt och ömtåligsituation och är därmed särskiltberoende av att kunna kännaförtroende för dem som ansvararför verksamheten. Ytterligare ettannat exempel på svårigheter somkan uppkomma är enligt AD att detpå en arbetsplats uppstår allvarligasamarbetsproblem till följd avstarka motsättningar i någon viktigpolitisk eller annan åsiktsfråga.AD anser dock att det knappast ärmöjligt att säga något allmängiltigtom hur en myndighet får ochbör handla i olika tänkbara fall avdenna art. Uppenbart är dock enligtAD att den enskilde arbetstagarensgrundlagsskyddade fri- och rättighetermåste respekteras och attde åtgärder som vidtas inte får hakaraktär av bestraffning eller något10

slags sanktion mot arbetstagarenför att han eller hon har utnyttjatsin rätt. AD avslutar sitt resonemangmed att konstatera att detrimligen likväl finns fall i vilka detmed hänsyn till omständigheternafår anses godtagbart att arbetstagarenomplaceras till en annanarbetsplats eller andra arbetsuppgifter,åtminstone om arbetsförhållandenaoch anställningsvillkoreni övrigt inte förändras på någotför arbetstagaren ingripande sätt,men att i andra fall kan de rättsligaförutsättningarna även för en sådanåtgärd saknas.Jag läser domen så att AD i principinte godtar åtgärder vidtagna enbartav det skälet att arbetstagarenanvänt sin yttrandefrihet, men attdet kan finnas en yttersta gräns därdet blir nödvändigt och även tillåtetför arbetsgivaren att vidta relevantaåtgärder.Jag vill dock framhålla att AD harhög toleranströskel, i AD 2007 nr20 underkände AD arbetsgivarensavskedande av en polis som skickatmail till bland annat Malmös kommunalrådmed starkt motbjudandeinnehåll om vissa etniska grupperskriminalitet. Polismannen hadeskött sitt arbete och polismannensåtgärd hade inte lett till ohanterligapersonalproblem i övrigt. Dekraftiga reaktionerna från detcivila samhället räckte inte i sig föravskedandet. Se även AD 2003 nr51, hälsovårdsinspektör som varengagerad i frågan om så kalladesjuka hus och AD 2000 nr 76, byrådirektörpå invandrarverket medfrämlingsnegativa åsikter.Yttrandefriheten i förhållande tillLOA:s bisysslereglerEn fråga jag har börjat funderamycket på är hur yttrandefrihetenförhåller sig till bisyssleregleringeni LOA, och jag måste säga att jagär osäker. Enligt 7 § LOA får enoffentligt anställd arbetstagare inteha någon bisyssla som kan rubbaförtroendet för arbetstagarens ellerannan arbetstagares opartiskheti arbetet eller som kan rubbamyndighetens anseende. Yttrandefrihetenkan ju begränsas i lag.Enligt 2 kap. 13 § jämfört med 12 §får yttrandefriheten begränsas förutomdär uppräknade skäl, endastom särskilt viktiga skäl föranlederdet. Kan tilltron till en myndighetsverksamhet vara ett sådant särskiltviktigt skäl? Det är nog endast ADsom kan svara på den frågan omden skulle ställas på sin spets.SammanfattningArbetsgivaren får i princip inteingripa mot den medarbetaresom utnyttjat sin yttrandefrihet.Arbetsgivare kan dock bestämmavem som får uttala sig å myndighetensvägnar och förbjuda enviss arbetstagare att uttala sig omdet inte framgår att denne inteföreträder myndigheten. Arbetsgivarenfår även gå i polemik med sinmedarbetare, men ingen av arbetsgivarensåtgärder får uppfattas somhot eller påtryckning.

Yttrandefrihet ochmeddelarfrihet ie-förvaltningenav Cecilia Magnusson SjöbergCecilia Magnusson Sjöberg,professor, JD och föreståndareför Institutet för rättsinformatik(IRI) vid Stockholmsuniversitet. Ceciliaär även ordförande för Stiftelsenför rättsinformationoch förläsare i IT-rätt. Honhar arbetat med rättsfrågorsom rör den offentligaförvaltningens datoriseringsedan mitten av 1980-talet.Inte minst framväxten ave-förvaltningens serviceorienteradetjänster hör tillhennes intresseområden.(Se vidare www.juridicum.su.se/iri/cems)12

UtgångspunkterArbetsplatser digitaliseras ochmyndigheternas externa samverkansker i ökande utsträckning nätverksbaserat.Den offentliga förvaltningensmedarbetare får tillgång tilldatorer med e-post, chat-funktioneroch Internet. Myndigheternase-postkonton används för privatmeddelandeutväxling. Ministrar,myndighetschefer och flera andraoffentliganställda bloggar. Mobilenanvänds som redskap vid utnyttjandetav meddelarfriheten, osv.Hur står detta i paritet med våragrundläggande fri- och rättigheterutövade i nya medier? Frågeställningenär komplex och mångfasetteradvilket innebär att ambitioneni detta bidrag inte kan sträcka siglängre än till några nedslag i detframväxande kunskapssamhället.En närmast given utgångspunkt förreflektioner kring yttrandefrihetoch meddelarfrihet i e-förvaltningenär att myndigheternas utnyttjandeav informationsteknik (IT) intebör få nagga våra grundläggandefri- och rättigheter i kanten. Dennavärdegrund har bäring på ledarskapeti den offentliga förvaltningeni så måtto att arbetsklimatet är engrundbult för att skapa trygghetoch tydlighet när det gäller uttalandenm.m. å myndighetens vägnarrespektive som privatperson.Principiellt sett är frågeställningarnaväl kända men sammanhangendär modern teknik fungerar somhävstång för kommunikation ochinformationsspridning ter sig somnya ur ett förvaltningshistorisktperspektiv. Den digitala mångfaldensom visar sig i användningenav bl.a. mobiltelefoner, e-post ochwebben suddar ut organisationsgränseroch gör det många gångersvårt att urskilja i vilken roll avsändarentill ett visst meddelande haryttrat sig.Med tanke också på planerna attöka IT-stödet i den offentliga förvaltningenter det sig som än merangeläget att myndigheterna medverksamhetsmässiga utgångspunkteranpassar sina rutiner tillmoderna kommunikationskanaler.I syfte att klarlägga myndighetensdigitala gränser och underlättabedömningar av olika slags uttalandenbehöver chefer vara tydliga isitt sätt att förmedla riktlinjerna förextern kommunikation utan att förden skull inskränka den grundlagsstadgadeyttrandefriheten ochmeddelarfriheten.I mer konkreta termer handlar detom att proaktivt artikulera myndighetsledningenssyn på användningenav Internet som arbetsredskapoch eventuellt tillåtet privat utnyttjande.En genomarbetad kommunikationsstrategiinför anskaffningav tjänstemobiler och införande avinteraktiva webbplattformar bidrarockså till att tydliggöra för medarbetarnavad som förväntas skeinom respektive utanför tjänsten.En myndighets kommunikationsstrategiär förstås inte bara beroendeav den tekniska utvecklingenutan det är många andra faktorersom spelar in. Präglas t.ex. myndighetsmiljönav tillsvidareanställda

