The Killers Sugarplum Fairy The Plan Tingsek - Groove

Groove 8 • 2006 / övriga recensioner / sida 16My Hair). Denna uppnosiga låt, där Sandisröst står i fokus och där instrumenteringenendast består av percussion och körer, väldigtcatchig och lättnynnad till en början,men något irriterande efter ett tag. Minaförväntningar på skivan var att låtarnaskulle visa prov på samma uppnosighet,men att det skulle ha tagits ett steg längre.Men förväntningarna infrias bara till endel.Det är trevligt på de låtar där Sandi försökervara en modern Joni Mitchell. Medsvängiga låtar fyllda av handklapp ochoooh-ande körer tar hon kommandot ochvisar var skåpet ska stå. Men när tempotsänks och instrumenteringen tonas ner blirdet, om inte ointressant, så lite tråkigareoch mer intetsägande. Och där I Wish IWas a Punkrocker var naiv och charmig blirmycket av det andra bara naivt. Och sägerinte så mycket. Som just radioskval.Linda HanssonTOKYO DRAGONSCome On Baby EPESCAPI/SOUND POLLUTIONCharmiga Tokyo Dragons från Londonsläpper en stödmacka i väntan på nästastudioalbum. Bandet har beskrivits sompojkrumsrock och den beskrivningen ärfortfarande passande. Alltså – ett pojkrummed planscher, kläder och tapeter från70-talet.På Come On Baby EP finns futtiga trenya låtar att imponera med. Stilen ärfortfarande AC/DC möter gamla Kiss, alltsåinget nytt under solen. Tokyo Dragons ärlångt ifrån pretentiösa och långt ifrån wannabes.Det vinner de på. Roligaste låten ärHigh on Hate, som också har en spännandetext.Torbjörn HallgrenPETE TOWNSHENDAll the Best Cowboys Have Chinese EyesDeep End – LiveAnother ScoopWhite CitySPV/PLAYGROUNDÅterutgivningen av Pete Townshendssoloutflykter fortsätter med fyra av detveklöst sämsta plattorna i The Who-gitarristens40-åriga karriär. White City är hanskanske pretentiösaste och ointressantastetemaalbum. Med rockstjärneperspektivpå ghettovåldet och sömnpillret DavidGilmour från Pink Floyd på gitarr är detsvårt att stå ut med ens de två låtar somändå håller måttet. Deep End – Live är enpräktig liveplatta med, typ, husbandeti Allsång på Skansen, medan AnotherScoop är Townshends andra dubbel meddemoinspelningar och trots en eller tvåaha-upplevelser är det uppenbart att hangjorde av med de verkliga godbitarna påförsta Scoop. Inte blir det bättre av att hanfokuserar på kasstagningar från The Whossista dödsryckningar i början av 1980-talet.I det sammanhanget framstår halvmesyrenAll the Best Cowboys Have Chinese Eyes somrena mästerverket. Trots att tiden tagit utsin rätt på 1980-talsproduktionen hyserden faktiskt några av hans bättre solospår.Inte minst popversionen av Bob DylansNorth Country Girl förtjänar ett bättre ödeän att buntas ihop med den här tristaåterutgivningen.Dan AnderssonKT TUNSTALLAcoustic ExtravaganzaRELENTLESS/EMISkotskan KT Tunstalls debutplatta Eye tothe Telescope sålde i miljoner. Jag blev intevidare såld. Tyckte mest att den var dussinmaterial,med enstaka ZTV-hits.Acoustic Extravaganza spelades inunder två dygn på ön Skye och innehålleren blandning av upphottade akustiskaföredettingar, B-sidor, en Beck-cover ochnågra nya skapelser. Samt en DVD somdokumenterar inspelningen. Trots attAcoustic Extravaganza mest känns somett sätt att blidka fansen i väntan på nyafullängdaren, som beräknas landa nångång 2007, föredrar jag den framför Eyeof the Telescope. Det jag tidigare mesttänkt var mainstreampop á la Dido doftarplötsligt snygg country och folk. Dessutomär det flera melodier som sätter sig, hårt.Girl & the Ghost är originell och jag diggarCranberries-känslan i Gone to the Dogs.Men som mest glad blir jag av skivansinledande countrygung som följs av Katesstarka röst deklarerandes ”I am a pain inyour ass” – sällan har ordet ass uttalats såattraktivt.Matilda GustavssonTYCloserBIG DADA/DOTSHOP.SEDe flesta stilarna ryms på detta album,trots att det är en hiphopskiva. Ty blandarfriskt rap med ganska mycket funk (somi old school med blåsarrangemang), litepop, electropop och dancehall. Det skullelätt kunna bli spretigt men det blir detfaktiskt inte. Han lyckas hålla ihop detoch blandningen gör det här till ett sköntvarierat album.Ty har tidigare sysslat med spokenword, vilket man kan tänka sig. Han spottarfram de ganska kluriga texterna medenorm frenesi och jag kan tänka mig atthan är bra live. Det finns många bra låtarpå albumet, till exempel The Idea med DeLa Soul som lika gärna skulle kunna varamed på någon av deras skivor. Lugnaresingeln Closer och Oh! höjer sig också övermängden.Den här skivan