The Killers Sugarplum Fairy The Plan Tingsek - Groove

Groove 8 • 2006 / övriga recensioner / sida 17vilja säga är precis vad som händer meddessa två storheter. De har båda sammagåtfullhet och värme i sitt uttryck och öserur ett sensuellt djup. Man känner i luftenatt White har oändliga krafter, men hansparar lite för mycket på energin, vilket görmig något frustrerad när jag tidigare hörthans häftiga utspel som i Feeling Snakey, IWant You och Don’t Steel My Love. Whites”funky guitar sound” är dessutom uniktoch borde tillåtits växa ut mer.Förutom duetterna dyker ett par gamlaWhite-klassiker upp, bland annat RainyNight in Georgia. Visserligen en utmärktmelodi, men vad gör den här? Covers påsig själv efter årtionden är sällan en braidé. Speciellt inte när, som här, inget nyttoch intressant tillförts. Det gör bara intrycketav kreativitetsstagnation. Nej Tony,utveckla hellre samarbetet med Knopfleroch låt dynamiken flöda…Mathilda DahlgrenKIM WILDENever Say NeverEMIKim Wilde är tillbaka. Fast att både honoch producenterna gjort sitt bästa för attfå det att verka som att hon aldrig varitborta. Inte nog med att sex av spåren ärnya versioner av hennes tidigare hits somKids in America, Cambodia och You KeepMe Hanging on, de övriga låtarna bestårav samma hittiga syntrock som alltid signeratsKim Wilde, bara att här har låtarnahottats upp en aning med discobeats ochännu fler fräcka syntslingor. Samt att Wildenu är över fyrtio år gammal. Och fast attdet är ett tråkigt argument, är det ettfaktum att hon har åldern emot sig för attlyckas denna gång.För det finns absolut ingen trovärdigheti musiken när en medelålders kvinnasjunger textrader som ”I’m ready to loveyou/let’s go all the way”. Och även omdet inte är meningen att texterna ska ståi centrum krävs det lite mer än så här. Attsedan låtarna är hittiga och skrivna avproffs råder det inget tvivel om, men detkänns så gjort! För Kim Wildes del i allafall. Det låter hårt att säga att det är patetisktmen jag vet inte om det finns någotsnällare ord. Töntigt?Linda HanssonANDRE WILLIAMSMovin’ On With… Andre WilliamsVAMPISOUL/BONNIERAMIGORedan på 50-talet levererade Andre Williamssmutsiga rockblueshits i samma fårasom Screaming Jay Hawkins. Och Andrevar också en bad boy, han var svår på brudarnaoch sa sällan nej till en fest, vilketslutade med att hans läppar under 80-taletvar fastklistrade vid en crackpipa. Men hankom tillbaka med en ny platta 1996 ochsen dess har han fortsatt göra musik.Movin’ On With… är en skön platta på28 spår som tar oss med på en musikaliskresa mellan 1956-1970 där inspelningarnai början är skönt råa (som i Bacon Fat) föratt sedan bli mer orkestrerade och kontrolleratfunkiga. Andre speglar alltså denmusikaliska utvecklingen för svarta artisteri USA rätt väl. Detta gör Movin’ On With…ännu mer intressant.Gary LandströmKATHRYN WILLIAMSLeave to RemainCAW/BORDEROtroligt försiktigt navigerar sig KathrynWilliams genom sina låtar, akustiskagitarren är främsta följeslagaren. Hennesviskande röst är som låtarnas sammetsöverdrag,den skänker stöd och tröst genomsitt djup och allvar.Och även om den här typen av kvinnligsinger/songwriter-följsam musik har hörtsförr gör Kathryn ett bestående intryck. Jagkan också förstå att hon använder låtarnanär hon försöker lugna ner sin bäbis, jagkänner mig själv redan mer harmonisk.Gary LandströmWONDERBOYSStronger Than YouROASTING HOUSE/PLAYGROUNDWonderboys gör riktigt bra låtar. Detkänns, och det är det första man reagerarpå, och det första man bör påpeka. Detsom dock känns lite trist är att de förpackasi lite väl förutsägbara arrangemang.Inte alltid, men emellanåt. För ofta kännsdet som att om en låt kan kläs i klassiskpopdräkt måste den det, som att förstärkaintentionerna, och det är lite trist. Menibland kan man hamna i en hybrid av60-talspop, modern pop, tidlös rock ochamericana