The Killers Sugarplum Fairy The Plan Tingsek - Groove

Groove 8 • 2006 / övriga recensioner / sida 13det en aning glöd och jävlar anamma. Medandra ord känns låtarna alltför välputsade.Robert LagerströmOXFORD COLLAPSERemember the Night PartiesSUB POP/BORDERDet är så oerhört upplyftande att dennagamla grunge-etikett fortfarande spottarur sig intressant och fräsch musik. OxfordCollapse är precis lika intressanta ochsmåkonstiga som bandnamnet antyder.Det är ömsom rakt på sak och ömsomsvävande ofta med en sång av den gällareoch smått raspiga varianten. Med en tjockpastellkrita drar jag paralleller till Built ToSpills naiva indierock som alltid innehålliten grym mix av allvar och humor. Sammasak gäller här.Och konvolutet som innehåller enmassa technicolor-liknande bilder är heltfenomenalt.Mikael BaraniPAPA ROACHThe Paramour SessionsGEFFEN/UNIVERSALOrdet ”sessions” i albumstiteln tyder påatt bandet idag är en grupp musiker. Ochdet märks i The World Around You. Detmärks dock inte i lejonparten av gruppenspartajiga tuggummirock. Bandet satsarhelst på kontraster, lugna verser medfeta refränger, men eftersom temat är sååterkommande blir det gäspigt hur mycketenergi de än sprudlar av.Jag får intrycket av att Papa Roachförsöker vara tuffare och coolare än de hartäckning för. När jag intervjuade sångarenJacoby Shaddix hade han inte läst MötleyCrües The Dirt, men hävdade att han medsäkerhet har gjort allt som står i boken.Som om det var ett viktigt mål att görasamma saker bara för att leva upp till enmedial bild av vad rock är.Men det kanske bara är jag som ärfördomsfull? Trots detta – visst är My Heartis a Fist en fin titel, och Time is RunningOut en ganska svängig dänga.Torbjörn HallgrenPERNICE BROTHERSLive a LittleONE LITTLE INDIAN/BORDERHan ger ut skivor under olika namn iungefär samma genre. För vare sig dethandlar om Joe Pernice, Pernice Brotherseller Chappaquiddick Skyline handlar detom bländande popmusik med lätta dragav Morrissey och Beach Boys. Joe Perniceär hela tiden en lysande låtskrivare somsjunger med en melodisk och smått viskanderöst vilken emellanåt påminner omDavid Bowies. Men på Live a Little vill detsig inte riktigt. Det beror inte på låtarnautan på den jämntjocka produktionen, detväna soundet, som efter ett tag förvandlarmaterialet till en jämntjock gröt. Det finnsinte tillräckligt mycket som sticker ut. Syndpå så rara ärtor. Men själv fortsätter jag attlyssna på Joe Pernice genom ChappaquiddickSkyline och Scud Mountain Boys.Robert LagerströmBENOIT PIOULARDPrécisKRANKY/BORDERHan heter Thomas Meluch, är från Michiganmen kallar sig för Benoit Pioulard ochdet han pysslar med här är riktigt, riktigtbra. Åtminstone stundtals. Det är distat,atmosfäriskt, inte sällan samplat och helatiden med en poppig känsla. Electronicaoch lågmäld gitarrpop i ett eller gammaltoch nytt i en salig blandning, kan manockså säga. Faktiskt är det inte alltför långtfrån det fransmannen Syd Matters (JonathanMorali) pysslar med och eftersom hansskivor är bland de mest underskattadede senaste åren tycker jag att du inte fårmissa Précis.Martin RöshammarPOETS OF THE FALLCarnival of RustPLAYGROUNDVårt grannland i öst har under de senasteåret verkligen exploderat rent musikmässigtoch visat att de kan leverera bandsom tål att exporteras. Poets of the Fallöverraskar och kommer antagligen inteatt hamna i samma skivhyllor som deraslandsbröder erövrat. Detta behövs för attfå en bild av det finska musiklivet somlite mer mångfacetterat, jag tror att denkanske lite mognare publiken kan kännasig lockade av detta.Det är musikaliskt väldigt snyggt,ganska tidlöst, även om man lite elaktskulle kunna tycka att de inte ”hängt med”i utvecklingen utan kanske skulle gjortstörre succé för tio år sedan. Det handlarom en romantisk ganska snäll form avrock, kanske med en ådra av amerikanskradiorock, som faktiskt växer i takt medantalet lyssningar. Det känns överhuvudtagetväldigt amerikanskt, på ett positivtsätt. Öppningsspåret Fire kan däremot fåen att tvivla, men materialet på plattan iövrigt är fullt godkänt, det tenderar iblandatt bli lite småtråkigt, men de klararändå att balansera upp det hela med enoidentifierbar känsla som gör att mangärna slänger i plattan i CD:n igen. Kanskeberor detta på att medlemmarna i Poets ofthe Fall är duktiga musiker, och de kommersäkert att få den uppmärksamhet deförtjänar.Petra SundhKID KONGO POWERSSolo CholoTRANSSOLAR/BORDERDet finns en rå och subtil enkelhet hosKid Kongo Powers jag gillar. Och även omdet inte