The Killers Sugarplum Fairy The Plan Tingsek - Groove

Groove 8 • 2006 / övriga recensioner / sida 11musiken inte riktigt lika bra. Av alla hansalias är det Vladislav Delay som kännsmest personligt och angeläget. Att han senskapat ett av årets bästa album under sittUusitalo-namn i och med Tulenkantaja ären annan historia. Luomo slutligen är högkvalitativtoch oerhört genomarbetat. SåPaper Tigers är vackert, välproducerat ochfinurligt. Men det är samtidigt ett albumsom inte biter sig fast lika mycket som ettDelay- eller Uusitaloalbum.Mats AlmegårdMAD MAXIn White EPBORDERSoftade bilder på tyskar i blekt hår, vitakläder och att de heter Mad Max. Jag fårstarka The Kelly Family-vibbar. Japp, dethär är lika blaskigt och smaklöst som enkopp te serverat av snåljåpar som användersamma tepåse 25 gånger. Men gillar dumycket smör på mackan så är det bara attinförskaffa. Riktigt kletigt.Mikael BaraniAIMEE MANNOne More Drifter in the SnowSUPER EGO/BONNIERAMIGOAimee Mann gör inte som man ska i denalternativa skolan. Julskivor finns inte medpå listan över saker man ska göra om mansysslar med rock i singer/songwriter-facket.Men här tolkar hon klassiker som WinterWonderland och White Christmas men görockså en ny egen jullåt och en som hennesman Michael Penn skrivit.Problemet är väl det väntade egentligen.Det blir aldrig mer än gosigt ochmysigt och visst kan låtarna funka påjulafton, i bakgrunden. Men Aimee Mannsegna låtar är alltid värda mer än så, dekräver koncentration och gör att lyssnareninte kan slita sig från musiken. Här ärdet… mest charmigt. Synd. Ändå är det enbra julskiva. För att vara julskiva alltså.Martin RöshammarTHE MARY ONETTESLostLABRADOR/BORDERDet var en gång en regnig kväll i Jönköping,det var festival och på scen stodPicket med sångaren Philip Ekström icentrum. Som nöjesreporter på lokalamorgontidningen var jag där och imponeradesav honom och viljan att lyckas ochförmågan att fånga en publik. Musikenvar rätt dassig indie men att det fannspotential, det var tydligt.Själv har jag inte satt min fot i Jönköpingpå sju år och kollen på musiklivet istan har jag inte längre. Inte alls. Men detär kul när folk från den tiden dyker upp iolika sammanhang. Som Karl Martindahlsom då var överkaxig sångare i ett bandsom snackade vitt och brett om skivkontrakti Italien och allt vad det var. Ochsom Philip Ekström. Han lirade gitarr medBroder Daniel på senaste turnén och TheMary Onettes släppte en rätt trist EP påstorbolag förra året.Men nu är bandet tillbaka på Labradoroch det låter mycket mer spännande nu.Det är inget nytt under solen egentligenmen det storslagna ljudlandskapet funkarperfekt ihop med Philips drömskt självsäkraröst. Det låter väldigt mycket Echo& The Bunnymen och tidigt 1980-tal ochdet skulle kunna vara trist som aldrig förrmen det finns så mycket liv, så mycket själoch så mycket pondus i musiken att TheMary Onettes kommer undan. I min bok ärfortfarande Ian McCulloch en av de storahjältarna och han skulle nog gillaLost.Martin RöshammarMASTODONBlood MountainWARNERUtan tvekan är Blood Mountain en ännubättre platta än hyllade Leviathan från2004. Och det är en stor glädje.Jag har inlett varje morgon senastedagarna med att vakna till Colony ofBirchmen. En beroendeframkallande låtmed Josh Homme på stödsång och med enspöklik refräng. Men redan i de tre öppnandespåren släpper Mastodon fördämningarnatill sitt effektiva sångskrivande.Mastodons musik kan vara ett rentvirrvarr ibland. En sorts matematisk metali riffuppbyggnad, som i Capillarian Crest.Men efter några lyssningar blir det uppenbartatt det finns ett system i kaoset.Musiken växer.Blood Mountain är en temaplatta på enstory bandet själva kokat ihop. Texternahandlar om en strävan att bestiga ett berg,för att hitta en kristallskalle. Med den blirman en bättre människa. Vi får hoppasatt det inte är på bekostnad av musikalisktalang.Torbjörn HallgrenCERYS MATTHEWSNever Said GoodbyeROUGH TRADE/BORDERTidningen Melody Maker presenterade försex år sedan en lista över rockens värstabråkmakare. Kurt Cobain toppade listanföljd av Shaun Ryder och Keith Moon.