The Killers Sugarplum Fairy The Plan Tingsek - Groove

Groove 8 • 2006 / övriga recensioner / sida 15Många countryrockmän blir bättre medåren men inte Sloan. Skivan berör mig intedet minsta. Sloan når inte Bob Dylan tillknäna, för att göra en tydlig jämförelsemed en man ur samma tradition. Röstenär matt och när sista låtens sista ton dörut lämnar den inte ens en känsla efter sig.Det enda som fastnar är Lucinda Williamslivsbejakande sång i inledningsspåret Sinsof a Family. Egentligen är det inget felpå låtarna, det är bra melodier men deframförs på ett sällsynt tamt och tråkigtsätt. Med rätt person vid mikrofonen hadeskivan kunnat väckas till liv, men nu lämnarden mig oroväckande likgiltig. Sloanborde hålla sig till att komponera åt andraistället för att sätta krokben för sig själv.Han lägger till och med en matt dimmaöver sina egna hits. Måste han kommatillbaka och förstöra för sig själv? Jag blirså trött… Gäsp…Mathilda DahlgrenSLOWLIFEWhat You Fear is What You GetWORSTON/BASSTONESå fort något band sjunger om att leka Gudblir jag skeptisk. Finns det inga nya temanatt sjunga om? Djävulen bjuder på ost ochvin eller något? Okej, Slowlife lirar rockighardcore. Till sin fördel har de att de faktisktanvänder sig av lite schyssta melodieri bakgrunden. Ibland låter de till och medsom Foo Fighters plus en injektion av jävlaranamma. Men det känns inte särskiltpiggt. Ett decennium för sent för att detska kännas intressant och fräscht.Mikael BaraniSODASTREAMReservationsHAUSMUSIK/DOTSHOP.SESedan Karl Smith och Pete Cohen vallfärdadetill indiemecka Melbourne i slutet av90-talet har de släppt tre fulländare. Derasfjärde, Reservations, har alla förutsättningaratt fälla mig. Jag faller nämligen förmedhårsstrykande pop med lagom doserstråk och blås bakom feminina mansstämmor,gång på gång.Antingen har Reservations otur ochkommer i vägen precis när mitt softpopmåttär fyllt eller också är det så tråkigtsom det låter. Välproducerat, sofistikeratmen oengagerat.Jag läser att “Reservations is the soundof a Melbourne winter” och kanske finnsförklaringen till den ganska platta deppambitioneni att Melbourne saknar riktigvinter. Åtminstone i betydelsen konstantgråslask, minusgrader och CanadianGoose–kopior.Reservations har definitivt ljusglimtar,som countrydrivna Twin Lakes med sinsprudlande dubbelbas och pianobaseradeAnniversary, men däremellan är det mestlattemusik. Som varken berör eller störoch får mig att längta efter Kings of Convenience.Matilda GustavssonMARIA SOLHEIMWill There Be SpringKKV/IMPORTUnga norska skribenten och stjärnskottetMaria Solheim släpper vid 24 års åldersin fjärde platta och i höst kommer ävendebutromanen. Så livet står inte stilla fördenna småstadstjej. Och Will There BeSpring är en riktigt underbar liten singer/songwriter-pärla. Lågmäld, finkänslig menglödande och otroligt levande trots sinsparsamma instrumentering.I känsla påminner hon om StinaNordenstam. Eller andra lite aviga artistersom Karin Dreijer eller Anna Ternheim.För musiken är lite mystisk samtidigt somMaria Solheims smygande röst smeker digmedhårs. Resultatet blir ytterst njutbart.Ibland påminns jag till och med om hurbra Björk kan vara. Speciellt i glasklaraWhere Do People Go? Som dock rockar losspå ett sätt som isländskan aldrig gjort.Gary LandströmSQUAREPUSHERHello EverythingWARP/BORDERTom Jenkinson verkar haft som övergripandeprincip att just säga hej till alltpå Hello Everything. Det börjar i småttlyckorusiga låtar som Hello Meow sompumpar igång skivan med knorrandeacid-basar och spretiga klanger ellerTheme From Sprite som luktar funkjammed glimten i ögat. Men precis när det ärläge att tänka saker som ”Squarepushersöppnaste och piggaste skiva hittills” vriderhan om reglagen totalt. Sex minuter långaVacuum Garden är ett ljudexperiment iPan Sonics kölvatten – med statiskt långsammadrones som inte hittar någon vägut. Sen tillbaka i mer bekanta Squarepusher-omgivningarmed snabba och tvärabasrunkande breakbeatkast i The ModernBass Guitar innan det är dags att avslutamed ett industrimusik-experiment sominte skulle ha skämts för sig på en scenmed Einstürzende Neubauten. Tveklösten udda samling låtar. Lika mycket utantvekan att Tom Jenkinson faktiskt gjort sittbästa album någonsin.Mats AlmegårdPAUL STANLEYLive to WinNEW DOOR/UNIVERSALJa, vad ska man säga när gamla hjältarblir senila. En gång i tiden när Paul sjöngDetroit Rock City var han tuffast i världen.Nu är han en selleristjälk av sitt