The Killers Sugarplum Fairy The Plan Tingsek - Groove

Groove 8 • 2006 / övriga recensioner / sida 10DIANA KRALLFrom This Moment onVERVE/UNIVERSALJag vet inte riktigt vad jag ska tycka. Harabsolut inget emot Diana Krall, men närhon ger sig på samma projekt som allaandra i den allt mindre upplysta världenoch tacklar den stora amerikanskasångboken känner jag en lite avog känslai maggropen. Berlin, Porter, Gershwin,absolut, några av låtarna är underbara,det vet jag utan att ha lyssnat, och det vetjag åter efter att ha lyssnat. Och det är välhär min tvekan tar sin början. Efter att hahört Roddan och andra ge sig på de härlåtarna måste det väl ändå erkännas attDiana fixar det riktigt bra, det finns etthelhetsanslag på plattan som känns bra,men börjar man inte känna att det är branu. Jag har alltid gillat storbandsjazz, croonersoch allt det där, men ibland blir jagrädd när jag gäspar mig igenom nån låt påFrom This Moment on… Det är ju inte sådet ska behöva vara. Överdos eller vad detmå vara, jag känner en motvilja att höradet, trots att jag på ett intellektuellt plankan förstå att det är rätt schysst. Och närjag hör extraspåret Boulevard of BrokenDreams känner jag mig bara matt, tyvärr.Och säger Marianne Faithful. Period.Magnus SjöbergBEN KWELLERBen KwellerSONYBMGVad hände egentligen med huvudkaraktärenWilliam när sluttexten rullat klart iCameron Crowes Almost Famous. Fortsattehan med skrivandet för Rolling Stone Magazineeller återgick han till skolan för attsatsa på en annan karriär? Den här fråganhar inte på något sätt gnagt mig, men närjag såg skivomslaget till detta album såstod han där, dock med snowboardåkarenShaun Whites frisyr – men ändå.Musiken utspelar sig precis som filmeni en tidig 70-talsmiljö där 60-talets influenserförsöker överleva. När han slår an sinatre/fyra ackord som är uppbyggnaden tillalla låtar spritter det euforiskt i hela kroppenpå honom vilket tydligt märks när hanså kärleksfullt låter melodierna sprudla utur munnen.Detta fjärde album från Kweller harhög potential och med det material somlevereras hade han lätt platsat på scen1973 bredvid Todd Rundgren, Elton Johnoch The Who.Samuel OlssonLAMB OF GODSacramentEPIC/SONYBMGDe hette tidigare Burn the Priest. FrånRichmond i Virginia kommer Lamb ofGod med sin heavy metal-, trash- ochhardcorehybrid. Enligt den romantjockabiografin som skivbolaget skickar med såska de visst vara grymma musiker. Så braatt man tappar hakan. Riktigt så är detgivetvis inte. Lamb of God bryter ingen nymark. Vare sig inom hardcore eller trash.Så Machinehead kan känna sig tämligenohotade av dessa snubbar åtminstone inågot år till. För visst finns det antydningartill att Lamb of God kan bli något störreutanför Richmond. Sjunde spåret Blackenthe Cursed Sun har en jävligt bra refräng,sing-a-long-vänlig hardcore med ett roligtarrangemang. Mer sånt killar så ordnar detsig säkert.Per Lundberg GBTHE LANCASTER ORCHESTRANever Cried Once When I Could HaveROOTSY/BORDERMed en sån albumtitel vet man nästan hurdet ska låta. Skivan är inspelad på vischani Sebbarp i Skåne och det är passande påalla sätt och vis. Carl Mathson som är densom egentligen är The Lancaster Orchestra,älskar den amerikanska altcountryn ochdet hörs. Själv blir jag lite varm i hjärtat,dels av musiken – mer om den strax – menockså av att Carl Mathson, nu malmöit, ärfrån Vetlanda från början. Jag tillbringademina barndoms somrar där i trakternaoch skulle mina nostalgiska tillbakablickartonsättas är det nog inte omöjligt att detskulle låta så här, lite sorgset, vemodigtmen hoppfullt.På The Lancaster Orchestras andraskiva har Carl Mathson med sig medlemmarfrån Logh och det är logiskt, de harprecis som Carl känsla för att inte göra deamerikanska influenserna till parodi, dehåller sig på rätt sida gränsen hela tiden.Och de ger låtarna kraft och en stuns somjag gillar. Never Cried Once When I CouldHave är ingen omistlig skiva men TheLancaster Orchestra har en beundransvärdförmåga att bygga upp stämningar ochskapa bilder med sina låtar. Sånt gillar jag.Martin RöshammarAMOS LEESupply and DemandBLUE NOTE/EMIAmos Lee är en underbar, underbar man.Han har turnerat med Bob Dylan, sommaren2003 besökte han Sverige i NorahJones sällskap och han har på sina tidigareplattor samarbetat med Chris & Thomas.Lees fjärde album, Supply and Demandbestår av elva välproducerade, minimalistiska,akustiska låtar. Influenser som NeilYoung och Stevie Wonder märks på skivan.Amos Lees kraftfulla röst är precis somfolksoul-soundet väldigt utmärkande.Alessandra Johansson CavaleraTHE