Hela boken - SOM-institutet - Göteborgs universitet

Britt Börjesson och Lennart Weibullär genomgående mera tveksamma i fråga om namnpublicering: i samtliga 19bedömningar är högutbildades acceptans för namnpublicering lägre än lågutbildades.När det gäller typhändelser är dock skillnaden relativt liten när detgäller olycksoffer, främst genom att andelen som är benägen att publicera namnhär ligger relativt sett lågt också bland lågutbildade. I övrigt är det svårt att senågot tydligt mönster med hänsyn till typ av händelse eller typ av personer: differensenmellan låg- och högutbildade är i de flesta fall på samma nivå. I fråga omfalskdeklaration är skillnaderna dock något större.När det gäller ålder finns det ingen entydig tendens beträffande de olika typhändelserna.En händelse skiljer dock klart ut sig. Det gäller misstänkt narkotikabrottsling,där benägenheten att vilja se namnet publicerat ökar markant medåldern. Tendensen är densamma för fallet med den mordmisstänkte och villaägarensom drabbats av skadegörelse, men på en lägre nivå. I fråga om typ av personär de äldre generellt benägna att acceptera namnpublicering. Det skall också tillfogasatt nivåskillnaderna mellan åldersgrupper måste tolkas med viss försiktighetmed tanke på att äldre har en något större tendens att markera instämmandenpå denna typ av svarsskalor. Samtidigt kvarstår grundmönstret att det främstär i fråga om förtroendevalda man vill ha namnet angivet i medierna.I och med att det finns relativt små åldersskillnader i synen på namnpubliceringförefaller det inte vara någon dold åldersfaktor bakom skillnaderna mellan olikautbildningsgrupper. Däremot är det svårt att bedöma vad det är hos utbildningsfaktornsom förklarar utfallet. Amerikanska studier har visat att högutbildadetenderar att vara mera ’open minded’ (jfr Rokeach, 1960). Detta skulle då kunnavara en förklaring till att man är mindre benägen att låta enskilda personer ’schavottera’i medierna. En annan förklaring är att utbildning uttrycker en socialposition och att människor med högre social position är mindre benägna attacceptera namnpublicering, eftersom de har större sannolikhet att själva få ’schavottera’.Slutsatsen är att den relativt restriktiva namnpubliceringen i svenska medierhar stöd i allmänhetens bedömningar, men att det finns skillnader i människorssyn både med hänsyn till typen av händelser, de berörda personernas positionsamt, men i mindre utsträckning, den egna positionen i samhället. Vi kan ocksåslå fast att benägenheten att acceptera namn har ökat under de senaste åren.Offentligt, privat och förändringens bakgrundUtgångspunkten för detta kapitel var frågan om var gränsen går mellan privatoch offentligt i pressetiken när det gäller enskilda människor. Var tar allmänintressetöver individens rätt till ett fredat rum? Problemet gäller således de falldär följden av publiciteten antas kunna vålla den berörde skada och då den svåraavvägningen mellan att redovisa hela skeendet och garantera individen en rimlighänsyn kommer att aktualiseras.158