forna jag.På samma vis Jon Bon Jovi skulle gå ensamförsöker den gamle Kiss-charmören gåsolo. Men där Jon lyckades så går Paul bet.Vet inte vad det beror på. Dåliga låtskrivarekanske. Det hela blir fläskpannkaka.Per Lundberg GBSTRIKE ANYWHEREDead FMFAT WRECK CHORDSDetta är den fjärde fullängdaren fråndessa energisprutande amerikaner, ochkanske dessutom deras bästa. Med mindreaggro och mer punk-känsla gör detta tillen riktig fullträff.Sångaren Thomas Barnett har fortfarandevett att skrika lika kraftfullt som enöverviktig femåring med överdimensioneradestämband som blivit utan julklapparpå julafton. Musikaliskt dansar gitarrernafram på ett lagom brutalt sätt som gör attdet stundtals blir nästintill omöjligt attförsöka stå still. Snygga samspel mellanstränginstrumenten och snabbt pumpadetrummor, till ömsom lättillgängliga melodier,ömsom inspirerande stämbandsmördandeskrik. En snäll form av hardcore,helt enkelt. Ibland får man nästan känslanav gammal Bad Religion, fast i en väldigtmycket mer modern form.Petra SundhSTEFAN SUNDSTRÖMFabler Från BällingebroNATIONAL/BONNIERAMIGOStefan Sundström är en av de få artisterman vill ha som de alltid är. Man vet atthan hade stövlar på sig till och med i studion.Man vet att håret blir bångstyrigareför varje dag som går och man vet att detär melodisk visrock det handlar om. Medåren har man lärt sig hur han skriver sinatexter, det är en blandning av rakt-uppoch-ner-historierfrån Sverige och minstsagt syrliga sågningar av samma land. Ochdet är så jag vill ha honom med vinglig,pratig och skrovlig röst.På nya Fabler från Bällingebro fårjag förstås allt det där. Kryddat med enväldigt vacker duett med skivaktuellaNina Ramsby. En näve näring är blanddet finaste Stefan Sundström spelat in.Även kärleksförklaringen till sommarhuseti släktens Dalarna i Vikmanshyttetrallär fin, okonstlad och faktiskt stillsamtrusig av förälskelse. I 1900 gör han enlååååååååååååååååång betraktelse av1900-talet, den är mer än 16 minuter långoch det blir lite för svamligt, lite för litemelodi och lite för ofokuserat.Men som alltid har Stefan Sundströmgjort en skiva som säger väldigt mycketom det land vi lever i. Imponerande ärändå ordet. För övrigt är Charlie EngstrandSommar min nya idol. Han har skrivit textoch musik till Haren och nyss nämndaEn näve näring. Det är en man som sitteruppe i hälsingeskogarna och skriver musik.Och som han gör det. Landsbygden lever. Iallra högsta grad.Martin RöshammarSWOLLEN MEMBERSBlack MagicTVT/BONNIERAMIGOAlbumet har hela 21 spår men det gårsnabbt och jag trycker direkt på repeatknappenutan att tveka. Det här är rakoch skön hiphop, ganska old school. Mitthuvud har svårt att vara stilla, och vill gåpå konsert. Det är liksom svårt att lyssnautan att bli engagerad, även om skivan ärlättlyssnad. Men den skulle aldrig funkasom lite skön bakgrundsmusik på väg tilljobbet, den är för mycket in your face fördet.Det är ett ganska rått och hårt sound,men skönt. Kanske just därför som detär skönt. Det är så enkelt på något sätt,genomarbetat men inte tillkrånglat. Jagvågar inte gå så långt som att säga att dethär är hiphop när den är som bäst, mendet är inte långt ifrån. I like a lot!Sara ThorstenssonTAKE 6Feels GoodBHMDenna könlösa och välansade gospelblir snabbt ointressant för en ateist somundertecknad. Denna extrema gudfruktighetförvandlas lätt till mesigt fåneri ifina kläder. Take 6 står för den modernagospeln som snarare försöker nå till r’n’bmusikensterritorier än tillbaka till kyrkansrum. Mammon är inblandad gissar jag.Gary LandströmRYAN TEAGUECoins & CrossesTYPE/DOTSHOP.SEEfter förra årets sparsmakade Six Preludesåtervänder Ryan Teague med en skivasom i jämförelse fått svälla som en fluffigmaräng. Men inte i betydelsen sliskigt ochsött. Bara större och luftigare. Fortfarandehörs Steve Reich-influenserna när ungeherr Teague komponerar – vare sig det är idatorn med elektroniska ljud eller om detär när han låter Cambridge Philharmonicsläppa på för fullt i stråkseglen. Men detär när han bråkar loss med skrapandedatorljud i Accidia som de rätt pompösastråkarna får lite motstånd att jobba emot.Coins & Crosses är vacker, pastoral och svävande.Men den hade vunnit på att varalite mer oslipat rå. Six Preludes är trotsde höjda ambitionerna här fortfarandefavoriten.Mats AlmegårdSANDI THOMSmile… it Confuses PeopleSONYBMGSandi Thom är tjejen som hela sommarenlyckats fylla ut radioskvalet, sjungandes IWish I Was a Punkrocker (With Flowers in