LEMONHEADSThe LemonheadsVAGRANT/UNIVERSALJag tillhörde aldrig Evan Dandos försvararedå när grungen var som störst och TheLemonheads var de tippade arvtagarna tillNirvana. Det blev aldrig så även om EvanDando hade allt på sin sida, han såg braut, var kaxig och hade förmågan att sägarätt saker vid fel tillfälle, eller om det vartvärtom. Kontroversiell var han i alla fall.Sedan dess har han harvat i ett töcken avdroger och halvtaskiga soloförsök.Nu kallar han bandet för The Lemonheadsigen men precis som när det begavsig är The Lemonheads samma sak somEvan Dando och det mesta är sig likt. Jagfår erkänna att jag blir lite imponerad avEvan Dandos målmedvetenhet, han tyckerfortfarande att den energiska, gitarrspäckadepoppen är den bästa trots utflykternatill americana och singer/songwritervärlden.Det är klockrena melodier ochextremt noga uttänkt gitarrmangel och...jag gillar det. Det låter inte mossigt. Barakompromisslöst.Martin RöshammarSEAN LENNONFriendly FireCAPITOL/EMIMed underskön barnastämma trollbinderannars vuxne Sean Lennon återigen. Ochhan gör det utan att försöka specielltmycket, begåvningen sitter väl till viss deli generna – hans pappa kunde ju ocksådet här med popmusik. Och att luta sigtillbaka med en gitarr i handen verkar varaSeans melodi. Men denna gång funkar dettyvärr inte hela vägen fram.Låtarna är nämligen alldeles för otydliga,de flyter på utan att man kommerihåg dem i efterhand. De formar en musikaliskmassa som ligger som en klumppå CD-skivan. Det enda som finns kvar hoslyssnaren är längtan efter Seans sprödaoch smått feminina sång som emellanåttangerar Thom Yorkes. Trots detta liggerSean Lennon hästlängder före de flesta isinger/songwriter-genren, lyssna bara påhans solodebut Into the Sun från 1998 ochbli kär!Gary LandströmTHE LIPTONESIn EnglishAMTY/SOUND POLLUTIONBeställ in en pint malt och humle, blås avskummet och ta en stadig klunk. Låt sedankroppen gå i den riktning dina oxblodsfärgadeDr Martens pekar. Märk väl hur snyggdu känner dig när du gungande tar digframåt uppslukad av alla vackra kvinnorsblickar.Självironin är stor hos Falköpingsextettensom både andas och fiser schackrutornär de ställer sig på scen. Låtarna harskrivits ihop mer för att underhålla än attvara poetiska och när inspirationen till attskriva ironiska låtar om sig själva tagit slutfår man dra till med diverse olika temansom rymdutflykter, vampyrmöten ochbesök i Sahara.Trots att musiken känns välrepeterad,och har du hört en låt har du hört alla,rycker det lite i lemmarna. Mo Brodén bördock fundera en eller två gånger på vilkenbrittisk accent han försöker leverera, förden svengelska han har känns rätt fånig.Samuel OlssonLUDACRISRelease TherapyDEF JAM/UNIVERSALCris fortsätter segertåget för den kommersiellahiphopen i USA med nya hitalbumetRelease Therapy där de vanliga gästernadyker upp. Ämnena är sex, pengar ochannat skryt (även om glädjande nog någraspår är politiska eller har en social nivå),beatsen är moderna och tajta och Ludacrisär verkligen på toppen av sitt game vidmicken. Låter detta som en diss? Jovisst,men det råkar vara så att Release Therapyfunkar trots att man inte uppfinner hjuletigen. Humor, begåvning, studiotid medschyssta producenter samt stark drivkraftär allt som behövs för att ta plats i högstahiphopdivisionen. Och där befinner sig Cris& crew. Även om han inte slagit igenom påEminem-nivå i Sverige ännu.Gary LandströmLULLABYE ARKESTRAAmpgraveCONSTELLATION/BORDERToronto-duon Lullabye Arkestra låteribland som ett slöare White Stripes medtungt, mörkt och imponerande storslagetmangel. Jag fastnar inte första gången menför varje lyssning charmas jag mer och merav de tvära kasten mellan desperation ochinslagen av läcker call-and-response-sångmellan Justin Small och Katia Taylor. Härfinns souliga flirtar som Y’Make Me Shakemen också Bantar-Björn-tunga Bulldozer ofLove. Möjligen finns risken att Ampgrave ärlite för spretig och lite för fattig på enklarockrökare för att verkligen slå men jagtycker att Lullabye Arkestra är ett älskvärtlitet band. Och jag blir bara mer och mersugen på att åka till Kanada!Martin RöshammarLUOMOPaper TigersHUUME/DOTSHOP.SEVare sig han gör djup ambient som VladislavDelay, mörk dub som Uusitalo ellermelodiös techhouse som Luomo är det ensak som utmärker Sasu Ripattis alla alias:ljudbilden. Hans feta och fylliga sound låterlika bra i abstrakta stämningssjok somdet gör när det backar upp en jazzmelodidär Johanna Iivanainen sjunger vemodigtvackert (Iivanainen sköter största delenav sången på Paper Tigers). Däremot är