av klassiskt countrysnitt, och dåkänns det som himlen öppnar sig. Faktiskt.Lite för fantasilöst arrangerat för att detskulle kunna kännas som den underbarapopplatta den förmodligen i grunden är.Men riktigt bra ändå.Magnus SjöbergXELAThe Dead SeaTYPE/DOTSHOP.SEI en av Lucio Fulcis filmer blir ett gängarkeologer från Kanada attackerade avandarna från döda nunnor som varitbegravda i 500 år på Sicilien. Liknandefilmer med samma högkaratiga manushar George Romero och Dario Argentoproducerat och regisserat. Filmer som ärroliga, men som aldrig är särskilt skrämmande,även om de främst är tänkta somskräckfilm.Såna filmer och liknande böcker, somHP Lovecraft och Edgar Allen Poe (betydligtmer skrämmande på riktigt än sina yngrekollegor från Italien) har John ”Xela”Twells låtit sig inspireras av för sin tredjeskiva – tillika den första på hans egnabolag Type. Twells har nog helt missat denkomiska aspekten av (i alla fall) filmerna.The Dead Sea är ingen B-skräckismusik.Oerhört seriöst blandar han akustiska ochelektroniska element till en mörk väv avdysterhet. Ibland glittrar en vacker meloditill i det döda havet, men oftast handlardet om mattsvart och grafitgrått.Mats AlmegårdYOUNG DROBest Thang SmokinGRAND HUSTLE/WARNERAtlantarapparen Young Dro är förmodligenett original bara på grund av faktumetatt han inledde sin karriär inspirerad avpojkduon Kriss Kross. Efter några smärreframgångar på hemmaplan ringde hanupp den föga blygsamme kungen avsödern, T.I., och skivkontraktet hos GrandHustle var snart ett faktum.Debutalbumet Best Thang Smokinsförsta singel Shoulder Lean spelas flitigt påradion. Detta samarbete med T.I. är ocksåYoung Dros tillfälle i solskenet. Utöverbastuban till det tunga presentationsspåretThey Don’t Really Know Bout Dro ärspänningskurvan till Best Thang Smokinlite som en död mans EKG. Den lugna ochmer hjärteblottande Hear Me Cry är enhöjdpunkt i sin kontext, men egentligenen högst medelmåttlig gangsterromantiskbalansvikt till resterande innehåll.Best Thang Smokin kommer lite för tidigtför att helt ratas som något omoderntoch överspelat, men samtidigt också försent för att anses vara något nytt… ellernågot berikande till sin överbefolkadegenre överhuvudtaget. Slätstruken utfyllnadkort sagt.Erik HjortekZAN CLANKickz the Livin Shit… Outta StockholmCity!!!PERRIS/BORDERNär jag var tolv år förbannade jag ödetatt jag inte hade ett s i mitt namn – för dåkunde jag inte byta ut det mot ett z somvar så mycket tuffare. Samma fascinationför z har Zinny J Zan haft. Utan att växaifrån den.Nu släpper han och polaren Chris Laneyen liveplatta. Jag har svårt att se behovetav den. Visst, den låter ohyggligt mycketlive, och visst, det är kul med introsnacktill låtarna, men jag vill hellre se en nystudioplatta.Mycket mer finns det inte att säga omdetta. Den största gruppen köpare finnsbland de fans som var på Klubben i Stockholmnär plattan spelades in. Den kvällenvar tillägnad saknade Dave Lepard, och ettinköp av Crashdïets debutplatta istället förKickz… är mitt råd.Till zizt - Zinny Zans riktiga namn är BoStagman. Det är fan zå mycket hårdare.Torbjörn HallgrenZOXThe WaitSIDE ONE DUMMY/SOUND POLLUTIONZox är rätt så bra. Men med tanke på attjag hör spår av favvoband som Sublimeoch Fountains of Wayne är det förvånandeatt The Wait inte är bättre. Kanske pågrund av att man även hör U2 och Waterboysklinga i både fram- och bakgrunden.Bandet har svetsats samman efterotaliga spelningar och det hörs, låtarna ärsinnessjukt tajta och melodierna sitter där.Och Eli Millers lite bräckliga sångröst övergroovet som kryddas med fiol- eller gitarrsolonär perfekt om man har 80-talsabstinens.Jag dras dock mellan att gunga medoch att sucka av längtan till bättre artistersalster, det kan vara riskabelt att ha ettuttryck som kan härledas alltför tydligt tillandra artister.Gary Landström