The Killers Sugarplum Fairy The Plan Tingsek - Groove

Groove 8 • 2006 / övriga recensioner / sida 9tredje soloskiva det ska handla om ochi pressreleasen säger Nisse att ”Den härgången var tanken att återvända tillkärnan av rock’n’roll genom att bilda ettlitet kompakt band med ståbas i centrum”.Det lilla kompakta bandet består av AlfÖstlund på ståbas, Janne Lindén på gitarroch trummisen Marcus Källström.Men, no offence Nisse, det mesta ärsig likt. Det är mest mysigt faktiskt ävenom det gungsvänger helt okej. På förrasoloskivan Xtrem som kom för sex år sedanhade han än en gång kärat ner sig riktigtgammal blues och jag tycker att det funkadebättre då än det gör på nya SnackbarBlues. Problemet är exakt det samma sompå Wilmers senaste skivor. Det känns somom Nisse Hellberg är lite för trygg, lite förovillig att släppa sargen ordentligt. Attgöra en cover på Lyckliga gatan är inteheller helfestligt. Inte heller tolkningenav Trettifyran ändrar mitt intryck av attdet var en rakt igenom trevlig inspelningmen att det inte bidde så mycket mer änmysigt. Det finns ett undantag, En man förvarje öppet hak är lysande, det är ocksåden mest poppiga låten på hela skivan.Där och då känns det som om han verkligenmåste få ur sig det han sjunger.Martin RöshammarTHE HERITAGE ORCHESTRAThe Heritage OrchestraBROWNSWOOD/BONNIERAMIGOBland det första som slog mig när jaglyssnade på The Heritage Orchestra var hurman nu skulle katalogisera detta. En fånigtanke, jag vet. Men denna 43 man tungaengelska orkester har en väldigt breddpå sitt material. Den lugna, ofta filmiskastråkensemblen går från klassisk musik tillatt varva in jazzsång och brassinstrument.Kompositionsmässigt är The HeritageOrchestra av varierande kvalitet. Tell MeStories är lysande med sin långsammauppbyggnad där Natalie Williams medsjälvsäker stämma gör ett avbrott efter tvåminuter. Även Liz Swain är ett välbehövtelement då hon i Sky Breaks kompletterardet som tydligt saknades på spåret. Dehelt instrumentala låtarna faller däremotofta på sin lågmäldhet. Det blir en formav bakgrundsmusik utan några kullar ochdalar.Det är till stor del tack vare Ninja TunetrummisenChris Bowden och de bådasångerskorna som The Heritage Orchestrabehåller lyssnaren. Det som är rena julaftonför den stråkfanatiske lyssnaren blirutan deras insats efter hand intetsägandeför den medelstore musikkonsumenten.Erik HjortekHINDERExtreme BehaviorUNIVERSALJag och min flickvän hade en amerikanpå besök nyss. Han berättade att hansfrus favvoband just nu är Hinder. För osssvenskar är det ett relativt okänt band,men i USA är Hinder – och den sortensrock de spelar – populära. Det ledandebandet inom genren, som ibland kallaspostgrunge eller modern rock, är Nickelback.Och då borde de flesta veta vad detrör sig om.Oklahoma-baserade Hinder slogigenom med balladen Lips of an Angel.Den har lett till att bandet fick tusentalsbesökare till sina hemsidor, och om nisurfar dit måste ni se deras Catfight. Där,precis som på snyggast.se, gäller det attvara mest hot. Jag lämnar det okommenterat.Det intressanta med Hinder är derassena ankomst till allmänheten, när bandsom Puddle of Mudd och Nickelback ärpå dekis. Det kan liknas vid Skid Rows likasena ankomst till sleazen, som bandetbara drog fördelar av. Tills grungen la sleazeni frysboxen några år senare. Betyderdet att en ny stor undergroundgenre är pågång nu?Torbjörn HallgrenTHE HUMAN ABSTRACTNocturneHOPELESS/SOUND POLLUTIONThe Human Abstract är ett sådant bandman kan gå och se bara för att se hur deklarar av allt det tekniska live. Här går detundan. Gitarristernas fingrar hade antagligenåkt fast i polisens fartkontroller ochdömts till dryga böter. Sångaren NathanEllis har en brutal röst som fungerar klockrentbland snabba stopp och längre avsnittmed mangel. Frågan om att inte barakunna spela utan att även kunna göralåtar löser bandet lätt. Melodisk hardcore.Blanda inte lite av den varan så blir detprogressiva mer lättillgängligt. De medeltidaakustiska styckena gör sin del de medoch hade gärna fått dyka upp oftare.Mikael BaraniDIE HUNNSYou Rot MePEOPLE LIKE YOU /SOUND POLLUTIONDenna konstellation bestående av blandandra Corey Parks från Nashville Pussyoch Duane Peters från U.S. Bombs, låterinte alls som man skulle vänta sig. Skitigpunkrock’n’roll hade väl varit det mer logiska,med tanke på medlemmarnas bakgrund,men det är faktiskt intressantareän så. Visst finns det spår av detta, de stårändå ganska stadigt i dessa rötter, mendrar det hela åt det lite mörkare hålletmed en ganska tjusig fingertoppskänsla.Kanske blir materialet något