tjänstemän och/eller finns detinslag av uppdragstagare som harmed sig egen IT-utrustning ellerfår användarkonton i myndighetensinformationssystem? Utförsprojektarbete med hjälp av digitalaorganisationsöverskridande plattformarmed flera olika partnersinvolverade? Hur ser utrymmetför bisysslor ut sett i relation tillaktuella arbetsuppgifter hos myndigheten?Den rättsliga ramen iett IT-perspektivUtöver tekniska och organisatoriskainfrastrukturer sätterrättsordningen en yttersta gränsför yttrandefriheten och meddelarfriheteni e-förvaltningen. Härär givetvis inte aktuellt att göra enfullständig genomgång av yttrandefrihetsrätten.Däremot är detmotiverat med några kommentarerkring de regelverk som utgör centralakomponenter i den rättsligainfrastrukturen.Nationellt manifesteras vår yttrandefriheti regeringsformens (RF)rättighetskatalog, närmare bestämti RF 2:1 som anger att varje medborgaregentemot det allmänna ärtillförsäkrad ”yttrandefrihet: frihetatt i tal, skrift eller bild eller på annatsätt meddela upplysningar samtuttrycka tankar, åsikter och känslor.Yttrandefrihet med anknytning tille-förvaltningen kan även kommaatt omfattas av yttrandefrihetsgrundlagens(YGL) bestämmelserför de medier som särskilt anges,t.ex. modererade webbplatser medfrivilligt utgivningsbevis. Det skaäven nämnas att artikel 10 i Europakonventionenstadgar att var ochen har rätt till yttrandefrihet och attdenna rätt innefattar: åsiktsfrihetsamt frihet att ta emot och sprida”uppgifter och tankar utan offentligmyndighets inblandning och oberoendeav territoriella gränser”.En förutsättning för att yttrandefrihetenska fungera i praktiken är attden som utnyttjar denna grundlägganderättighet inte utsätts för repressalier.Detta manifesteras bl.a. iett fall som rörde en enhetschef hosMigrationsverket som på sin blogguttryckte stöd för Israel i konfliktenmot Palestina, vilket fick till följdatt den anställde flyttades till enlägre befattning. I en arbetsrättsligtvist fann Mölndals tingsrätt attomplaceringen var att betrakta somen ogiltig uppsägning. Händelse-14

”En förutsättning för att yttrandefrihetenska fungera i praktiken är att densom utnyttjar denna grundlägganderättighet inte utsätts för repressalier. ”förloppet blev även föremål förJO:s bedömning som i sitt beslututtryckte skarp kritik för brott motgrundlagen genom att den anställdeförflyttats till en lägre befattningp.g.a. inernetpublicerade ställningstagandeni politiska frågor.Enligt tryckfrihetsförordningen(TF) har offentliganställda en rättatt meddela uppgifter och underrättelseri vad ämne som helst omdet föreligger ett publiceringssyfte.Den meddelarfrihet somföljer av TF 1:1 3 st. och 3 kap. ärdock inte helt oinskränkt utan kaninskränkas enligt vad som följer avbestämmelser i offentlighets- ochsekretesslagen (OSL).Det råder ingen tvekan om atthistoriskt sett nya hjälpmedel förkommunikation kan bana vägen förett utnyttjande av meddelarfriheten.Ett exempel härpå är tjänstemannanvid Länsstyrelsen i Gotlandsom på en mobiltelefon sommaren2009 gjorde ljudupptagningar vidett sammanträde där landshövdingenfällde yttranden om att vissa företagareskulle kunna ha en särskiltgynnad ställning vid ansökningarom bygglov. En häftig debatt följdeom bl.a. likabehandling som en avgrundvalarna för myndighetersbeslutsfattande. Man kan vidarenotera att regeringen sedermerakom att utse en ny landshövding förGotland.I tillägg till mobiltelefoner präglasmyndighetsmiljön i allt störreutsträckning av system för elektroniskmeddelandehanteringgenom e-post och chat-funktioner.Givet att det rör sig om myndighetensdatorutrustning kan vi medhänvisning till arbetsrätten ocharbetsledningsrätten konstatera attdet är arbetsgivaren som leder ochfördelar arbetet, bestämmer vilkenutrustning som ska användas samthur detta ska ske. Arbetsledningsrättenska utövas inom ramen förlag och god sed vilket gör att bl.a.personuppgiftslagens (1998:204)bestämmelser blir tillämpliga fördet fall att en arbetsgivare exempelvishar för avsikt att ta del av enarbetstagares privata e-post.Kriterier för vad som kan vara tilllåtetrör bl.a. ändamålet med denpersonuppgiftsbehandling som ärförknippad med e-postkontrollen,en avvägning mellan arbetsgivarensrespektive arbetstagarens berättigadeintressen, innehållet i enfastställd internetpolicy, etc. Om enanställd skulle utnyttja myndighetense-postsystem för att s.a.s. läcka15

uppgifter till media tar meddelarfrihetenöver en arbetsgivareseventuella rätt att på arbetsrättsligagrunder ta del av informationen.I dagsläget står knappast någraandra praktiska tillvägagångssätttill buds än att den som granskare-posten måste sluta att läsameddelandet. Till bilden hör ävenförbudet mot repressalier motnågon som utnyttjat sin meddelarfrihet.I sammanhanget kan nämnasatt regeringen i en lagrådsremissföreslår att detta skydd ska förstärkasgenom att det införs ett tydligtförbud för myndigheter och andraallmänna organ att ingripa mot densom använder sig av tryck- respektiveyttrandefrihet. Föreslaget innebärvidare att de allvarligaste fallenav ingripande ska bli brottsliga.Hur långt får då en myndighet gå isina instruktioner för hur anställdaska använda mobiltelefoner, informationssystem,sköta kontaktermed media osv. Frågan låter sig intehelt enkelt besvaras, men någrahållpunkter kan ändå utmejslas.Det förefaller exempelvis rimligtatt en person i arbetsledande ställningkan ge en instruktion om attbärbara datorer inte ska användasvid ett personalmöte och att ocksåmobiler ska vara avslagna. Medhänvisning till resonemanget ovanmåste dock en viktig reservationgöras. Oberoende av en dylikarbetsinstruktion ger nämligen dengrundlagsskyddade meddelarfrihetenen anställd som huvudregel rättatt göra t.ex. en ljudupptagning ipubliceringssyfte.I tillägg till traditionella muntligaoch skriftliga arbetsinstruktionerkan myndigheter förstås användasig av tekniska mekanismer för attstyra interna och externa informationsflöden.Avvägningarna kan16

många gånger te sig delikata. Närexempelvis Domstolsverket medhänvisning till säkerhetsriskerbröt anställdas tillgång till sajterför socialt nätverkande och dettaunder en tid också fick till effekt attväletablerade juridikbloggar spärradesut gick debatten hög på nätet.Inte minst sociala medier somFacebook och motsvarande professionellasom exempelvis Linkedin,liksom användning av bloggtjänstergör det allt mer angeläget förmyndigheter att överväga sinadigitala gränser för kommunikation.Att det inte alltid är så lätt attdra gränsen mellan arbetsgivarensarbetsutrustning och den anställdesprivata illustreras i ett kammarrättesavgörandesom gällde enjournalists begäran att få del av ettkommunalråds SMS-meddelanden.I sin bedömning av handlingsoffentlighetenfann kammarrätten attdet ”saknar betydelse om telefonenoch/eller abonnemanget som ettSMS skickats till eller skickats frånär en befattningshavares privataeller har tillhandahållits av myndighetensåsom arbetsgivare”.PolicyutformningDet kan tyckas som om yttrandefrihetoch meddelarfrihet utgör såpass centrala inslag i vårt samhälleatt dessa grundvalar inte behöversärskild uppmärksamhet i termerav en myndighetspolicy. Nya medierför informationshantering ochkommunikation förändrar dockde praktiska förutsättningarnaför dessa grundläggande fri- ochrättigheter. Bakgrunden är förståsden snabba tekniska utvecklingeni samhället i stort kombinerat medhur e-myndighetens arbetsmiljöblir alltmer avancerad bl.a. när detgäller kanaler för informationsspridning.En väl balanserad policyför IT-användning vid myndighetensom särskilt uppmärksammar frågornaom yttrandefrihet och meddelarfrihetkan bidra till att skapaen trygg arbetsmiljö som bejakarsamhällets värdegrunder utan att ionödan försvåra för myndighetenatt fullgöra sitt uppdrag.Det är knappast realistiskt att utgåfrån att alla medarbetare i den offentligaförvaltningen är förtrognamed utrymmet för arbetsrelateradyttrandefrihet och meddelarfrihet.Även om mänskliga fri- ochrättigheter i viss bemärkelse ärhistoriskt oberoende befinnersig varje generation av offentliganställdai ett visst tidsskede avförvaltningsutvecklingen som endel av det omgivande samhället.Bara ett decennium tillbaka i tidenvar det knappast aktuellt för enmyndighetschef att t.ex. reflekterakring sitt eget och medarbetarnasbloggande. Det alltmer mångkulturellasamhället avspeglar sig också imyndighetsmiljön. Vi har personalsammansättningardär vissamen inte andra har vuxit upp meden offentlighetsprincip som enligthuvudregeln har företräde framförindividens bestämmanderätt översina personuppgifter. Den enskildemedarbetarensprofessionella profil kan ocksåspela in på synen vad som är17

