Hela boken - SOM-institutet - Göteborgs universitet

Partiernas sympatikapitalPARTIERNAS SYMPATIKAPITALHENRIK OSCARSSONÄven om det är långt kvar till nästa riksdagsval har partierna ändå anledningatt inventera sina opinionstillgångar. Under de tjugosju månader som återstårtill nästa val i september 2002 kommer de till synes små och nyckfulla månatligaopinionsförändringarna att tillsammans skapa de trender som alltid synsså tydligt i efterhand. För innan partierna vet ordet av har de betydelselösa virvlarnainom felmarginalen bildat de opinionsvindar som såsmåningom blir avgörandeför valutgången. Partierna har inte råd att slarva med underhållet avväljaropinionen.De regelbundna partisympatimätningarna ger dagskurserna för partierna, meninga besked om de olika partiernas potentiella väljarstöd. Från väljarbarometrarnasenkla procentfördelningar kan vi kan inte uttyda huruvida ett partis opinionsstödär ett bästa tänkbara resultat eller om partiet fortfarande har utrymme attutöka sitt sympatistöd bland väljarna. Frågor om partiernas elektorala potentialmåste spåras genom djupare analyser av preferensstrukturen i väljarkåren.Det enklaste sättet att studera partiernas potentiella opinionsstöd är att frågaväljarna om vilket parti de tycker näst bäst om. Intervjufrågor om näst bästa partihar ställts i svenska valundersökningar ända sedan 1956, och vi vet idag att väljarnasandrapreferenser är en mycket tillförlitlig indikator på hur underströmmarnai partisympatier rör sig (Oscarsson 1998). Analyser av andrapreferenser fungeraralltid som en injektion i diskussioner kring partiernas framtida öden i väljaropinionen.Det beror på att partiers framtida valframgångar och valnederlag iviss utsträckning kan spåras i förändringar av väljarnas andrahandssympatier förde olika partierna. Väljare som beslutar sig för att byta parti byter oftast just tilldet parti som de tidigare gillat i andra hand.De traditionella mittenpartierna, centerpartiet och folkpartiet, turades om attvara de mest omtyckta andrahandspartierna under perioden 1956-1990. Partianhängaretill vänster och höger i partisystemet har historiskt haft blickarna riktademot mitten när det gäller valet av näst bästa parti. Följden har blivit attmedborgarnas mest tolererade alternativ har befunnit sig på en ideologisk mittenpositionlängs den dominerande vänster-högerdimensionen. Detta förhållandeär inte oväsentligt för vår förståelse av dynamiken i det svenska partisystemetsutveckling: mittenpartiernas andrahandspopularitet har varit ett uttryck för encentripetal (inåtverkande) kraft som verkat stabiliserande på det svenska partisystemet(jfr Downs 1957:kap 8; Sartori 1976:kap 10).279