är inte fantastisk menbra är inte så dåligt det heller ibland.Sara ThorstenssonUFOThe Monkey PuzzleSPV/PLAYGROUNDTillbaka i nygammal sättning. Phil Moggbakom mikrofonen och Vinnie Moore pågitarr. Det hela låter tragiskt förutsägbart.Gubbrock när den är som allra sämstkanske. Tänk alla miljoner kronor skivbolagenskulle kunna lagt på att brottat neddownloadmonstret med vettiga betaltjänsterredan för tio år sedan eller gett ut ettutsvultet och skitbra band. En del av migblir rasande när jag tänker på det. Övrigadelar av mig rycker bara på axlarna åtskivor som The Monkey Puzzle.Per Lundberg GBDOUGLAS UNGERLeave Me OutSATELLITE/SONYBMGOfta kan man ursäkta, och enkelt se förbi,en artists exempelvis dåliga engelska uttaleller triviala texter (och så vidare) om dettydligt finns en känsla eller en ton i musikensom tilltalar. Om det finns något därsom står ut och känns. Men så är inte falletmed Douglas Ungers debut. Här känns detnämligen svårt att ursäkta både det enaoch det andra.Enligt intervjuer och pressrelease skaDouglas ha gjort Leave Me Out som enrevansch. För sig själv och mot andra. Föratt visa upp den nya Douglas som lyckatsbanta bort en massa kilon och därmedkommit ur svåra depressioner. Men vetman inte om detta, är det enda man hörsjälvömkande texter, till musik som oftastgör sitt bästa för att härma rocklegendersom Waits, Springsteen och Dylan. Ochde få gånger man tror sig urskilja Ungersjälv räcker inte långt. Trots kompetentamusiker och Ungers speciella, ”rockiga”röst blir det tomt och förutsägbart. Ochdet lämnar efter sig en känsla av irritationoch frustration över att vem som helst kansläppa en skiva idag. För det här falleralldeles platt.Linda HanssonLEE VAN DOWSKI & QUENUMAs Told On the Eve of…SOMA/DOTSHOP.SELee van Dowski har vi kunnat njuta avpå bland annat Bpitch Control tidigare.Hans dubanfäktade minimaltechno bjuderalltid på lite överraskande vändningaroch framför allt ett rejält gung. Det ärinte första gången han slår påsarna ihopmed Quenum, de samarbetade redan påtvå år gamla tolvan Extension. Men denhär gången handlar det om ett album. Delär ha packat väskorna och dragit till enstuga i de schweiziska alperna i två veckor.Inte för att det hörs på soundet. Det finnsinga smältande istappar eller gnistrandesnö här. Bara en lång rad underbart dubbigatechnolåtar som sprakar mörkt ochmelodiskt.Mats AlmegårdWALLS OF JERICHOWith Devils Amongst Us AllROADRUNNER/BONNIERAMIGOWalls Of Jerichos låtar är som att varafotsoldat i det militära. Det finns ingenplats för reflektion utan bara köra stenhårtframåt utan att tänka. Framåt tills framåtinte längre existerar utan enbart galenskapackompanjerat av granatregn ochsvepande kulspruteeld. Just när jag tror attmina öron håller på att balla ur kommerballaden No Saving Me. En Evanescenceliknandebit som inte alls passar in påskivan. Sen två snabba låtar i följd.Det går snabbt i alla fall.Mikael BaraniDONATO WHARTONBody IsolationsCITY CENTRE OFFICES/DOTSHOP.SETillsammans med Anita Leib har DonatoWharton tidigare gjort en del videoinstallationerpå muséer i Tyskland. Denna gångstår hans musik på egna ben, men det ärinte svårt att tänka sig detta album somytterligare ett soundtrack till konstnärligtgryniga filmer. Det handlar om stillsamtskiftande stämningslägen snarare ommelodier. Själv nämner han Mogwai,Radiohead och Vladislav Delay som inspirationskälloroch det är inte utan att dethörs. Rent musikaliskt ligger det närmastDelays ambient – utan att vara lika fet ochmassiv som denne, snarare handlar det omkrispigt tunna ljudskulpturer. När Whartonockså öppnar munnen och sjunger förstårman Radiohead-influenserna. Vill manha vackert stillastående dagar i höst ärBody Isolations ett soundtrack som passarperfekt.Mats AlmegårdTONY JOE WHITEUncoveredMUNICH RECORDSDen mystiskt stencoole swampblues-manneni den svarta hatten har efter denlyckade Heroines fortsatt med en relativtlågmäld och medioker skiva för att varaTony Joe White. På Heroines var det duettermed kända kvinnliga artister som dominerade,här är det manliga kollegor somsamspelar med White – bland andra EricClapton, JJ Cale och Mark Knopfler. Resultatetblir lite klent, men ambitionen tycksinte vara så hög heller. Vänner tittar förbiWhites hemstudio och man spelar in låtarsom minnen av fina stunder i goda vännerslag, istället för att fylla fotoalbumet.Riktigt stark är dock Not One BadThought, där Mark Knopler nästan smältersamman med White. Ibland blir ett plusett något mer än två och det skulle jag