tillåten respektive förbjudenelektronisk kommunikation.Utbildningsbehoven ter sig uppenbartolika för den nyrekryteradechefen från näringslivet somtidigare varit verksam i en miljöpräglad av hantering av företagshemligheterjämfört med den ungahandläggaren som kommer direktfrån en förvaltningsutbildning.Generationstillhörighet kan ocksåprägla synen på användningen avIT-verktyg. Yngre medarbetare äruppvuxna med gränsöverskridandedigitala nätverk som ett naturligtinslag i vardagen. Det blir då ingetsjälvändamål att upprätthålla enstrikt gräns mellan sin yrkesrollå ena sidan och identiteten somprivatperson å den andra. I socialanätverk är kommunikationen istället flytande mellan vänner ochbekanta, familj, arbetskamraterliksom andra yrkesrelateradekontakter.Vad bör då en policy för yttrandefrihetoch meddelarfrihet ie-förvaltningen ta sikte på? Avresonemanget ovan följer att det ärangeläget att ledningen artikulerarunder vilka förutsättningar arbetsgivarensIT-verktyg ska respektivefår användas. Förtydliganden avseendet.ex. e-postkommunikationminskar risken för missförstånd om´vad som gäller´ vilket annars kansprida sig snabbt som sanningari en organisation. Likaväl som detför en person kan vara självklart attchefen får gå in och läsa privat e-post på arbetsdatorn kan det för enannan person te sig som självklartatt man ska få utnyttja tillgängligaIT-verktyg för att kommuniceraelektroniskt som privatperson utankontroll från en överordnad.Rent juridiskt är bestämmelsernasom omgärdar yttrandefriheten ochmeddelarfriheten i dess vidsträcktabemärkelse både många och komplexa.Utan att för den skull införlivaregelrätta rättsutredningar i enpolicy finns anledning att informeraom de regelverk som medarbetarnabör känna till och hur de kommertill praktiskt tillämpning vid myndigheteni fråga. Det är t.ex. intehelt intuitivt att en arbetsgivares legitimarätt att efter information tillden anställda löpande kontrolleraall elektronisk kommunikation vidmyndigheten måste vika för det fallatt en anställd väljer att utnyttja sinmeddelarfrihet genom att skicka e-post till en journalist. Utformningenav en policy för yttrandefrihet ochmeddelarfrihet i e-förvaltningen ärsom framkommit ovan en uppgiftsom fordrar noggranna övervä-18

ganden. Man måste vara varsamså att effekten inte blir censur tillföljd av en mängd kontrollåtgärderi förhand istället för vägledandeinstruktioner om förutsättningarnaför elektronisk kommunikation. Detär vidare angeläget att policyn i sigmanifesteras i ett levande dokumentsom inte hamnar i skymundanpå intranätet eller i den hyllvärmandepärmen för nyanställda.Avslutande kommentarerUtvecklingen av e-förvaltningenfortskrider. Ett förvaltningspolitiskttecken på detta är E-delegationensresonemang kring framväxtenav den tredje generationens e-förvaltning: ”I en sådan utvecklingses medborgare och företagare intebara som ”skattebetalare” eller”kunder” utan som kompetentamedborgare – i samma betydelsesom medarbetare eller medverkare.En sådan relation kan utvecklasinom ramen för de nya socialaeller interaktiva medier som växtfram de senaste åren.” Ett förhållandesom inte på samma sätthamnar i fokus men som möjligtvisär ett underskattat kraftfält förlyckad förvaltningsutveckling rörstatstjänstemannens roll i dene-förvaltning som ska ”revolutioneras”fram till 2015.Förestående pensionsavgångarmed nyanställningar som naturligföljd gör att vi kommer att få enföryngring av myndigheternas personalsammansättning.Arbetslivetsvärderingar går inte självfallet iarv generationer emellan utan dentraditionella rollen som offentliganställdkan mycket väl komma attifrågasättas. Samtidigt kan förståsett förutsättningslöst reflekterandekring uppdraget som arbetstagarei e-förvaltningen stimuleratill positiv förändring. Varför interedan nu börja diskutera, artikuleraoch kommunicera hur statstjänstemannenpå bästa möjliga sättkan bli integrerad i det omgivandeinformationssamhället? Redannu kan vi konstatera att tidigarebefästa gränser mellan arbetslivoch privatliv luckras upp i takt medatt digitala nätverk banar vägenför kommunikation som inte ärberoende av fysisk närvaro.Häri ligger en dold resurs giveten ambition att statstjänstemannenhar att verka integrerat i detomgivande samhället på motsvarandesätt som medborgarnaenligt aktuella förvaltningspolitiskastyrsignaler bör inkluderasi myndighetssfären. Ansatsen attlåta moderna medier fungera somen resurs för enskilda medarbetareär förstås inte trivial med tanke påstatens utrymme för maktutövningi samhället i stort och även sett urarbetsgivarens perspektiv. Detta tilltrots framstår det som angeläget attbevaka de offentlighetsanställdasutrymme för såväl arbetsrelateradkommunikation som utnyttjande avsin yttrandefrihet och meddelarfriheti de nya infrastrukturer somomgärdar e-förvaltningen.19

Var rädd omoch inte för visslarnaLennart Lundquist ärprofessor emeritus istatsvetenskap vid Lundsuniversitet. Han har i sinforskning framför alltarbetat med offentligförvaltning och utvecklattänkande om vårt offentligaetos, t.ex. i bokenDemokratins väktare(1998).Lennart Lundquist20

LAGENlojalitetlydnadämbetsmänsamhällsmedlemmarhänsynöverordnadeFigur 1 Ämbetsmannens relationerYttrandefrihetenEtt vanligt uttryck i vårt samhälleär att ”vi lever ju i ett fritt land ochkan säga vad vi vill”. Om vi i dettaockså inkluderar arbetsplatsen, därvi tillbringar merparten av vår förhoppningsvisvakna tid, är uttrycketen sanning med stor modifikation.För det första gäller det enbartden offentliga sektorn med cirkaen tredjedel av alla anställda. Fördet andra är det inte helt så medyttrandefriheten i den offentligasektorn heller.Det sista påståendet ger anledningtill eftertanke. Privata företagoch organisationer har ju sinaaffärshemligheter och vill inte haut några negativa uppgifter somstör marknadsföringen. Men varförskulle det vara problem i det offentligadär ändå tre grundlagar regleraryttrandefriheten? Utgångspunktenär regeringsformen som fastslåratt ”Varje medborgare är gentemotdet allmänna tillförsäkrad yttrandefrihet:frihet att i tal, skrift ellerbild eller på annat sätt meddelaupplysningar samt uttrycka tankar,åsikter och känslor”. Det fortsättermed två grundlagar som på olikaområden specificerar yttrandefriheten:tryckfrihetsförordningen ochyttrandefrihetsgrundlagen.Trots denna kraftfulla, formellauppbackning för yttrandefrihetenmöter man så gott som dagligenfall i massmedierna där offentligtanställda har straffats för att dehar utnyttjat sin grundlagsenligayttrandefrihet. Den som säger ifrån,visslaren, förefaller vara lovligt byteallt grundlagsstöd till trots. Detverkar också som om denna trendblir allt tydligare. En orsak kan varaförskjutningar i synen på ämbetsmannensposition i den politiskaprocessen. Den klassiska uppfattningen,som jag menar fortfarandegäller, återges i figur 1Ämbetsmannen ska enligt dettasynsätt på en gång lyda lagen, varalojal mot överordnade och tahänsyn till samhällsmedlemmarna(medborgarna i allmänhet,brukare, intressenter). I den måndet blir konflikter mellan kravenska ämbetsmannen kunna lösa demmed lagen och den offentliga etiken.Som alltid finns divergerande meningar.Enligt en, bl.a. uttryckt sompatron–klient-relationen, är detlojalitetsrelationen till överordnadesom ska prioriteras – precis somi privatföretagen. Ämbetsmän fårdärmed inte göra uttalanden i stridmot överordnades uppfattning. Om21

