Hela boken - SOM-institutet - Göteborgs universitet

Pressetik i förändringhuvud taget skall ge publicitet åt en vårdnadstvist. Vad gäller barn och vuxna somomkommit i en bussolycka anser endast var tionde att offrens namn bör publiceras.Vid skadegörelse i en villa anser endast var femte svarsperson att namnen påden som drabbats skall röjas. Gemensamt för dessa tre typhändelser är att de isamtliga fall handlar om personer som oförskyllt hamnar i offentlighetens ljus.Personer som egentligen inte själva gjort någon aktiv handling, utan mer kan sessom offer för händelser och omständigheter.Alternativet som exemplifierade med offer för en bussolycka hade ursprungligensin grund i den s k Måbødalsolyckan 1988, där en grupp svenska barn ochvuxna på en skolresa i Norge omkom. De journalistiska skildringarna av dennaolycka, bl a bilder av barnen över en kvällstidnings förstasida, blev mycket omdiskuterade.Debatten om publicering av namn och bild på olycksoffer fick ytterligarenäring under 1990-talet genom bl a spårvagnsolyckan i Göteborg 1992,Estoniakatastrofen 1994 och diskotekbranden i Göteborg 1998. Redan de förstadiskussionerna ledde till att formuleringarna i de pressetiska reglerna ändrades1994. Den tidigare mer allmänna skrivningen ”Visa offer för brott och olyckorstörsta möjliga hänsyn” konkretiserades 1994 med ett nytt stycke: ”Pröva nogapublicering av namn och bild med hänsyn tagen till offren och deras anhöriga”.Det är rimligt att anta att förändringarna i regelsystemet skedde mot bakgrundav den kritik som riktades mot pressens behandling av drabbade människor. Närvi jämför allmänhetens bedömningar av namnpublicering mellan 1988 och 1999kan vi iaktta samma restriktiva tendens som kom till uttryck i regeländringen.Särskilt i synen på olycksoffer har andelen som accepterar namnpublicering sjunkitkraftigt, särskilt mellan 1994 och 1999.Ibland de andra typhändelser där benägenheten att publicera namn är relativtlåg 1999 återfinns exemplet med en misstänkt mördare. Endast var fjärde anseratt namn bör publiceras, vilket är i linje med de pressetiska reglernas allmännaprincip. Samtidigt visar sig dock att andelen 1999 är högre än tidigare; år 1988var det bara 15 procent som ansåg att sådan publicering var rimlig. Vid en förstaanblick, med bakgrund i de senaste årens debatt, och med tanke på att misstänktamördare idag identifieras något oftare än förr är ökningen vid första anblickenändå anmärkningsvärt liten. Det framgår även att andelen steg under denförsta delen av 1990-talet, i en period av diskussioner i efterspelet till rättegångenmot Christer Pettersson och därav följande förändringar i praxis. Sedan har nivånstabiliserats och en ny journalistisk norm har etablerats (Weibull och Börjesson,1995:200).Något högre, men fortfarande låg, är andelen som anser att namnen bör publicerasi de exemplifierade fallen med företagsledare som kört rattfull eller falskdeklareratoch i exemplet med den misstänkte narkotikabrottslingen. Vad gällerexemplen där en företagsledare är inblandad finns också en klar ökning. Vid falskdeklarationanser 48 procent att namnet bör publiceras år 1994, mot endast 34procent år 1988. I 1999 års undersökning ligger denna ökning kvar. Vid rattfyl-153