The Killers Sugarplum Fairy The Plan Tingsek - Groove

Groove 8 • 2006 / övriga recensioner / sida 8kommer från fyra olika tillfällen, från 1975till 1985. Det känns som att det tapparglöd, tappar den där råa, otyglade energin,och att musiken går på tomgång, påsparlåga. Ibland kan det gnistra till, mensällan så det håller en hel låt. Och då blirdet också lite mycket med en hel spelning,tyvärr. Vill också minnas att mycket av Gallaghersutspel gav mer näring åt musiken.Kanske DVD-utgåvan ger en bättre bild.Magnus SjöbergGIRIGiriROASTINGHOUSE/PLAYGROUNDSitarslingan i inledande Do it låter somAustin Powers-jinglar, lite skoj så där ochannorlunda med sitar, men låten fortgårtyvärr i någon slags amerikansk collegerocksom är svår att uthärda. Överlag påplattan kan det börja med ett helt okejriff, versmelodin kan också funka men såkommer de: de pompösa hockeyrefrängernasom inte säger någonting. Collegerockenär så refrängkåt att den egentligeneftersträvar låtar som bara är uppbyggdaav refränger. Det spelar inte någon roll vadsom sjungs, huvudsaken att det finns någonform av refräng. Giris Million Miles tillexempel inleds med ett klassiskt rockriff,sångaren låter cool och lite farlig – tillsrefrängen kommer och kör ned låten rakti helvetet. Däremot överraskar Giri meddansanta Shadow of a Doubt som lutaråt new wave och The Rapture. Det är dethär spåret jag skulle önska att de fortsatteutforska. Och lämna collegerocken därhän.Annica HenrikssonGOD DETHRONEDThe Toxic TouchMETAL BLADE/BORDERPå senaste skivan sneglar God Dethronedbåde på In Flames och Night In Gales. Dekompakta riffen och den galet skrikanderösten till trots låter bandet ana att detfinns mer än vad örat uppfattar vid enförsta lyssning. Bakom den hårda fasadendöljer sig en mjuk sida. En sida med känslaför melodier som bryter av mot strömmenav stygga ackordkombinationer. Det ärbåde skönt och behövligt. Att bara köra pårå aggression och imponera med teknisktkunnande har gjorts om och om igen. Härfinns fler nyanser. Framförallt på balladaktigaAway From Emptiness, vilket är precisden kurs som God Dethroned håller. Enkurs som gör The Toxic Touch intressant.Mikael BaraniGOOSEBring it OnSKINT/SONYBMGDave Martinj har turnerat med Soulwax.Det här är hans eget band. I det spelarhan och tre andra grabbar musik sominfluerats av AC/DC och Daft Punk. Dehade aldrig gjort det om inte Soulwaxfunnits. Deras patenterade rockelectroär egentligen det Goose vill göra, menjag antar att Dave blygs lite väl inför sitttidigare turnésällskap för att erkänna detfullt ut. Nåväl, vad är AC/DC här? Riffen?Nej, i så fall en ganska fullt-på-attityd somför några sekunder döljer faktumet att dethär är stendött. Sen hämtar man sig frånfrontalattacken och inser att det här ärren smörja. Daft Punk? Dra inte in dem idet här.Mats AlmegårdNINA GORDONBleeding Heart GraffitiWARNEREnligt Nina Gordon är Bleeding Heart Graffitiett konceptalbum, där låtarna speglarde olika stadier man går igenom i ettförhållande, från början till slut. Texternasinnehåll spänner över ett brett känsloregister,och är ackompanjerat av denför tillfället rådande sinnesstämningenpassande musikaliska arrangemang. Detär vackert, lite i samma anda som exempelHeather Nova och i viss mån Fiona Apple.Man hör att 70-talets mer romantiskasinger/songwriter-damer i stil med JoniMitchell och Linda Rondstadt har inspireratdenna donna som en gång i tiden varmedlem i power-grunge-kvartetten VerucaSalt, vilket däremot inte hörs lika tydligt.Med hårdrocksgiganten Bob Rock somproducent och under inspiration av änglarnasstad har Nina Gordon lyckats knåpaihop en lättsmält trevlig popplatta medlåtar som fastnar likt en lättsockrad trevligkaramell i bakhuvudet, och genererar enmysig atmosfär.Petra SundhTHE GOTHIC ARCHIESThe Tragic TreasuryNONESUCH/WARNERHär kommer ett album som är baserat påde populära ungdomsböckerna A Seriesof Unfortunate Events av Lemony Snicket.Böckerna handlar om de tre syskonenBaudelaire och historien utspelar sig efterderas föräldrars tragiska bortgång.Stephin Meritt, tidigare medlem igrupper som The Magnetic Fields och The6ths, har under pseudonymen The GothicArchies tagit sig an uppgiften att tolkade tretton böckerna genom lika mångasånger. Varje låt är sagolikt uppbyggd ibåde musik och lyrik och med StephinsNick Cave-möter-Leonard Cohen-fylligaröst når det en perfekt sagomystik. Atthan sedan får uppbackning på dragspel avsjälvaste Lemony Snicket gör att projektetnår perfektion.Albumet är intressant sammansatt ochlikheterna till The Pogues