alltid är helt lätt att ta till sig,finns det där råa, det där autentiska alltidväldigt närvarande. På något sätt som enFoetus extra light eller ett Cop Shoot Coplight. Som en bluesigare introduktion tillett land av Twin Peaks-karaktärer, en ytasom bara nuddar vid vad som finns, vadsom eventuellt döljer sig bakom tonerna,bakom den aldrig putsade fasaden. Iblandsom ett soundtrack till en obehaglig dröm,ibland som ett soundtrack till ens liv; ettsoundtrack man egentligen inte vill höra,eftersom gränslinjen verkar så spröd, såtunn. Ena stunden smekande och trevande;alltid på gott humör, gott och tryggt,för att brista ut i hån, spe och mörkahemligheter och avarter, alltid utan direktförvarning. Kanske just därför. Som någonsa: det är som surströmming för oinvigda;det verkar otäckt och äckligt, men till sistkan man inte låta bli att älska det.Magnus SjöbergRHAPSODY OF FIRETriumph or AgonyPLAYGROUNDEtt band i genren power metal, tidigarekänt som enbart Rhapsody, som låterexakt som de förväntas göra. De basunerarut att tillägget av de två orden i derasbandnamn skulle innebära en nytändning,men vart denna ägt rum är mig en gåta.Dessa italienska allvarliga män levererarmuskler, överpretentiösa melodier med ensmått infantil förkärlek för krigsromantik,kastratsång, pampiga keyboardslingor ien enda stor kletig sörja. Det är värdelösttråkigt, och det känns som samma låtupprepas gång på gång. Triumph or Agonyär enligt de själva tänkt att ta dem till dethögsta skiktet av metalhimlen, och visst,nog kan det bli så. Tillsammans med bandsom Manowar kan de säkert sitta och tittaner på den lilla skara power metalfanssom finns att tillgå.Petra SundhLIONEL RICHIEComing HomeISLAND/UNIVERSALDen är smörig, söt och innehåller mycketlove. Coming Home är en moodare. Ärdu på deppigt humör när du sätter påskivan garanterar jag att fler depp-känslorkommer dyka upp. Är du däremot lyckligkommer säkert fler pirr och spritt i benenkännas av. Det går ju inte att komma ifrånatt Lionel Richie är och alltid kommer attvara Lionel Richie – mannen som slog igenommed The Commodores debutalbumMachine Gun för typ 30 år sedan. Jag älskarLionels Hello.Hans kanske bästa låt någonsin Say YouSay Me fick ett ton utmärkelser. Men vadLionel inte fattade då var att han bordelagt av när han var på topp. På 90-taletförsökte Lionel hotta upp sin musik påplattorna Time och Louder Than Words föratt hänga med – viket resulterade i fiasko.På senaste plattan Renaissance återgickhan så till sitt gamla jag med musik somlät ungefär likadan som när han varsom mest poppis. Coming Home är ettmellanting. Hans texter handlar givetvisfortfarande uteslutande om kärlek, vadannars? Det sorgliga är att den 55-årigasoullegendens låttitlar fortfarande heterUp All Night, eller handlar om att han intevet vad kärlek är, som på I Call it Love. Nej,det här funkar inte Richie. Lägg ner ellerbörja skriva vuxna ballader om att åldrasihop istället.Therese AhlbergRIOTArmy of OneMETAL HEAVEN/BORDERRiot från Brooklyn har spridit distorsionomkring sig sen mitten av 70-talet ochär nu aktuella med sitt trettonde album.Tycker först det är märkligt att jag aldrigstött på dem tidigare. Efter tolv låtar därRiot varvar friskt mellan andraklassensNWOBHM, de värsta pophårdrocksblundrarnaur Kiss-repertoaren och svajig AORförstår jag varför våra vägar inte korsatsförr.Roger BengtssonROOTS CIRCUSThe Roots CircusSWINGKIDS/BORDERJag hörde Roots Circus redan innan sommaren.Deras sköna If You Love Somebodyavslutar Gillis reggaepropaganda där deflesta svenska reggae-akter finns med,framförallt akter släppta på Swingkids.Nu släpper Roots Circus sitt självbetitladedebutalbum The Roots Circus. Skivan visarupp ett moget debutband med fokus påmelodier som sätter sig direkt och intelämnar dig. De har ett mäktigt sound, intedirekt likt något annat från Swingkids.Det jag gillar mest är att de har starka ochvarierade låtar. Skivan är inspelad i Live itUp Studio och mastrad av en av Europasvassaste reggaeproducenter, Andreas”Mastah L” Larsson. Andreas har verkligenjobbat hårt med att få fram Roots Circusmusikaliska kvaliteter utan att kompromissamed det tunga fräscha sound som hanannars är så känd för. Resultatet är fet basoch sköna melodier. I like! Håll utkik eftersingeln Ups and Downs där Linda Gladsröst är helt oemotståndlig.Therese AhlbergRUFFIANSDesert of TearsMETAL HEAVEN/BORDERÄnnu ett band som hållit på sen tidigt 80-tal, lagt ner verksamheten och återkommitunder 00-talet. I Ruffians fall är det kul att