Hela boken - SOM-institutet - Göteborgs universitet

Bo Rothsteinblir han när Bonasera erbjuder pengar för att få de två ynglingarna mördade. Detär nämligen förolämpande att bli sedd som en enkel brottsling som mördar förpengar. Vad Gudfadern vill ha är inte pengar, utan underkastelse, tillit och lojalitet.Om du varit min vän, säger han, skulle du kunnat lita på att de som förgripitsig på din dotter redan skulle fått sitt rätmätiga straff. Det är först när Bonaseraböjer sig för hans auktoritet som han ”åtar sig fallet” genom att beordra att debåda ynglingarna som straff skall invalidiseras. Det är därefter som Gudfadernyttrar de centrala orden i detta drama – att Bonasera skall se detta som en väntjänstoch att det kan komma en dag då han i sin tur kommer att i gengäld beBonasera om en tjänst (och den dagen kommer, men det är en annan historia).Således är detta en historia om tillit, om vad som händer i ett samhälle där individernainte anser att de kan lita på politiska och offentliga institutioner.Logiken i denna centrala scen i Gudfadern är att den typ av organiserad brottslighetsom plågar inte bara Sicilien utan även många andra delar av världen, uppstårgenom att människor inte anser att de kan lita på de politiska institutionerna.Det är den direkta eller indirekta korruptionen av politiken som undergräverdet sociala kapitalet, inte någon brist i det lokala föreningslivet eller någonslags moralisk defekt hos enskilda individer som finns i dessa samhällen. I dennatyp av samhällen är det enbart hos den nära klanen eller ”familjen” som det kanfinnas förtroende, medan alla utanför anses vara egenintresserade, strikt nyttomaximerandepersoner som kommer att använda varje möjlighet att bedra, utnyttjaoch förråda dig om de kan tjäna något på det. Idén att du skulle starta ensångkör eller en frimärksklubb med denna bild av människorna i det omgivandesamhället är givetvis bisarr.Har detta någon tillämplighet på svensk botten kan man fråga? Svårt att sägamen vissa tecken finns. Ett exempel är en debattartikel i Göteborgs-posten 00-01-18 av Helena Gustafsson, som arbetar som projektledare i en av Göteborgsinvandrartäta förorter. Hon beskriver den djupa misstro som många invandrarungdomarhyser mot polisen. Enligt henne är många ungdomar i dessa bostadsområdenövertygade om att ”polisen stod och skrattade åt att ungdomar låg ochdog runt omkring dem”. Som en konsekvens av denna misstro skriver hon att”Jag vill hävda att rättstaten är illa ute i de svenska så kallade utsatta förortsområdena…..Rättstatens alternativ – att göra en polisanmälan, att avge ett vittnesmålom vad man sett, hört eller varit med om och låta domstolen sköta rättsskipningen,blir allt mindre ett reellt alternativ”. Istället gör man enligt Helena Gustafssoningenting, eller så väljer man ”att ta saken i egna händer, att skapa sinegen rättvisa”. Denna utväg står dock enligt Helena Gustafsson bara öppen förden ” som har tillräckligt många, tillräckligt arga och tillräckligt beväpnade brödereller kusiner eller farbröder eller sysslingar. Hennes förklaring till att det blivitså är den omfattande nedrustning av polisens resurser i dessa områden som skettunder 1990-talet, dvs brister i rättsstatens operativa institutioner.56