är inte alltförlångt borta. Att skivan bygger på ett litterärtverk bör inte hindra intresseradefrån att utforska detta fascinerande verksignerat den högt beundransvärda StephinMeritt.Samuel OlssonGRAND CENTRAL WINTERSilent StormTELEPHONE/BONNIERAMIGOVrid om nyckeln, dra igång motorn, tryckin skivan, vrid upp volymen och lägg ibacken. Märk hur pulsen försiktigt ökaroch att du blir ett med bilen, vägen ochomgivningen.Med bakgrund som studiomusiker fören handfull musiker som Ane Brun, EvaDahlgren, Monica Starck och Yukon AKvet de här killarna hur deras instrumentska brukas för att tillgodose andras behov.Det känns därför naturligt att kommatill en punkt där det egna skapandet fårutrymme.Albumet bjuder med dig på en roadtripdär dina sinnen får härja fritt. Det går attana en strategi när Paul Börjesson suttitner och påtat ihop materialet, att varjesång ska kunna gripa tag i lyssnaren ochfå dig att kännas tillfreds med att vara dendu är, där du är. Att alla i bandet sedanväxt upp med alt-country klingande ibakhuvudet gör inte saken sämre.Är du en av dem som kan finna digsjälv nynnandes på Michael Learns toRocks The Actor eller bara längtar efter enlugn stund i fåtöljen avnjutandes en koppkaffe till tonerna av The Jayhawks, MarcKnopfler eller Elin Sigvardsson då vet dunästa köp.Samuel OlssonWAYNE HANCOCKTulsaBLOODSHOT/BORDERDet var som om gamle Hank Williams haderest sig upp ur graven och spelat in enplatta. Så pass retro var Wayne Hancocksskivdebut Thunderstorms and Neon Signssom gavs ut för tio år sedan. Rösten lätprecis som legendens och det musikaliskauttrycket kom direkt från Williams 40-tal.Sedan dess har Hancock spelat in enhandfull album och utvecklat sin stil ävenom låtarna nästan kunde vara skrivna förmer än ett halvsekel sedan. Det kännsdock inte alls som om sångaren, gitarristenoch låtskrivaren anstränger sig för att låtaretro, utan som om han helt enkelt intekan göra musik på något annat vis.Tulsa är Hancocks första album på helafem år och förmodligen hans bästa. Somvanligt är låtarna välkomponerade ochbandet tajtare än någonsin.Traditionalisten Hancock väver inelement från jazzmusiken och har faktisktskapat en egen stil. Men ärligt talat lyssnarjag hellre på Lefty Frizzell och Hank Williams.Något måste det väl ändå ha häntpå 60 år?Robert LagerströmMIHO HATORIEcdysisRYKODISC/SHOWTIMEDet här är nog den konstigaste musik jagnågonsin hört. Det är som att man samlatalla konstiga ljud som finns och spelar uppdem samtidigt. Massa bjällror och olikaslagverk fast ändå digitalt och elektroniskt.Lite som Hare Krishna goes pop. Inget somjag varken vill se eller höra i verkligheten.Det är nog tänkt att vara någon slagsvärldsmusik och det skulle kunna bli cooltom man tonade ner det mesta och fokuseradepå färre ljud i en och samma låt. Nuär det mest, just det: konstigt. Musik skavara njutbart, men jag får huvudvärk eftertyp tre låtar. Men Miho ska ha cred för atthon gjorde ett tappert försök i alla fall, detär inte lätt att skapa helt ny musik.Sara ThorstenssonTHE HAUNTEDThe Dead EyeEMIThe Haunted gör mig schizofren. Jag gillarallt det musikaliska. Det är fantastiskt.Varenda gitarriff är som väl genomtänktapenseldrag. Men jag gillar inte det entonigagapet. Särskilt inte i refrängerna. Detär för enkelt, och saknar finess.Men det här tjatade jag om redan pårEVOLVEr, och det är synd att upprepasig. Jag tänker istället lyfta fram TheMedication, som fungerar som ventil i minvredeshantering. Den hade inte fungeratutan Peter Dolvings gap. Mina absoluta favoriterär dock de lugnare The Fallout ochThe Failure, som jag tycker är albumetsfemmor. Särskilt outrot på The Failure.På The Dead Eye börjar (nästan) allalåtar med ”the” följt av ett substantiv.Det ser snyggt ut, särskilt med tanke påbandnamnet The Haunted. Andra gruppersom experimenterat med sina låttitlarpå liknande sätt är Magnetic Fields ochMinistry. Musikaliskt är banden dock långtifrån varandra.Torbjörn HallgrenNISSE HELLBERGSnackbar BluesBONNIERAMIGOAtt tycka om Wilmer X har aldrig varitriktigt godkänt i mer trendiga kretsartrots att vi är rätt många. De senaste årenkänns det dock som om de trampat vattenäven om skivorna inte varit dåliga. Det ärbara något som saknats, gnistan kanske?Samtidigt har Pelle Ossler gått från så kallladklarhet till klarhet med sin solokarriär.Det är faktiskt en tragedi att hans skivor ärså bortglömda och underskattade eftersomhan har något unikt i svenskt musikliv, ettalldeles eget språk både musikaliskt ochtextmässigt. Men det är ju Nisse Hellbergs