HUR DET BÖR VARA:Moral och lag föreskriver att:Ämbetsmannen är skyldig attlyda överordnades beslut ominte dessa är olagliga eller grovtoetiska eller olämpliga. Ämbetsmannenär moraliskt och legalt(lex Sarah och lex Maria) skyldigaatt påpeka oegentligheter iverksamhetenHUR DET FAKTISKT ÄR:Yttrandefriheten begränsas avpåhittade etikettsregler1. Man får inte diskturera sedanbeslutet har fattats.2. Kritik måste framföras på etttrevligt sätt så att cheferna inteblir ledsna.3. Man får inte kritisera sinakollegors tjänsteåtgärder införbrukare och andra medborgare4. Chefer får inte uttala sig såfolk kan tro att det är myndighetensom talar5. Anonyma meddelandenbortses ifrån (brist på representativitet)Yttrandefriheten försvårasgenom organisatorisk manipulering:1. Låg anställningstrygghet.2. Individuell lönesättning.3. Befordran tillkommer myndigheten.4. Kritiska personer köps ut5. Professioner neutraliserasgenom hierarkibildning.Figur 2 Maktens manipuleringav yttrandefrihetendet ändå sker uppfattas det somett brott mot vad man då ser somlojalitetsplikten, och med dettaförsvinner yttrandefriheten.En lite märklig företeelse ärtillkomsten av ett antal inofficiella,ganska allmänt accepterade,etikettsregler som i realitetenupphäver yttrandefriheten. Vemsom helst kan hitta på en sådanregel och eventuellt ha glädjen attse den accepterad – ibland med engenomslagskraft som är större änlagens. I figur 2 illustreras det sombör vara enlig lag och offentlig etikoch det som faktiskt är inspireratav etikettsregler. Genom organisatoriskmanipulering har yttrandefrihetenförsvagats ytterligare:De fem etikettsreglerna är renapåhitt utan rättslig status. Trots detmöter man dem ofta i argumentationen.I ökande grad verkar dett.o.m. som om överordnade inte ensbryr sig om att argumentera. Manköper ut dem som klagar eller sertill att man blir kvitt dem på annatsätt. Anmärkningsvärt är fallet medatt chefer förväntas hålla tyst. Detmotiveras med att allmänhetenkan tro att det är myndigheten somuttalar sig. Effekten blir att i ettsystem, där behovet av en allsidigdebatt betonas, får de som allmäntär bäst informerade inte medverka.Den offentliga debatten i centralafrågor reserveras m.a.o. för de merokunniga.Den organisatoriska manipuleringenförsämrar ytterligare möjlighetenatt säga ifrån. Jag har talat medåtskilliga från äldre generationersom pekar på anställningstryggheten(med fullmakt) som förutsättningenför att de vågade stå upp fördet rätta. Den reglerade befordringsgångenhjälpte dem ett styckepå vägen, men därutöver var detvanligen slutbefordrat.Men är det inte viktigt med yttrandefriheteni en demokrati? Jo, tillden grad att man kan se öppenhetenmed yttrandefriheten, offentlighetenosv. som demokratinsgrundbult. Utan yttrandefriheten,går det med stor sannolikhet inteatt få ett demokratiskt system attfungera. Processvärden som diskussion,ömsesidighet och ansvar blirmeningslösa utan öppenhet. Ochförsvinner demokratins processvärden,försvinner snart även demokratinssubstansvärden, jämlikhet,frihet, solidaritet rättvisa.Demokratins undergång gällerkanske mera på sikt. Men det sker22

också omedelbart något i en organisationom man går hårt åt demsom säger ifrån. Konkret avlägsnassanningssägarna och ersätts av jasägare.Sanningssägarna försvinnerefter hand från förvaltningen. Deutgör emellertid en mycket specifikgrupp som i amerikansk forskningbeskrivits med att:• de är inte missnöjda anställda.• de räknas till de mest produktiva,uppskattade och hängivnamedlemmarna i sina respektiveorganisationer.• de är normala personer som harett starkt samvete och tar sittansvar med stort allvar.• de anpassar sig till organisationensformella mål, identifierarsig med organisationen och haren stark känsla av professionelltansvar.• de tenderar att vara konservativa,hängivna sitt arbete, tror påsystemet och är traditionella ochpatriotiska.• de utsätter gärna sig själva förrisker för att befordra det allmännagoda.Detta borde rimligen utgöra enpersonalkategori av allra störstavikt för förvaltningens kvalitet – ettslags demokratins väktare. Derasmotpol, jasägarna, är personersom prioriterar lojalitetsrelationen.De är redan från början i stormajoritet – hur stor vet vi inte menjag vågar gissa att deras andel inteunderstiger 90 %. Åke Ortmarkhar karakteriserat dem i sin bokJasägarna (1997):Att tänka fritt är stort, att säga ja ärklokast.Att tänka rätt är klokt, att säga ja blirsäkrast.Att tänka efter är bra, att lyda genastblir säkrast.Att känna hur vinden blåser är önskvärt,att följa den är nödvändigt.Att spotta i motvind går inte, i varjefall inte bra.Att vara briljant är roligt, men intelönande.Att vara klok är fint, att låta detmärkas är dumt.Att vara dum är klokt.Att tänka fritt gick inte.Nejsägaren är en röst från graven.Frågan är vad chefer vinner på ettsådant byte av ämbetsmän utöverden omedelbara lättnaden av attha fått lite lugn och ro. Men fårinte folk tillräcklig information ommyndigheterna och den offentligapolitiken utan ämbetsmännensyttrandefrihet? Vi har ju informationfrån myndigheten och det finnshandlingsoffentlighet. Problemetmed dessa, i och för sig utmärktainstitutioner, är att då offentligtanställda säger ifrån, gäller detofta problem som hanterats på ettsätt som är olagligt, olämpligt elleroetiskt, och sådant lär inte vikasut i den officiella informationen.Handlingsoffentligheten är svår attbehärska om man (det gäller främst23

Makthavaren handlar olagligt,oetiskt, olämpligtMedborgaren/ämbetsmannenreagerarMedborgaren/ämbetsmannenstraffas hårt för sin reaktion avmakthavaren och/eller andrapersoner i omgivningenMakthavaren fortsätter somförut och kan få en framgångsrikkarriärFigur 3 Processen att säga ifrånmassmedierna) inte vet vad manska söka efter. Där är informationfrån anställda oundgänglig.Man brukar skissera tre fall avrimligt förfarande då någon skasäga ifrån. Det första är att densom upptäckt något oegentligteller olämpligt vänder sig till sinnärmaste chef för att denna skaåtgärda problemet. Fungerar intedet kan man gå vidare till högrehierarkiska nivåer. Man kan ocksåvända sig till massmedierna för attfå uppgifterna publicerade. Dettakan ske öppet, då man med sittnamn står för uppgifterna, elleranonymt. I det senare fallet haruppgiftslämnaren meddelarskyddsom betyder att myndigheten intefår efterforska vem som lämnat informationen(utom i några extremfall) och journalisten får inte lämnanamnuppgift.Det är inte bara demokratin somstarkt negativt drabbas av tystnadensförvaltning. Ekonomivärdensom rationalitet, effektivitet ochproduktivitet blir också lidande påatt medarbetarna inte vågar sägaifrån. För kunskapsmyndigheter,som universiteten, är tystnadendirekt katastrofal.Nu tycker man kanske att det ärbra att den som säger ifrån i förstahand vänder sig till sin chef. Dendirekt ansvarige blir då informeradoch kan ta sig an problemetomedelbart. Saken är emellertid attendast tryckfrihetsförordningen,med dess meddelarskydd, är ennågorlunda säker väg för den somsäger ifrån. I övriga fall riskerasrepressalier. Detta är förstås enmycket olycklig effekt av lagstiftningensbrister.Det finns en nästan kuslig mekaniki sättet att behandla den som sägerifrån (figur 3) vilket kan få en atttro att det gäller något medföttmänskligt som evolutionen försettoss med. I alla tider och kulturerverkar mönstret vara detsamma. Ide relativt egalitära flockar vi drogomkring i under miljontals år fannsinte utrymme för avvikande åsikterutan jantelagen styrde. Majoritetentystade den visslande minoriteten.Ett tidigt fall i litteraturen, inemottretusen år gammalt, är då siarenKalchas vid Troja vädjar till Achillevsför skydd mot storkungenAgamemnon för att han ska vågasäga sanningen om varför gudarnabörjat döda greker i oväntat antal(det är Agamemnons fel!):24

