Hela boken - SOM-institutet - Göteborgs universitet

Upplysning löser kanske allt?UPPLYSNING LÖSER KANSKE ALLT?Hälsoriskbedömningar och objektiva riskerGUNILLA JARLBROSverige har en lång tradition när det gäller att förebygga ohälsa. Enligt Sundin(1994) hade hälsoupplysningen en glansperiod under 1700-talet då mångaav den tidens mest berömda läkare skrev böcker om hälsans bevarande. Preventionansågs således tidigt som en både billigare och mer framkomlig väg att främjahälsa, eftersom möjligheterna att bota sjuka var begränsade. Emellertid, vilketäven Sundin (ibid.) påpekar, räcker det inte med att enskilda läkare eller andratycker att ett hälsobudskap är viktigt att föra ut till medborgarna. Det måsteockså till en politisk vilja och finnas en administration som kan hantera problemet.Att det finns tillgängliga kanaler som når medborgarna är också en förutsättning.Med detta perspektiv kan man säga att hälsoupplysningens glansperiod– under vår tid – började på 1970-talet. Under denna period startade flerafriskvårdskampanjer, främst antirökinformation i de olika landstingens regi. 1980-talet inleddes i vårt land med en period då tron på informationens makt nådde enhöjdpunkt, som den inte skulle uppnå senare. Sjukvårdspolitikerna försökte under1980-talet lösa folkhälsoproblem med hjälp av information (se t. ex. Erikssonoch Jarlbro 1995).Frågan är, om hälsoupplysningen om vad som är farligt respektive icke-farligt,genom tiderna har gjort oss svenskar friskare. Hälsoupplysning, eller om vi hellrevill hälsokommunikation förutsätter, som alla andra kommunikationsprocesser,att det finns en ömsesidighet mellan sändare och mottagare. Problemet med hälsoupplysningeller hälsokommunikation, är att sändare och mottagare ofta befinnersig i olika socio-kulturella rum. Sålunda visar Folkhälsorapporten (1997) attstora sociala skillnader i hälsa kvarstår i vårt land. Arbetare röker t. ex. nästan idubbelt så stor utsträckning som tjänstemän och är också betydligt oftare kraftigtöverviktiga. Vidare visar studier att invandrares hälsa är betydligt sämre än svenskars(Socialstyrelsen 1998). Hälsoinformatören eller upplysaren å andra sidan är i principalltid högutbildad och svensk. Detta faktum försvårar ofta kommunikationsprocessennär det gäller att avkoda och tolka meddelanden. Flera svenska studiervisar också att det sociala avståndet mellan sändare och mottagare ibland direktleder till att hälso- och riskbudskap misstolkas (se t. ex. Jarlbro 1988; Jarlbro1994).I denna artikel ska vi studera hur allmänhetens bedömning av ett antal hälsoriskeröverensstämmer med den faktiska objektiva risken att drabbas av desamma.83