The Killers Sugarplum Fairy The Plan Tingsek - Groove

Groove 8 • 2006 / övriga recensioner / sida 14de plockar upp handsken igen. Hederligoch stabil heavy metal med, en för genren,utomordentlig vokalist i Rich Wilde.Kommer på mig själv med glåpord motsynthare på tungan vilket jag tolkar somett positivt betyg på Desert of Tears.Roger BengtssonSAIDIANPhoenixMETAL HEAVEN/BORDERTyskars musiksmak är ett kärt ämne närdet ska skämtas på andras bekostnad.Saidian är inte bara tyskar, de anammardessutom själva urtypen av den melodiska(power) metal som – fullt förståeligt – drartill sig en och annan belackare.Vi snackar dominerande keyboards,en överambitiös sångare som inte skämsför skitnödiga falsettsprång och att detengelska språket då och då kläds i tyskuttalsdräkt.Summa summarum är Phoenix en kulskiva, men kul på fel vis.Roger BengtssonSAMIAMWhatever’s Got You DownBURNING HEART/BONNIERAMIGOYouth Groups Skeleton Jar är i mitt tyckeen av 2004 års bästa plattor. Fortfarandeöverraskar låtarna och de strålandemelodierna kan med lätthet förgylla livetnärhelst skivan plockas fram. Samiam ärinte på något sätt identiska med YouthGroup men då och då blir jag lika förstummadav de superba melodierna som dessapunkrockare får ur sig. Synd då att deinte kickat Jason Beebout och plockat innågon mer skönsjungande individ. Hurjag än vrider och vänder på Whatever’s GotYou Down ser jag i huvudsak kakmonstretframför mig.Roger BengtssonGÖRAN SAMUELSSON29/30FERGUS/CDAPå ett sätt får man ju ändå se honom somen veteran, Göran Samuelsson, trots atthan inte speciellt ofta fått bryta igenom tillde allmänt kända. Han har ju varit medett tag, det har blivit uppemot tio plattor,och med tanke på hur det låter känns detändå lite märkligt att han inte är ett störrenamn än han är på riksplanet. Välgjord,mogen ibland rockbluesigt tillbakalutad,lugnande, vislik, seren musik – GöranSamuelsson hade mer än en musikalisknärhet till Totta Näslund. InledningsspåretBlommig blå syrén är hans hyllning tillTotta. Musikaliskt finns det få saker attanmärka på, även om det ibland kännslite ojämnt i framförande, ibland intensivt,ibland väl distanserat, ibland på något sättavmätt. Som på rutin. Där tappar Göranmycket av det som kunnat vara så mycketmer.Magnus SjöbergJOSEFINA SANNERJosefina SannerPROMISING/CDADet känns svårt att inte tänka på ElinSigvardsson när jag hör Josefina Sanner.Allt från omslagets snirkliga illustrationer,till munspelen som dyker upp på fleralåtar, påminner om Elins debut. Och jaggillade Elin Sigvardsson när hennes skivakom, även om jag nu, något år senare, kantänka att en del av låtarna var lite väl enklaoch enformiga. Men det som Elin hade iform av en behaglig och speciell röst, samtett personligt tilltal, har jag svårt att hittapå denna skiva. Det finns ingen intimitet,varken i Josefinas röst eller i produktionen,och låtarna lunkar på i samma takt som såmånga före henne, som befinner sig i densvenska singer/songwritergenren. Nej, detbehövs lite mer inspiration och innovationän så här för att komma fram i dagensmusikklimat.Linda HanssonNIKOLA SARCEVICRoll Roll and FleeBURNING HEART/BONNIERAMIGODet måste vid det här laget vara ett faktumatt väldigt många frontfigurer drömmerom att någon gång göra en solokarriär.Och det kan man förstå. Att hitta en annansida av sin musikalitet och att, tack varesitt bands (eventuella) framgångar, ha enchans att göra verklighet av de låtar manskrivit på sängkammaren. Det känns somen naturlig utveckling att gå. För vissafungerar det väldigt bra. Om man sertill Sverige känns Jenny Wilson, KristoferÅström och kanske till och med HåkanHellström som utmärkta exempel. Förandra går det okej. Som för Dennis Lyxzénoch hans sidoprojektet The Lost Patrol.Jag kan inte låta bli att placera punkrockbandetMillencolins sångare, NikolaSarcevic, i samma kategori som Lyxzén.Förutom att ge ut sina skivor på sammabolag, började båda med att göra lugnaresinger/songwriterskivor, för att sedan, påuppföljarna, höja tempot en aning samtaddera blåsinstrument till de enkla arrangemangen.Vid lyssningen av Nikolas andrasoloskiva är det ett ord som förföljermig; stompigt. För det här är en skiva därstompiga trummor och direkta blås ståri centrum. Uppblandat med lunkandegitarrer och Nikolas entoniga röst. Menav skivans elva spår känner jag att det ärsex låtar för mycket. Det blir inte mer änjust gitarrer, blås och sång. Inget djup ochingen mening. Och