Du vill väl ha en förklaring av mig,du gudarnas älskling,varför han vredgas den mäktige gudsom skjuter från fjärran.Gott, jag skall säga dig det.Men lova och svär mig då heligtatt du försvarar mig villigt sen,med din arm och din tunga!Säkert kommer en man som ärmäktigoch härskar i Argos,en alla greker lyder nu, att bli rasandepå mig.Och när en kung fattar hat mot enundersåteär alltid han den starkaste; visst kanhan svälja gallan för stundenmen i hans hjärta är agget kvar tillstiden är inneoch han tar hämnd.Tänk efter väl – vill du bistå migändå?(Homeros: Iliaden, Ingvar Björkesonstolkning 1999)Skulle antagandet om det medföddavar korrekt är det inte förvånansvärtatt det är så svårt att kommatillrätta med angreppen på yttrandefriheten.Det betyder emellertidinte att vi bara kan sätta oss nedoch låta utvecklingen ha sin gång.Öppenhet med yttrandefrihet är såcentral för demokratin att vi måsteslåss för att behålla den av såväl effektivitets-som demokratiskäl. Ochdet är i väsentlig grad ett chefsproblem.Det är chefer som måste setill att medarbetare vågar föra framsina synpunkter. Av allt att dömasker detta också.myndigheter fråga om tystnadslägeti deras myndigheter. En stormajoritet brukar svara att det blivittystare. Av återstoden är det enklar majoritet för att det är somförut, men det finns också en grupp– kanske storleksordningen tioprocent – som hävdar att det blivitöppnare med större yttrandefriheti deras myndigheter. Chefer kansannolikt göra skillnad.Det finns också sätt att fästauppmärksamheten på betydelsenav att säga ifrån. Enklast är förståsatt betona att det är något braoch viktigt, men tyvärr uppfattarmånga visslare som bråkstakar. Ettefterföljansvärt exempel ’r Sjukhusläkarföreningensomhar instiftatett pris för ”Årets visslare” inom sittområde.Avslutningsvis vill jag gärna pekapå möjligheten att ge en av demedaljer som kungen brukar delaut till ”Fången på fyren”, en av våramest kända visslare. En sådan åtgärdskulle helt säkert ha en enormeffekt på synen på fenomenet ”attsäga ifrån” och ge vår grundlagsfästayttrandefrihet en förnyad chansi praktiken.Ibland brukar jag vid stora föreläsningarmed åhörare från många

Öppenhet insyn ochutvecklingav Knut RexhedKnut Rexed har varitTCO-ekonom, planeringschefoch statssekreterarei Finansdepartementetsamt generaldirektör förStatskontoret. I den senarerollen företrädde han Sverigei OECDs kommitté föroffentlig förvaltning och iden europeiska nätverketför statsförvaltningar, däretosfrågorna har en viktigplats på dagordningarna.Han arbetar nu som konsultoch har skrivit underlagstextertill Förvaltningskommitténom det svenskaarbetet med värdegrunder.26

Vårt behov av öppenhetNär vi diskuterar öppenhet ochyttrandefrihet inom den offentligaförvaltningen, så är det oftast medutgångspunkt från demokratin.Demokratin förutsätter att medborgarnaalltid kan få reda på hur denoffentliga makten och de offentligamedlen används. Offentlighetsprincipeninfördes för att de makthavandeinte ska kunna dölja något,meddelarfriheten för att underlättaför de offentligt anställda attberätta, och tryckfriheten för att deskulle kunna föras ut till allt folket,och så att dessa skulle kunna ställade makthavande till ansvar för hurde skött sina ämbeten.Dessa regler är fortfarande encentral del av det demokratiskasamhällets grund, och kommer alltidatt så förbli. Men när regeringenår 2000 lade fram handlingsprogrammetEn förvaltning i demokratinstjänst så byggde det på treledord; Demokrati, Rättssäkerhetoch Effektivitet. Den stora fråganidag handlar om förvaltningensöppenhet, utåt och internt, och dessbetydelse för förvaltningens möjligheteratt göra ett bra jobb.I den här essän kommer jag att diskuteraöppenheten ur några olikaperspektiv. Jag kommer därvid attbehandla några frågor och spänningarsom öppenheten kan skapainom de offentliga förvaltningarna.Jag behandlar också någrasamhällsförändringar av betydelse isammanhanget.Management bywalking aroundDet berättas i Tusen och en natt,att när Kalifen av Bagdad Harunal-Rashid ville veta vad som pågicki staden och vad dess invånaretyckte om hans styre så klädde hansig i vanliga kläder och vandradeensam på stadens gator. På detsättet kunde han tala med vanligamänniskor utan att de tystnade avrädsla för Kalifens tjänare, och sehur dessa uppträdde när de troddeatt han inte såg dem. Berättelsenär naturligtvis en skröna – Harunal-Rashids eftermäle är inte heltpositivt.Det finns också liknande berättelserom Karl XI som ”Gråkappan”,om hur kungen ensam och okänd,klädd som bonde eller som enkelresande, får se livet sådant det är.Han ser hur fogdar och ämbetsmänsköter sina uppgifter, iakttar orättvisor,övergrepp och korruptionoch griper in, straffar de skyldiga,ställer allt till rätta och belönar deärliga och pliktuppfyllande. Det ärnaturligtvis också en skröna, liksomH.C. Andersens berättelse om Kejsarensnya kläder. H.C. Andersensberättelse kan läsas som en allegori27

om makt. Makten är osynlig. Allaser sanningen men uppfattar baramakten. Det bara det oskyldigabarnet som inte uppfattar makten.”Kejsarens nya kläder” berättar enhistoria om ett hierarkiskt system,där det är enklare att ljuga än attifrågasätta. För ditt ifrågasättandeskulle inte bara utmana kejsarenoch hans styre, utan också dig själv,din egen delaktighet, och din rädslaför att inte duga och bli lämnadutanför.Dessa sägner och berättelser harmoniserarmed modern företagsekonomiskforskning. Denna harvisat att budskap som förmedlasuppåt i linjen inom en organisationförvanskas i varje steg. Negativa beskedurvattnas och kanske till ochmed förtigs, medan positiva beskedövertolkas och förstärks. Det gällersärskilt kritik mot ledaren själv.Istället för slaven baktill på denromerska triumfvagnen med uppgiftviska ’Herre, minns att du ärdödlig’ i segerherrens öra, så omgesdagens ledare alltför lätt av en kretsav inställsamma jasägare som baravill tala om det som är bra.Moderna företagsledare, som t.ex.Robert Townsend, som förvandladebiluthyrningsföretaget Avis till ettav världens ledande i sin bransch,inser att de inte kan räkna med attfå höra ’sanningen, hela sanningenoch ingenting annat än sanningen’från sina närmaste medarbetare. Derör sig därför själva ute i linjen föratt få veta hur det står till i företaget.Numera är det också närmastregel än undantag att anonymiserademedarbetarenkäter användsför att få opåverkade signaler omtillståndet och stämningarna iorganisationen.Solsken är detbästa medlet motkorruptionNär borgmästaren i Seoul för snartett decennium sedan meddeladeatt alla skulle kunna följa alla tillståndsprocesseröver internet såvar det med ordet att ”Solsken ärdet bästa motmedlet mot korruption”.Sydkorea hade likt mångaandra länder haft problem med förvaltningskorruption.Utan en litenslant till tjänstemannen handladesinte ärendet. Med en stor slant såhandlades ärendet snabbt, och meden riktigt stor slant så bifölls ansökningarsom borde ha avslagits. Näralla ansökningar och alla handläggningsåtgärderblir enkelt synliga förallmänheten så är detta inte längremöjligt. När allt lades ut på internetändrades allt detta. Varje sökandekunde kontrollera att ingen annansansökan behandlades snabbare,och att ingen annan fick en förmånligarebehandling. Revisionsmyndighetenoch andra rättsvårdandemyndigheter fick mycket bättremöjligheter att övervaka att ärendehandläggningengår rätt till.Uttrycket lär ursprungligen hamyntats av en amerikansk delstatspolitiker,och idag är ’solsken´ imånga länder – däribland Kina – ensynonym för att bekämpa korruptiongenom öppenhet. Här liggerförresten vi i Sverige efter. Vårtillståndshandläggning pågår fortfa-28

