Hela boken - SOM-institutet - Göteborgs universitet

Starka skiljelinjer i åsikterna om sextimmarsdagpartisterna, är bilden mera motstridig. Just denna motstridighet gör det intressantatt återgå till tabell 3 och närmare studera inställningen till sextimmarsdagunder 1990-talet. Vi har tillgång till data från flera år i följd och kan därmed görajämförelser mellan de år det är riksdagsval (1994 och 1998) och de år det inte ärriksdagsval. Vid en sådan jämförelse framträder ett intressant mönster bland borgerligasympatisörer och till viss del också bland socialdemokratiska. Mönstretvisar att borgerliga partisympatisörer varit betydligt mer positiva till införande avsextimmars arbetsdag de år då det inte var val till riksdagen. 7 Ibland har detdessutom varit så att en negativ opinion (som den i folkpartiet 1994) vänts ochblivit positiv under mellanvalsåren för att på nytt bli negativ under nästa valår(som i folkpartiet 1998). Det ser sålunda ut som om väljarnas och partiernasinställning i frågan om sextimmars arbetsdag ligger närmare varandra under riksdagsvalårän under icke-valår. 8 Vad kan då detta bero på?En förklaring kan vara att frågan aktualiseras och polariseras genom att den tasupp i valrörelsen (som exempelvis av v och mp 1998). Detta gör att väljarna fårhöra argumenten för och emot förslaget, de får veta hur det egna partiet ställer sigi frågan samt vilka partier som driver den. Väljarna blir så att säga mer ”upplysta”,de tar inte ställning slentrianmässigt utan på rationella grunder. En annanförklaring, som också är kopplad till att frågan aktualiseras i debatten, kan varaatt väljarna till följd av propagandan under valåret mer passivt rättar in sig i partiledet.Det är då i själva verket mellan valåren (eller rättare sagt under de år somfrågan inte är lika tydligt partipolitiserad) som väljarnas verkliga, icke slentrianmässigainställning i frågan ger sig till känna.Sextimmarsdag – ett kvinnointresseTidigare forskning har visat att det förutom sambandet med partitillhörighet ochinställning till sextimmarsdag också finns ett klart samband med om svarspersonernaär kvinnor eller män. Frågan om arbetstidsförkortning har därmedockså politiserats som en jämställdhetsfråga. Empiriskt ser förhållandet ut så attkvinnor är mer positiva än män till förslaget om införande av sextimmarsdag.Maria Oskarson och Lena Wängnerud visar till exempel i en jämförelse mellan år1985 och 1994 att det under båda åren fanns en majoritet riksdagskvinnor föroch en majoritet riksdagsmän emot förslaget om sextimmarsdag (Oskarson &Wängnerud 1996:209). Könssambandet när det gäller förslaget om införande avsextimmarsdag är dock något svagare än sambandet med partitillhörighet, vilkettabell 4 visar.Vi ser också i tabellen att sambandet mellan människors könstillhörighet ochderas inställning till sextimmarsdag verkar ha förstärkts någon gång mellan 1976och 1985. 9 Sedan mitten på 80-talet har det sedan varit relativt stabilt, med enbartsmå förändringar upp eller ner.311