som så många andraskivor i denna kategori kunde jag likagärna klarat mig utan den.Linda HanssonSEAFOODPaper Crown KingCOOKING VINYL/BONNIERAMIGOÄnnu ett överflödigt band i en redanöverflödig fåra av musik. Seafood kommerknappast att göra intryck på någon annanän polarna i innersta kretsen.Jag skulle vilja se den reklamkampanjsom försöker sälja Seafood med positivaargument. Det är lättare att hitta på argumentmot att lyssna på dem: smyghårdaemogitarrer utan finess och inspiration.En sångare helt befriad från utstrålning,karaktär och mening. Verser som låtersom refränger och refränger som låter somverser. Som ett Interpol utan äkta mörker.Som en trött valkampanj utan substans.Smakrikt som en färsk maträtt när man ärförkyld. Uppiggande som ljummet kaffe.Etcetera etcetera.Christian ThunarfSELASEERunRUNNING DREAM/IMPORTFödd i Ghana gick bagaget till Colorado viaUtah och Kalifornien. Selasee Atiase har nutagit steget från sin world music-grupp tillsolodebuten Run.Av elva låtar är det inledande titelspåretRun som ger störst behållning med sinstillsamma trubadurreggae med blås ochguppande whop-whop-kör. Under skivansgång gör alla influenserna sedan att detblir alltmer osammanhängande. En skvättAngelique Kidjo, en hel del Jack Johnson,ett uns rap-sjungande Wyclef. Run är worldmusic i dess ordagranna betydelse; 1000intryck och känslor inklämda på ett endaalbum. Det blir fort ganska trångt.Erik HjortekTHE SHADOWSGreatest Hits LiveEAGLE/PLAYGROUNDTja, vad säger man? The Shadows, engång Cliff Richards kompband, har hållitigång i 40 år, och håller igång än. Den härliveplattan är inspelad 2005. Och på ettsätt får man ju ändå säga att med tanke pådet låter det förvånansvärt vitalt. Men oftamärks det också att det går lite långsamt,att det såsar ihop sig, att det inte finnsden energi som egentligen behövs omman av andra skäl än nostalgiska ska sökauppskatta den här plattan. För det blir rättbara rutin. Även om det finns en vilja avett skönt skimmer över versionen av Don’tCry for Me Argentina så går det inte mångasekunder innan man tröttnar och ledsnar.Att det sedan tar 26 spår innan ledmotivetApache dyker upp, även den lite väl trött,gör det inte bättre. Som sagt, nostalgi,men inte mycket mer.Magnus SjöbergSILICONE SOULSave+Our+SoulsSOMA/DOTSHOP.SENär låten Fearmakers sätter tonen i inledningenpå SOS är det nästan så man kantro att Leftfield rest sig ur graven. Flytandesyntmattor, orientklingande melodier ochen mässande röst som hypnotiskt leder ossrakt in i ett album om vårt samhälle. Hadesedan följande spår, Damascene Moments,låtit lite fläskigt fylligare så hade det varitLeftfield, men det gör den inte. Den låterrätt tunn i sin ekande cowboyutstyrsel.Resten av skivan håller inte heller i jämförelsen.Silicone Soul må ha gjort sitt mestgenomarbetade album någonsin, men deträcker inte så långt som att bli en klassikersom Leftism.Mats AlmegårdSKRÖMTAGrejhojta!TONGÅNGPå något sätt känns det både härligt ochlite vemodigt, lite avundsjuk är man juändå på det järngrepp Jämtland haft sommodern svensk folkmusiks inspiration. Attdet nu när Skrömta vidgar Sverige på breddentill att omfatta även Ångermanland idet folkmusikaliska förutom bandnamnoch albumtitel saknas de här särpräglade,vassa, ibland obegripliga, men ackså viktiga, märgfulla och glädjegivandedialektala uttrycken. Det är framför alltdet jag känner när jag lyssnar. För ävenom musiken inte är ångermanländsk i sigså känner jag det hade gett en sån mycketstörre fyllighet och gyllenhet till musiken.Okej, nu är det att ge sig in i hela Skrömtasvarande, och det vill jag inte. Men jag saknardet. Rent musikaliskt är det ändå ensvensk, allmän, ursvensk, ton som ligger ibotten, vilket låtskrivare Matti Norlin skaha all heder och ära av. Men ofta kännsdet lite väl fyrkantigt, utan det där otvugnaflytet, utan det naturliga drivet, även omspelglädjen finns där. Sammantaget, i allafall på skiva, känns det lite stelt. Kan trooch hoppas att det är bättre live. Och kulatt folken lever och verkar vital i Ångermanland.Inte längre bara natta i Näsåker.Magnus SjöbergPF SLOANSailoverHIGHTONE/BORDERAlla har vi säkert hört Eve of Destruction,men då med Bobby McGuire eller kanskeJohnny Thunders. Mannen bakom klassikernheter PF Sloan. Efter 30 år kommerhan tillbaka och tar hjälp av bland annatLucinda Williams, och det kan behövas fördet är sannerligen en blek och medtagenman som träder fram ur skuggan.