ande i slutna rum. Visserligen harvi en offentlighetsprincip, men föratt kunna utnyttja den måste manveta att det finns en handling, vetavar den förvaras, och veta hur manska fråga för att få ut den. Det ärinte längre särskilt imponerande ien internationell jämförelse.Det innebär naturligtvis inte attoffentlighetsprincipen saknar betydelse.Tvärtom är den (tillsammansmed meddelarskyddet) av centralbetydelse för framgång i kampenmot korruption och mannamån.De flesta övertramp avslöjas intevid revision eller externa granskningar,utan genom att en anställd iförtroende informerar en journalistom vad som förevarit, vad det finnsför dokumentation, och var denfinns att hämta. När ett kommunalrådi Östersund för ett antal årsedan låtit sig bjudas på en resatill hockey-VM i Helsingfors, så vardet ett tips till en lokaltidning somledde till att han tvingades avgå.Och när landshövdingen på Gotlandinternt angav att en betydelsefullentreprenör skulle få en förmånligsärbehandling, så var det för att enstatstjänsteman lämnade över eninspelning till lokalradion som hontvingades lämna landshövdingsposten.Världen blir inte vadden har varitEtt antal universitet runt om ivärlden har samarbetat om attundersöka hur människornas värderingarförändras över tid. De harfunnit starka kulturella mönster,men också att stigande välfärd i allaländer leder till att förtroendet förtraditionella auktoriteter försvagasoch ersätts av rationella och sekuläraöverväganden, och till att s.k.överlevnadsvärderingar ersätts av29

värderingar inriktade på självförverkligande.Det har också visat sigatt denna utveckling har gått längsti de nordiska länderna, och allralängst i Sverige.Lönen och andra materiella villkorhar inte förlorat i betydelse, menvärdeförändringarna innebär atten hög lön allt mer sällan kan vägaupp dåliga arbetsförhållanden. Dethandlar inte om den fysiska arbetsmiljön,utan om arbetstagarenskänsla av att vara respekterad, omatt känna delaktighet och om att fåmöjlighet till personlig utvecklingoch självförverkligande. Det ärsådana värdeförändringar som liggerbakom att det krävs toppbetygför att komma in på frisörlinjen,samtidigt som det är svårt att fyllaplatserna på linjerna för verkstadsmekaniker.Ett öppet samtalsklimatinom myndigheterna blir därmedalltmer viktigt för att dessa skavara attraktiva som arbetsplatser;för att de ska kunna rekryterade anställda som de vill ha ochför att dessa sedan ska trivas ochstanna kvar. Jag fick en gång stå tillsvars för våra svenska ungdomarsvärderingar, när en äldre företrädareför EU:s internadministration(en italienare) skällde ut mig föratt de unga svenskar som kom tillKommissionen förväntade sig attde skulle kunna fråga varför manskulle göra på ett visst sätt, ochsedan också ha synpunkter på vadsom skulle göras. Den värdekonflikthan talade om var verklig. Vi kundedå – när Sverige var ny medlem i EU– också se att många unga svenskarsom rekryterats till Kommissionenkom tillbaka till den svenskaförvaltningen redan efter något år.Den betydligt högre lönen räckteinte för att väga upp bristerna iarbetsklimatet. hos såväl statstjänstemänsom allmänhet. Vi anseratt de offentligt anställda ska hasamma politiska och medborgerligarättigheter som andra medborgare;att de ska ha rätt att tillhöra, verkainom och företräda politiska partier,även som folkvalda i offentligastyrande organ. Vi har inte heller– till skillnad från de flesta andraOECD-länder – några restriktionerpå en persons möjlighet att frittgå mellan en offentlig anställningoch politiska uppdrag. Ett myckettydligt exempel är Ann-ChristinNykvist, vars karriär gått fråntjänsteman i regeringskansliet tillpolitisk statssekreterare, generaldirektör,statsråd och sedan återgeneraldirektör.30

Rätt, orättoch allt däremellanDärmed har vi emellertid ocksåflyttat in konflikten mellan de tvåvärdesystemen till de offentligaarbetsplatserna och arbetsorganisationerna.I stället för andraländers fasta gränsdragning harvi fått en gråzon när vi överlåtit åtde offentliga cheferna att hanterakonflikten mellan de anställdas demokratiskarättigheter å ena sidan,och respekten och skyddet för detdemokratiska samhällets institutioneroch funktioner å andra sidan.Förutsättningarna för att kunnahantera denna konflikt är samtidigtbättre inom den statliga sektornär inom kommunala. Vår statligaförvaltningsmodell med självständigtledda verkställande myndighetergör att den politiska nivån inteförväntas intervenera i den internapersonalledningen. Vårt huvudavtalmellan Arbetsgivarverket och destatliga huvudorganisationerna harockså gett en tydlig markering avkravet på respekt för det demokratiskasamhällets funktioner.MeddelarskyddetVårt samhälles starka betoning avmedborgarnas rätt att delta i de offentligabesluten går långt tillbaka ihistorien, och detta deltagande förutsätteratt medborgarna också harfri och full insyn i hur den offentligamakten utövas och hur de offentligaresurserna används.Offentlighetsprincipen innebär attalla handlingar – dit också elektroniskafiler räknas – som förvarasinom en myndighet måste lämnasut, såvida de inte hemligstämplats.Men hur ska man kunna begäraatt få ut en handling om man intevet om att den existerar? Eller varden finns? Jag minns ett tillfälle närnågra journalister försökte få redapå vem finansministern ätit middagmed en kväll på en utrikes ort.Offentlighetsprincipen tvingade honominte att svara på några frågor.Istället gick de igenom alla hansutgiftsräkningar för att hitta restaurangnotan,men utan framgång.Ingen av dem kom på tanken atttitta på mina utgiftsräkningar, ochdärmed kom uppgiften aldrig ut.Meddelarskyddet är som tidigarenämnts av central betydelse förframgång i kampen mot korruptionoch mannamån, men också för attmedia ska kunna övervaka hur denoffentliga makten och de offentligaresurserna används. Om någon avdet tiotal personer som visste vemfinansministern träffat den kvällen(i tjänsten, är det bäst att tillägga)hade tyckt att det var något oegentligtmed utgiften, så är det viktigtatt denne på ett diskret sätt hadekunnat få ut det till de som hadekunnat granska den.31

Men det har också betydelse för attfrämja de offentliga verksamheternaseffektivitet och ändamålsenlighet.När riksdagsledamoten HansLindblad för några decennier sedanskrev om bristerna i Flottans fartygsanskaffningarunder 1900-talet,så lyfte han som en orsak framhur de högre officerarna tystat neryngre officerares förord för fleroch mindre enheter. Idag kan manfråga sig om försvarsministernskulle kunnat få alla fakta på bordetom Försvarsmaktens oförmåga attförse vår insatsstyrka i Afghanistanmed helikoptrar, om inte personalinom Förvarsmakten och FörsvaretsMaterielverk varit villiga attlämna ut relevant information tillmedia.Jag menar att skyddet för meddelaremåste vara mycket starkt.Normalt borde inte detta vara någotproblem, om bara politiker ochoffentliga chefer levde efter denmaxim som en kollega förmedladenär jag började som planeringschefi Finansdepartementet; att aldriggöra något som jag inte skullevilja läsa om i en kvällstidningdagen därpå. Jag minns också denpresschef som garanterade att detinte skulle bli några besvärandeskriverier om att TCO-styrelsenförlade sitt internatsammanträdetill Gran Canaria, genom att redani förväg skicka ut ett pressmeddelandegällande mötet.Däremot bör meddelarskyddetenligt min mening inte vara absolut,eftersom det finns en del besvärandeproblem. Till dem hör framförallt att polismän säljer uppgifterfrån pågående sekretessbelagdaförundersökningar till kvällstidningar.Som regel är det fråga omuppgifter som – om de är sannaoch relevanta – kommer att bli offentliganär åtal väcks. Tidningarnabetalar således inte för att allmänhetenska få veta fakta i målet, utanbara för att de vill vara först meduppgifterna och för att kunna säljafler lösnummer. Problemet är attde därmed kan komprometteraförundersökningen, underlätta förbrottslingar och i värsta fall ledatill att en skyldig inte kan ställas tillrättsligt ansvar. Jag menar att åklagareni målet i sådana fall ska harätt att efterforska vem som brutitförundersökningssekretessen ochvid behov se till att disciplinäraåtgärder vidtas.Det finns andra fall av missbruk avmeddelarskyddet. Journalisternasiver att vara först ut med en nyhetgör att de ibland inte bryr sig omatt få en uppgift bekräftad av minsten annan oberoende källa. ’Om detvore sant så skulle det vara intressant’försvarade sig en kvällstidningen gång, när de gått ut med en oriktiguppgift. Detta beteende skaparrisker för förtal och annan osakligryktesspridning. Det är dock någotsom man får stå ut med. Istället fårman kräva av journalisterna att deska vara mer professionella och intelåta sig utnyttjas på det sättet.MeddelarskyldighetenMeddelarskyddet är enligt minmening inte bara en rättighet utanspeglar också en skyldighet. Vi för-

