Hela boken - SOM-institutet - Göteborgs universitet

Britt Börjesson och Lennart Weibullleri är ökningen mindre, men pekar åt samma håll och hänger tydligt sammanmed nästa grupp – den där namnpubliceringsbenägenheten är relativt hög. I debåda exempel där en politiker varit inblandad finns det således en majoritet, omän knapp, för namnpublicering.Att offentlig makt är en faktor som skall ha inverkan på namnpubliceringsbeslutframstår redan utifrån svaren på den fråga där vi listade olika typer avhändelser. De förändringar som skett sedan slutet av 1980-talet bekräftar ochaccentuerar egentligen bara detta reslutat ytterligare; allmänheten anser sig harätt att få veta vilka förtroendevalda som inte lever upp till förväntningarna. Ifyra av exemplen indikeras en offentlig ställning, genom att de inblandade personernapresenteras som politiker eller företagsledare utan att därför närmare specificerapå vilken nivå. Här ser vi en klar skillnad, där det uppenbarligen inte ärbrottets art utan titeln som är avgörande. För politikern är andelen som anser atthans identitet bör röjas klart högre än för företagsledaren: för politikern är genomsnittet55 procent (50 respektive 60%), för företagsledaren ligger snittet på38 procent (30 respektive 46%).Resultatet visar inte oväntat att händelser där privatpersoner – eller i alla fallinte uttalat offentliga personer – är inblandade bedöms hamna inom privat sfäroch därmed inte bör identifieras. Relationen ligger mycket klart fast mellan 1994och 1999 med nästan exakt samma procentandelar, samtidigt som acceptansenför publicering av namn på privatpersoner under samma tid minskar något. Mendet finns också en händelsedimension. Den högre andelen som anser att en misstänktnarkotikabrottslings namn bör publiceras, jämfört med en mordmisstänkts,hör rimligen samman med att man bedömer narkotikabrott som ett värre brott.Vem är en offentlig person?För att ytterligare pröva persondimensionens betydelse har vi använt en fråga,där det begångna brottet – förskingring av 50 000 kronor ur en föreningskassa –hölls konstant medan de inblandade personerna varierades. I frågan angavs ocksåatt det inte endast gällde misstanke om brott, utan även att uppgifterna var bekräftade.Vi kan fastslå att människors bedömningar följer något slag av ansvarsprincip(Tabell 2a och 2b). Visserligen är samtliga exempel på personer i frågan sådanasom har någon grad av offentlighet i sin titel – från statsrådet med sin politiskamakt på riksnivå till den lokale småföretagaren med åtminstone någon ekonomiskmakt på orten – men det visar sig, knappast oväntat, att det är personer somhar större ansvar i samhället som måste vara beredda att bli identifierade. Om vipå grundval av 1999 års siffror gör en rangordning efter andelen som anser attnamn absolut skall publiceras blir bilden följande:154