The Killers Sugarplum Fairy The Plan Tingsek - Groove

Groove 8 • 2006 / övriga recensioner / sida 7ELTON JOHNThe Captain & The KidMERCURY/UNIVERSALDet finns en del riktigt stora låtar som harElton John som upphovsman, de som pånågot sätt tyvärr fortfarande definierarhonom som artist. För ingen av de därriktigt minnesvärda klassikerna är yngreän 15-20 år. Inte för att han gjort så därherrans många bottennapp sedan dess,men aldrig egentligen snuddat vid detklassiskt genialiska, det minnesvärda, detoemotståndliga.Med det i åtanke känns The Captain &The Kid också som ett försök att återvändatill de markerna, där storhet kan födasur en daggdroppe, ur ett ögonblick, enlidnersk knäpp, ett möte. På papperetintressant och lovvärt, men, i verkligheten,med resultatet i lurarna, känns allt liteväl valhänt och utstuderat, med verbalareferenser till tidigare storheter; lite föruppenbart, lite för självklart. Speciellt somdet emellanåt bara blir arenapoppen somglömmer sig kvar, utan melodier, utan låtar,bara det tomma skal som ändå kunnatfylla stadion efter stadion genom historien.Kanske inte av Elton själv, men av andraartister och grupper. Skal, innehållslösa,bara med formen kvar som yta, poleradoch tillgjord. Visst finns här en och annanschysst låt, men när allt ovan spelar inkänns det helt enkelt lite för urvattnat föratt alls röna intresse.Magnus SjöbergESTTuesday WonderlandACT/BONNIERAMIGOJag har alltid varit svag för Esbjörn Svenssonssätt att få sånger att samtidigt flytafram och bli dramatiska. Som en stillasommarbäck i ett åskväder; ibland samtidigt,ibland omärkligt skiftande, alltid medfull fokus och med en melodi i centrum.Gillar det gränsöverskridande anslaget, detsom gör att det inte är helt lätt att kategorisera,även om det hela tiden handlar ompianojazz med lätt anslag.Därmed inte sagt att det lätta anslagetgör musiken lätt och flyktig, det kan likagärna locka en vill med lämpor ellersötsaker som lämna en kvar kontemplerande.Det enda jag kan tycka är synd medTuesday Wonderland är att det låter precissom man tror och tycker det ska göra. Eftersomjag uttryckt mig som jag gjort ovanhar jag givetvis inget emot det, men hadegärna sett någon liten avvikelse från denSvenssonska normen. Å andra sidan dugerdet bra.Magnus SjöbergEVANUnder Your SpellMARIANNE/WARNERMed ett utseende som får var tredje kvinnaatt dregla av upphetsning och ett vibratosom får var man att häpna bjuder Evan indig som lyssnare till hans andra fullängdare.Med hjärtat kvar i 80-talets syntvåghar han byggt upp albumets puls eftersamma tidsepok.Det är säkert få av er som missatden redan välspelade eurobeatdänganUnder Your Spell där han tydligt utmanarAlexander Bard i dansant syntpop. Pianooch syntar fungerar som aptitretare tillden omänskliga rösten som lätt skullekunna krossa alla sorters hinder för att nålyssnarens öron.Samuel OlssonEVERGRACEEvergraceULTERIUM RECORDSSex herrar från Edsbyn lystrar till namnetEvergrace och har så gjort sedan starten2001. Att debuten dröjt så länge brukarinte vara så dumt då det sållats hårdare imaterial samtidigt som musikernas individuellaprestationer slipats in ytterliggare.Mixat av Per Ryberg (Tad Morose, MorganaLefay) och artwork av ProgArts MattiasNorén (Sabaton, Kamelot) ger en fingervisningom vilka band de kan liknas vid. Ävenfans av Nocturnal Rites och Dream Evil börkolla upp Evergrace vars genomarbetadeoch välbalanserade heavy metal har storpotential.Roger BengtssonCHRISTIAN FALKPeople SayBONNIERAMIGOChristian Falk gillar alltid att blanda influenserfrån här och var. När han ställde tillmed den saliga Quel Bordel-röran belönadeshan med en Grammis för bästa album.Det intressanta med honom är också atthan verkar så bred i sin musiksmak. Närhan kickar igång albumet med BrighterDays och låter som S’Express är det baraen av alla små roller och sound som Falkkommer att ikläda sig innan resan äröver denna gång. Det är snyggt och tajthoplimmat.Men för snyggt. Allt låter så snällt, sålagom och så anpassat. Som om tankenvarit att få ett nytt fint pris. För det häralbumet har jättechans på en Grammisockså. Men det är trist att hela den därröran av influenser slutar i urvattnadmittfåra. Det borde ha fått svänga lite meråt alla möjliga håll. Kanske kommer detatt göra det om han tar albumet på turné?Mats AlmegårdLUPE FIASCOFood & LiquorATLANTIC/WARNERSom nämnts i recensionen av Lupe Fiascosaptitretare Chi Town Guevara är denna23-åring det största sedan formfranskanoch den man som förutspås bli hiphopensWayne Gretzky. Superlativen haglar ochmed lite hjälp av