ojämnt, vilketmöjligtvis beror på att sången delas upplika mellan just Corey Parks och DuanePeters. Vilket å andra sidan också kangöra det hela mer intressant. Detta är enmer vuxen form av punkrock’n’rollattityd,helt enkelt, och det är riktigt bra. Minerfarenhet av bandmedlemmarna ger migdessutom en viss aning om att det här kanvara extremt bra live.Petra SundhI AM GHOSTLovers’ RequiemEPITAPH/BONNIERAMIGOGillar du HIM kommer du inte att lämnasoberörd av I Am Ghost. Antingen blir duupprörd över likheten, eftersom detta ärpå sätt och vis samma genre. Men densom ger I Am Ghost en chans kommer attkunna urskilja deras små egenheter ochspeciella nyanser som gör dem till ett bandmed potentialDet handlar om någon form av gotiskmetall med hardcoreinslag. Vi har blivitganska frekvent matade med dennarelativt nya genre kallad goth metal desenaste åren, och I Am Ghost kan säkertrida på den vågen och knipa åt sig diverseanhängare. Personligen tröttnar jag efterbara någon minut, då detta pampigaatmosfäriska sound känns vansinnigt överpretentiöst.Men kan man se förbi detta,eller kanske rent av tilltalas av det, harman säkert många fina stunder framför sigmed Lovers’ Requiem som sällskap.Petra SundhJETShine OnWARNERMånga har nog bilden av Jet som ett reklamband.Deras första skiva sålde ordentligtnär Are You Gonna Be My Girl, hittigslyngelrock med handklapp, användes föratt kränga både mobilabonnemang ochmp3-spelare världen över. Australiensarnahar fler nyanser. Ett par är tydliga: Oasis,på den vägen också Beatles. Å andra sidanden mer hårdriffande boogierocken.I blandningen av softa ballader ochtestosteronutbrott lyckas Jet låta okonstlat,med en självklar finess. Kvalitativ klassiskrock som varken är mer originell ellermindre hängiven.Johan LothssonDENISE JAMESPromisesRAINBOW QUARTZDet har bara släppts två plattor värda attnämna – eller betala för, för den delen– i år. Den ena är BMX Bandits My Chain.Den andra är Denise James Promises.Men där upphör likheterna dem emellan.För medan Duglas T Stewart och hansrövarband reser sig ur askan med ettlika hjärtknipande som skrattretandeseparationsalbum – tweepopens egenBlood On the Tracks – är James tredje destolättsinnigare. Enkel pop i rakt nedåtstigandeled från Lesley Gore och en uppsjöandra popsångerskor från tidigt 1960-talinnan The Beatles gjorde bandformatet tillnormen. Det är förstås inget avancerat. Trevanliga ackord i självklara kombinationeroch kärlek navelskådad i alla vinklar – besvikelser,förhoppningar, saknad – mendet är också den uppenbarelsen man gångefter annan kommer fram till: den bästapopmusiken är inte mycket mer än treackord och lite kärlek. Och det är inte oftalåtar av den kvaliteten staplas lika tätt somde gör på Promises.Dan AnderssonDAMIEN JURADOAnd Now That I’m in Our ShadowSECRETLY CANADIAN/BORDERJag tänker mig Damien Jurados platta somfilmmusik. Jag sitter i min favoritfåtöljpå mitt favoritcafé på Odengatan ochallting känns som en film. Folket utanförsom möts och skiljs. Ungarna som intefår nog av att springa fram och tillbaka.Personalen som serverar kaffekopp efterkaffekopp. Damien Jurado framkallar alladessa känslor och jag vill inget hellre änatt hösten ska komma fort. Jurado är lagombitter, på ett fint sätt. På ett sätt somgör att man önskar att allt ska gå bra förhonom, precis som i de där filmerna därman är på skurkens sida. På What Were theChances sjunger han ”Does your husbandknow I call you sweetheart?/Do not leaveme dancing alone” och allt jag vill är atttjejen ska lämna sin man för Jurado. Ipressreleasen står det att han efter tio årsom artist fortfarande inte omnämns i enenda artikel om amerikanska singer/songwriters. ”Is he destined to be lostforever…”? Och det är just där tjusningenmed Jurado ligger.Alessandra Johansson CavaleraTHE KILLERSSam’s TownISLAND/UNIVERSALDet är imponerande på något sätt, att ettgäng snubbar från Las Vegas kan vara sågalet inne på brittisk 1980-tal. The Killershar svalt allt. Till och med dialekten. Nu påandra skivan är det storslaget och pompöstsom gäller efter att totalt ha överdoseratpå det mer syntigt brittiskpoppiga pådebutskivan. Det är faktiskt så klumpigtpompöst att jag tappar intresset efter någraminuter. Det känns tillgjort, sökt och ointressantsamtidigt som det är helt självklartatt Anton Corbijn har tagit bilderna tillskivkonvolutet. Förstås är det svartvitt ochförstås ser de drömmande ut och förståsär det ödsliga västernlandskap som gäller.Man undrar om det har hänt någonting iAnton Corbijns värld sedan 1987. Eller i TheKillers värld för den delen?Martin Röshammar