väntar oss att de offentligt anställdainte ska förtiga något av betydelseför en frågeställare, och inte hellerdölja något som har betydelseför avgörandet av ett offentligtförvaltningsärende. Den som fårkännedom om någon oegentlighetska föra uppgiften vidare.Tyvärr finns det fortfarandebetydande brister på denna punkt.Att göra fel ibland är mänskligt ochofrånkomligt, men åtminstone förrvar förvaltningens normala reaktionatt söka dölja felet istället föratt rätta till det.När jag som artonårig skulleregistrera min första motorcykelfick jag uppleva hur en assessorläste upp en halv paragraf för migför att dölja att länsstyrelsen hadegjort fel (vilket framgick av denandra halvan). När jag i slutet påsjuttiotalet arbetade åt Statstjänstemannaförbundetberättade en äldrekollega att han börjat sin yrkeskarriärhos Statens Pensionsverk. Närman någon gång upptäckte att ettklagomål var berättigat så fick hanorder att förtiga detta med motiveringenatt ’Dom ska inte tro att domkan få rätt mot Kungl. Maj:t”. Ochså sent som 1977, när kartografenAnders Ahlström avslöjade att Sjöfartsverketkänt till det grund somen rysk tanker gått på utsattes hanför vad som allmänt betraktadessom repressalier.Kanske har det blivit bättre idag,men säker kan man inte vara. Vi harbestämmelser i förvaltningslagensom säger att ett förvaltningsbeslutska vara skriftligt, att det ska angebåde beslutsfattare och vilka somvarit närvarande vid beslutstillfället.De säger också att den föredragandeoch de andra tjänstemän somär med om den slutliga handläggningenutan att delta i avgörandetändå har rätt att få avvikandemening antecknad. Jag har inte settnågon uppgift om hur ofta det sker,men min bedömning är att det ärytterst sällan. Man kan fråga sig omdet är ett hälsotecken (sällan skälatt anmäla avvikande mening) ellerett sjukdomssymptom (få vågaranmäla en avvikande mening).Att tänka fritt är stortJag noterade tidigare att en välfungerande myndighet behöver haen levande inre debatt. Målen förmyndighetens verksamhet måstevara allmänt kända och omfattade.Planerade förändringar behöverdiskuteras ute i arbetsenheterna.Myndighetens värdegrund måsteföras ut i en kontinuerlig diskussionom varför man gör det man gör pådet sätt man gör, hur man ska mötamedborgare, kunder och klienter,och vad man inte bör eller fårgöra. Många kan tycka att detta ärsjälvklarheter. Men de företag somär ledande på att arbeta med värdegrundergör det samtidigt genomatt ta fram skriftliga värdegrundersom årligen diskuteras inom varjearbetsenhet. Förvaltningen behövergöra på samma sätt.Det finns en risk för att dennaöppenhet uppfattas som att allaåsikter är lika värda. Så kan detaldrig vara i en resultatinriktad organisation.Över entrén till Uppsala33

Universitets aula står i guldskrift:Att tänka fritt är stort, att tänkarätt är större. En del provoceras avdenna inskription och ser den somen inskränkning i yttrandefriheten.De som beslöt om inskriptionen,som lär vara ett citat av ThomasThorild, såg den istället som ettuttryck för den akademiska strävanefter sanningen. Alla hypoteser kanformuleras, men sedan måste manundersöka om de kan falsifieras.Den hypotes klarar testet är mervärd än den som kunnat falsifierasoch därmed förkastas.Samma sak måste gälla i arbetslivet.Den fria diskussionen är omistlig,men kan inte fortgå i evighet. Förreller senare måste man gå tillbeslut, och då diskussionen därförmåste avslutas. Beslutet kan inteheller fattas genom omröstningbland myndighetens anställda.Makten över organisationen harkanaliserats från folkets valda ombud,via regeringen till myndighetenschef (och i vissa fall styrelse).Denne är ansvarig för resultatetav myndighetens verksamhet, ochdet är därför han eller hon sommåste summera diskussionen ochformulera beslutet. Sedan är deten annan sak att beslutsfattarenhar anledning att fundera översitt beslutsförslag om de anställdaskulle vara massivt emot det. Detkan vara rätt ändå, men då svårareatt genomföra.Att man har rätt att säga något ärinte heller detsamma som att detär rätt att göra det. Den diskussionenhar förts mycket i media medanledning av de s.k. Muhammedteckningarnai dansk press. Manhade naturligtvis rätt att publiceradem – men var det rätt att göra detmed tanke på att man kränkte andradanskars religiösa övertygelse?Det svaret är allt annat än givet.Statstjänstemän kan också hamnai situationer där det måste frågasig om det är rätt att säga det somde har rätt att säga. Det beslutetkan ingen annan fatta åt dem. Manfår istället förvänta sig att de visargott omdöme, och att de själva kanbedöma hur de ska uttrycka sig. Attberätta om problem i verkligheten,eller att önska sig mer resurser föratt kunna göra ett bra arbete, är ensak, även om sådana uttalanden kanvara obekväma för en verksledningsom vill hålla sig väl med sitt statsråd.Att gång på gång ifrågasättadet rimliga, rättvisa, eller lämpligai den egna verksledningens beslutom verksamhetens inriktning ochformer kan vara en annan sak. Detfinns en skillnad mellan att lämnainformation om kritiska förhållanden,och att bedriva en illojalkampanj, även om det kan varasvårt att som arbetsgivare dra uppen precis gräns.En del offentligt anställda kommeratt ha svårt att dra en skiljelinjemellan sin roll som anställd och sinroll som medborgare. De nöjer siginte med att diskutera hur verketska nå de av riksdag och regeringuppställda målen, utan ifrågasätterockså om målen är de rätta och omverket inte borde sträva mot någotannat mål. Men som offentligt anställdahar de att lojalt genomförariksdagens beslut och arbeta enligtregeringens instruktioner. Det är34