förtidspensionerade Jay-Zhar debutalbumet nu landat och den massivahypen skola klarna för alla undrandesjälar.Höga förväntningar är en tung ryggsäckatt bära. Det där lilla extra måste skjutastill och Lupe Fiasco har i några hänseendengjort ett idogt arbete. Tidsenliga texterom terrorism, rasism och lagbalkar får allautrymme och istället för bikinis och bärsär det Lupes tydliga fäbless för skateboardssom sedan får lätta upp stämningen. NärKick, Push II kommer på försvinner allatidigare onda tankar. De råbarkade trummornapressar hårt bakåt och jag trycker iren förtjusning på repeat.Lupe Fiasco är i sitt fält en frisk brissom rappare. Till skillnad från Jay-Z leverhan inte på pensionspoäng och till skillnadfrån Kanye West luktar det inte lika fräntfrån framgångsmaskinen. Lupe är modernutan att bli alltför trendigt anpassad ochsamtidigt personlig utan att bli självgod.Men efter att ha packat ihop albumets allakomponenter och slagit ihop paketet ärhelhetsmissen ett faktum. ”Det där lillaextra” har lagts till för mycket. Less is moreoch överarbete blir aldrig lyckat. FaddernJay-Z lägger en gästvers i Pressure och slårdärmed spiken i kistan kallad överdådigarenahiphop. Rocky Balboas mötemed The Verves Bitter Sweet Symphonyspampighet blir för mycket. Det är klinisktrent och all råhet är som bortblåst. Påandra änden av skalan återfinns ett MikeShinoda-producerat försök till mer organiskhiphop. Tyvärr slutar The Instrumentalendast i lägereldsvänlig softrock à laFlipsyde.Slutkänslan av Food & Liquor är intebittersöt och lyckad. Den lämnar snarareirritation över att allt innehåll inte går iKick, Push II:s anda. Den är svulstig ochåskådliggör en begåvad rappare som ännuinte kan leverera en bra slutprodukt.Erik HjortekFINGERSPITZENGEFÜHLHappy DoomsdayKOOLJUNKNääästan. Dessa stockholmare är så näraatt få till det. Det enda som fattas är flermelodier, det går att höra just där deborde ha kommit in. Jag vill sammanställaen lista och skicka in till bandet. Annars ärFingerspitzengefühls andra album en äktastonermacka med klassiska hårdrocksinslagoch till och med en gnutta popsensibilitet.En intressant blandning som skaparhård och samtidigt lättsmält musik.Sagarmatha får mig att tänka på passagerur Entombeds fenomenala To Ride,Shoot Straight and Speak the Truth. Gitarrernai följande Doomsday Rising är ocksåriktigt snygga. Ja det är faktiskt så att desista spåren inte bara är ”nääästan” utanbang on target.Mikael BaraniDAVE FISCHOFFThe CrawlSECRETELY CANADIAN/BORDERDu vet den där känslan av att riktigt brinnaför någonting, idéer och tankar flygerkors och tvärs letandes efter inspirationoch material som kan skapa perfektion tillditt projekt. När samlandet är klart sätterdu dig svettig av upphetsning och försökerbygga ihop det som enbart dina visionerlyckats med så långt.Med utflykter till musikavdelningen påChicago Public Library har Dave Fischoffkontinuerligt sökt inspiration från klassiskaartister och deras musik. Beach Boys,Burt Bacharach och många fler har varitmed och byggt upp grunden till The Crawl,där syntar och samplingar vävs ihop till ettnöjesfältsliknande landskap. Om BrightEyes hade tagit sitt album Digital Ash in aDigital Urn och ingått äktenskap med ThePostal Service Give Up hade det bara saknatsen byggsten för att kunna återskapadenna imponerande byggnation. Den sistaviktiga ingrediensen sitter i stämbandenhos kreatören, för när han öppnar sin munoch låter poesin flöda får han likt SamuelBeam i Iron and Wine stenar att mjukna.Samuel OlssonFROIDStreetpet EPSOUND POLLUTIONFörsta låten, Airwaves, på Froids skiva hardet. En snygg slinga som går i bakgrunden,ett pumpande samspel mellan trummoroch bas samt sång och gitarr som tripparovanpå. Samma recept som gjorde Kent tillett av Sveriges största band. Ser jag till EP:ns resterande fyra spår har de inte sammaskruvande finess som inledningen. Det gåratt höra att bandet så gärna vill att det skavara så. Men de når inte ända fram.Mikael BaraniRORY GALLAGHERLive at MontreuxEAGLE/PLAYGROUNDDet finns en passage i samlings-DVD:n avgamla brittiska Old Grey Whistle Test därRory Gallagher är med. Där programledarnaberättar om den otyglade vildhetoch spelglädje som fanns hos honom. Hurhan kunde resa runt till festivaler i sinminibuss och önska att få spela. Inslagetmed honom visade samma sak, en energisom passade som hand i handske tillbluesrocken han framförde. På något sättkändes det som att det var energin snarareän musiken som gjorde det bra.Hela det intrycket finns kvar, och detkänns också lite förstärkt i det att låtarna