Hela boken - SOM-institutet - Göteborgs universitet

Upplysning löser kanske allt?upplevelsen. Frågan är hur denna diskrepans ska kunna förklaras? Tidigare studierhar funnit att en viktig riskperceptionsfaktor är riskens tillgänglighet, dvs.händelser som man ofta hör talas om tror man även är vanligt förekommande,vilket i sin tur gör att individen bedömer sannolikheten för risken som större (set. ex. Jarlbro 1999). Nyhetsjournalistiken brukar inte så sällan anklagas för attfrossa i sensationella och dramatiska händelser, vilket i sin tur skulle bidra till attmänniskor övervärderar de ovanliga riskerna och undervärderar de faktiska. Idenna undersökning har vi även studerat svarspersonernas nyhetskonsumtionrelaterat till riskbedömningen, och resultaten visar inga signifikanta sambandmellan individens nyhetskonsumtion och riskbedömning, och av denna anledningredovisas inte några siffror i tabellform. Detta behöver givetvis inte innebäraatt medierna saknar betydelse när det gäller allmänhetens förmåga att göra realistiskariskbedömningar. Resultaten är snarare ett exempel på att det behövs meringående studier med delvis andra mätinstrument än vad som har varit fallet idenna undersökning för att klarlägga mediernas betydelse i detta sammanhang.Har då myndigheterna misslyckats med att föra ut riskbudskap till medborgarna?På denna fråga kan man svara både ja och nej. Nej, därför att vi svenskartrots allt inte blir sjukare och vår livslängd ökar stadigt. Ja, därför att hälsan fortfarandeär ojämlik. Myndigheterna har sålunda inte alltid skräddarsytt informationeneller upplysningen till dem som bäst behöver den. Hur ett riskbudskapfaktiskt ska utformas är en grannlaga uppgift – kanske det allra svåraste i helaprocessen – för hälsoinformatören. För det första måste myndigheter, som skaupplysa om risker ta hänsyn till olika målgruppers karakteristika, för det andratill vilka kommunikationskanaler som är tillgängliga, och för det tredje vilka hindersom finns för olika målgrupper när det gäller att tolka ett riskbudskap. Inte såsällan har vi i vårt land – i vår jämlikhetssträvan – varit noga med att alla ska fåsamma information. Denna undersökning har dock visat att alla inte tycks behövasamma information. Upplysnings- och informationsinsatser behöver sålundariktas, och framförallt anpassas till den medborgargrupp som behöver dem ochgivetvis kombineras med andra stödjande åtgärder.Noter1 Projektet har under samtliga år erhållit finansiellt stöd från Folkhälsoinstitutet.ReferenserEriksson, Birgitta och Jarlbro, Gunilla (1995), Hälsokommunikation. Som kattenkring het gröt. I Larsson, Inger och Rosengren, Karl Erik (red.) Kommunikationensvillkor. Lund: Studentlitteratur.Jarlbro, Gunilla (1988), Ungdom – sex och aids. Stockholm: Aids-delegationen,rapport nr 1.91