”Att man har rätt att säga något är inteheller detsamma som att det är rätt attgöra det.”rimligt att kräva att de anställdarespekterar den politiska demokratin.Det måste också kunna sägasöppet.Mindre synligt men enligt minbedömning uppenbart är att detockså påverkar förhållandena inommyndigheten, enligt det så kallade’katten på råttan’ syndromet. Närgeneraldirektören inte vill irriteradet ansvariga statsrådet så vill haneller hon naturligtvis inte att någonunderordnad ska göra det. Då kanverksledningen komma att uppfattaen öppen diskussion om bristernai eller svårigheterna med det uppdragman fått som obekväm ellertill och med olämplig, och ogilla omnågon av myndighetens anställdagår utanför huset.Sedan mer än ett århundrade pågåren utveckling där sammanhållna företagersätts av nätverk av företagsom binds samman av privaträttsligakontrakt. Utvecklingen berörockså de offentliga förvaltningarna,som i ökad utsträckning upphandlarvaror och tjänster från privaträttsligaorganisationer och tecknarkontrakt med privata utförare avoffentligt finansierade tjänster. Enväxande del av den offentliga verksamhetenutförs numera av privataanställda i privata företag. På enrad områden – dock huvudsakligeninom den kommunala sektorn –uppkommer därmed en konkurrensmellan privata och offentligautförare av offentliga tjänster.I den här situationen är det angelägetatt så långt möjligt ha likvärdigaverksamhetsförutsättningar mellande konkurrerande utförarna. Så ärdet inte nu. Inom de privata utförarnafinns ingen offentlighetsprincipoch ett strikt lojalitetskrav. Inom deoffentliga finns istället en strikt offentlighetsprincipoch inte sammalojalitetskrav på de anställda. Formelltfinns två alternativa lösningarpå det problemet – antingen ska deoffentliga villkoren gälla för ävenför anställda hos privata utförareav offentliga tjänster, eller så måstemotsvarande offentliga tjänsteutförareundantas från dem.Men det strikta lojalitetskravetinom privat sektor anses vara endel av anställningskontraktet. Attdet överhuvudtaget är synligt berorpå lagen om anställningsskydd ochden arbetsrättsliga praxisen. Idagkrävs saklig grund för uppsäg-35

ning, och inom den privata sektornanses illojalitet vara saklig grundför uppsägning. Om de krafter somvill öka arbetsgivarnas möjligheteratt fritt säga upp får gehör för sinakrav, så blir uppsägningsgrundeninte längre synlig. Därmed skullemöjligheterna att förbättra meddelarskyddoch yttrandefrihet föranställda hos privata utförare avoffentliga tjänster försvagas ellert.o.m. försvinna. Då återstår baraatt ta bort det för de offentligt anställdasom arbetar inom konkurrensutsattaverksamheter.Kortsiktig marknadsföringriskerar långsiktigakonsekvenserJag ska lite senare kommentera generaldirektörernasökade utsatthet.För mig är det uppenbart att det gårhem, och att myndigheternas ochderas ledningar är blivit mer försiktigaoch mer återhållsamma. Ochnär myndighetens chefer tystnar såminskar också utrymmet för denöppna debatten inom myndigheten,och det blir farligare för dess anställdaatt delta i samhällsdebatten.Men det handlar inte bara om detta,utan också om att den nya kulturenhar spridit sig till myndighetsvärlden.Allt fler myndigheter haranammat spindoktorernas språk.Man anställer marknadsförare – iblandkallade kommunikationsdirektörereller kommunikationschefer– och talar om att vårda myndighetensvarumärke. Det behövernaturligtvis inte vara fel, utan detberor på hur väl myndighetens uppfattningom sitt varumärke svaramot dess uppgift och de faktiskaegenskaperna hos dess verksamhet.Men även så har det väckt politiskirritation att myndigheter använder36

Det nya samhälleten del av sina anslag för att marknadsförasig själva.Men medarbetarna kan ha enannan uppfattning. Som regelhar de ett starkare engagemang imyndighetens verksamhet, medanmarknadsföraren kan gå mellan attmarknadsföra än det ena, än detandra. Statskontorets informationsstrategkom t.ex. från Vattenfalloch är nu hos Sollentuna kommun.Som regel drar man ändå åt sammahåll, särskilt om marknadsförarenär tillräckligt professionell. Iblandkommer emellertid marknadsföringenatt mer handla om vad somär medialt gångbart och mindre omvad som är centralt i myndighetenuppdrag. Då uppstår en kamp omdagordningen och om berättelsen,och så är det lätt att marknadsförarnavill ställa krav på att medarbetarnaantingen ska sjunga med ikören eller hålla tyst.går att prata bort en situation därkunderna försvinner och företagetblöder.Om förändringsarbetet är välgrundatoch väl genomtänkt så kommeren intern diskussion att stärka ochunderlätta förändringsarbetet. Desom inte vill se någon förändringmåste tvingas fram i ljuset. Ochde som till att börja med ställerkritiska frågor är de som, om mankan besvara deras frågor på ettövertygande sätt, sedan som regelkommer att vara de mest engageradegenomförarna. De som snabbtanammar det nya kommer däremotatt lika snabbt att överge det omvinden vänder.Det svåra förändringsarbetetVarje förändringsförslag kommeratt ifrågasättas. Det kommer alltidatt finnas de som tycker att det ärbra som det är, eller att man skasöka efter en mindre besvärliglösning. Här har den offentligaverksamheterna en nackdel i förhållandetill de privata, där det inte37

”...när myndighetens chefer tystnar såminskar också utrymmet för den öppnadebatten inom myndigheten... ”38Några slutordVad kan man som chef för en statligmyndighet göra för att på bästa sätthantera de här frågorna?Ett första svar är att vara ärlig ochsaklig. Marknadsföring kan skapaen mer positiv bild av en myndighethos externa intressenter än vaddenna förtjänar, men den kan intelura de anställda. Om det finns probleminom myndigheten eller inomdess verksamhet så är det bäst attsjälv lägga upp dem på bordet fördiskussion. På så sätt blir diskussionenett första steg mot att hanteraproblemen.Den interna självbilden och denexterna presentationen måste hållaihop. Det är när dessa börjar glidaisär som frestelsen att börja tystaner interna röster ökar. Det kanvara svårt, särskilt när ett förändringsarbeteär inblandat. Det äralltför lätt för den som redan självtänkt igenom frågan och kommitfram till ett förändringsförslag attbli irriterad när andra inte omedelbart(eller kanske aldrig) serstorheten i förslaget.Ett andra svar är att följa ett avMachiavellis råd till den som tjänaren furste: Tala ärligt och uppriktigttill fursten, men gör det mellan fyraögon. Det är som regel bara densom sitter på sin sista förordnandeperiodsom har råd att sätta sinställning på spel genom att öppetkritisera sin uppdragsgivaresbeslut. Men om det inte kommer attgå att genomföra statsrådets beslutpå det sätt statsrådet tänkt sig, såmåste han eller hon få det beskedetså snart som möjligt, så tydligt sommöjligt och så sakligt som möjligt.Ett tredje svar är att arbeta medden interna värde- och opinionsbildningen.Sträva efter att göramedarbetarna delaktiga i de målsom myndigheten strävar efteroch i de riktlinjer för hur arbetetska bedrivas som kan behövas. Deanställda behöver uppleva att dekan komma till tals, att man lyssnarpå dem och att deras åsikter tas påallvar. Målen och resultatkraven ärgivna ex cathedra, men det måstealltid finnas utrymme att diskuterasättet att nå dem.

Några referenserAlice i Underlandet.Lewis Carroll, 1865En förvaltning i demokratins tjänst– ett handlingsprogram. Faktabladfrån Justitiedepartementet.December 2000.Fursten. Niccola Macciavelli, 1513Political Parties. A SociologicalStudy of the Oligarchical Tendenciesof Modern Democracies. RobertMichels, 1915Några referenserUp the organization.Robert Townsend, 1970World Values Survey. www.worldvaluessurvey.orgWirtschaft und Gesellschaft,Max Weber 19221984. George Orwell, 194939

Inom uppdraget Offentligt etos – en god förvaltningskultur, har tidigareföljande skrifter publicerats• Den gemensamma värdegrunden för de statsanställda (2009)• Tre betraktelser på den gemensamma värdegrunden för destatsanställda (2009)Kompetensrådet för utveckling i staten, Krus, är en stabsmyndighet som stöttarstatsförvaltningen i sin kompetensförsörjning. Dels genom att förmedla råd, stödoch verktyg som hjälper myndigheter att komma vidare i sitt eget arbete på området,och dels genom att erbjuda program och utbildningar. Krus har ett antal löpande uppdrag,bland annat EU-inriktade utbildningar och uttagningsprov, medanmerparten av verksamheten utgörs av tidsbegränsade regeringsuppdrag inomprioriterade områden. Krus arbetar för tillfället med två regeringsuppdrag:Kvinnors karriärutveckling i staten, samt Offentligt etos – en god förvaltningskultur.

Kompetensrådet för utveckling i statenFleminggatan 20Box 12012, 102 21 Stockholmtel: 08-440 15 50epost: registrator@krus.nuwww.krus.nu