Åtta kom Courtney Love. På nittonde platsdundrade Cerys Matthews in.Kommer ni ihåg henne? Hon frontadewalesiska Catatonia i slutet av 1990-taletoch var väl egentligen enda anledningenatt lyssna på dem. 2003 kom hennessolodebut Cockahoop, en skiva som intesatte några djupare spår även om den fickhyfsad kritik. Nu är hon tillbaka och det ärcountrypoppigt och tämligen mjukt. Menockså helt utan taggar och kraft. Det ärinte dåligt. Bara fullständigt genomskinligtoch tamt. Bråkmakaren Cerys Matthewsmåste ha bestämt sig för att bli snäll. Jagvill ha mer snällhet och godhet i världen.Men när snällheten blir menlöshet, då blirjag trött.Martin RöshammarMARIA McKEELive: Acoustic Tour 2006COOKING VINYL/BONNIERAMIGOMaria McKee spelar gitarr och piano, ochsjunger som en fullblodig folksångerska(tänk Joan Baez blandat med JoniMitchell). Hon sjunger om hjärtan, själar,vänner och religion. Gitarren är inte alltidhelt rent stämd, vilket givetvis bidrar tillden gemytliga, äkta känsla som förmedlaspå hennes första livealbum. Det är riktigtmysigt att lyssna till hur Maria samtalarmed åhörarna mellan låtarna, som ärtagna från hennes tidigare soloalbum,bandet Lone Justice som hon spelat med,och enstaka covers.Som bakgrund fungerar det, menmusiken kommer aldrig riktigt till skott.I slutändan är det mest Marias småpratoch uppriktiga intresse av att underhållapubliken som är behållningen.Christian ThunarfDAVID MEADTangerineTALLULAH!/DOTSHOP.SEDavid Mead överraskar mig faktiskt. Det ärlänge sedan, i alla fall sedan Brendan Bensonsdebut, jag hörde någon eller någraröra sig så ledigt mellan Beatles-pastischeroch XTC-tongångar utan att egentligenhålla sig kvar vid någon av dem tillräckligtför att fastna. Struntar i att det kanske ärett uttjatat koncept, struntar i att tänkapå att något ligger nära något annat, attnågot skulle kunna betraktas som stöld.För det spelar ingen roll, David Meadär sig själv och den styrkan och densjälvkänslan räcker för att övertyga. Medoanat blås, med oväntade arrangemang;många snygga poplåtar, en del kanske väleleganta, väl uppklädda. Men de som hållersig på jorden, som inte kräver loungerför att klinga fram, räcker nog för attväcka den popgen som åtminstone liggerlatent hos alla som bör höra, lyssna och taTangerine till sitt hjärta.Magnus SjöbergTHE MENReturnPLAYGROUNDNär The Men från Lund bjuder upp tilldans är det svårt att inte ryckas med.Jag önskar så att jag kunde dansa snygg60-tals-dans som matchar deras musik.Beatles-stämmor och körer symboliserarmännens svängiga skiva. Endast en gångpå skivan blir det lite för mycket och detär under låten The Cannonball Girl då manönskar att det fanns åtminstone en pausatt andas ut i. Sångaren Sven Köhlers röstpassar musiken utmärkt och singeln If ICan’t Have You visar bra vad som bjuds påresten av skivan.Alessandra Johansson CavaleraMERCURY REVThe Essential Mercury Rev – Stillness Breathes(1991–2006)V2/BONNIERAMIGOMercury Rev var bandet som dansade ensommar. Efter två fullängdare onjutbartsymfoniskt skrammel tog JonathanDonohue över sångmikrofonen och gjordeett album med de ljuvaste låtar det sena1990-talet hade att erbjuda – i konkurrensmed Flaming Lips – innan de tappadegreppet och drog med sig publiken neri en avgrund av likstel symfonisk pop.Det blir extra tydligt när trion nu släpperdubbelsamlingen The Essential Mercury Rev– Stillness Breathes (1991–2006) och magiskaGoddess On a Hiway radas upp jämteungdomssynder och sentida luftslott.Andra halvan tas upp av singelbaksidor,radioinspelningar och coverversioner,men det är bara ren kuriosa. Det endahandfasta argumentet att skaffa TheEssential Mercury Rev, och inte bara nöjasig med sitt gamla ex av Deserter’s Songs,är obskyra tidiga poppärlan Car WashHair – och det är, ärligt talat, inget särskiltstarkt argument.Dan AnderssonSUZANNE MICHELLEMy RootsHOME/BONNIERAMIGOKanadensiska Suzanne Michelle träffadesvenske Anders Kronlund på en pilgrimsvandringi Spanien för några år sedan.Det ena ledde till det andra, och Suzannebor numera i Östersund, tillsammans harde nu sammanställt hennes debutplatta.På något sätt känns det rätt naturligtnär man vet det. För det finns så mycketsom minner om det, i större mening,amerikanska arvet, på samma gång somdet finns, inte ofta, men emellanåt, en litekärv norrländsk touch på låtarna. I detstora låter det dock amerikanskt, mycketcountrykänsla, av det där emellanåt liteväl överexponerade och ibland lätt tradigaakustiska lunkandet. Men här känns detfräscht och funkar. Lite närhet till andranordamerikanska band och artister, typ BeGood Tanyas och Michelle Shocked. Förvånansvärtöverraskande och starkt. Ochframför allt emellanåt riktigt, riktigt bra.Magnus Sjöberg