The Killers Sugarplum Fairy The Plan Tingsek - Groove

Groove 8 • 2006 / övriga recensioner / sida 5CONVERGENo HeroesEPITAPH/BONNIERAMIGOBoston-bandet gör en platta som är enenda lång in andning. För efter dryga 40minuter får man pusta ut, gastkramandehardcoreromantik med den gamla skolansom förebild. Inledningsvis låter det liteväl mycket Dillinger Escape Plan. Som ensorts friformhardcorejazz. Men No Heroestar form. Mycket på grund av att denknappt har någon luft mellan låtarna, detskruvar upp intensiteten. På spår åtta (av14) slutar plötsligt Jacob Bannon att skrikasina stämband lila. Istället skönsjungerhan nio minuter långa doomballaden GrimHeart/Black Rose. Oväntat och bra från ettband som kört på i samma hjulspår i 15 år.Per Lundberg GBTHE CUMSHOTSJust Quit TryingBIG DIPPER/TMCDet första som slår mig när jag konfronterasmed tonerna från The Cumshots JustQuit Trying är att det klingar ungefär likailla som deras bandnamn. De har jämförtsmed band som Anthrax, Slayer och Motörhead,vilket är mig totalt främmande. Detenda som kan stämma i detta är att gitarrernaär distade och trummorna hårdasom blyblandad betong, men kvalitetsmässigtfinns det inte många likheter, tyvärr.De fyller en viss funktion adrenalinmässigt,och kanske kan de slå an en viss vemodigsträng hos den välvilligt inställde, menannars är materialet högst ojämnt.Det kan hända att produktionen sänkerintrycket, det är ganska tamt och passarinte alls ett metalband av den kaliber somThe Cumshots förväntas ha. Man slungasmellan dessa stenhårda riff, som de faktisktstundtals lyckas ganska hyfsat med,och sorgsna snälla melodier, vilket gör attman lämnas i förvirring när lyssningennått sitt slut. Och visst finns det otaligaexempel på band som använder sig avsamma sorts koncept och lyckas fantastisktbra med det, men jag nås helt enkelt inteav budskapet här, om de nu har någotsådant.Petra SundhDAMDedicationRED CIRCLE MUSIC/BONNIERAMIGODAM är det största hiphop-hoppet i Palestina.Där kommer musiken att stanna.Albumet handlar om protest, att överlevaoch om fred i konfliktens Israel och Palestina.Dedication innehåller kritik mot detarabiska samhället. Men det vet jag baraför att jag läst på. All musik är på arabiskaoch efter tre låtar har jag slutat lyssna påspråket för att istället fokusera på beatsen,eftersom jag ändå inget förstår. Ochbeatsen är okej. Aningen onyanserade,men ändå okej. På låten Change Tomorrowhar DAM hyrt in ett dagis som sjungerrefrängen – hrm!Det är egentligen som med vilketutländskt band som helst som sjungerpå sitt originalspråk. Det är kul att höraen grekisk låt eller en italiensk låt, menen hel skiva jag inte fattar känns tråkigoch ganska irriterande. Det är bara attkonstatera att arabiska är ett hårt språksom kräver hårdare hiphop, inte mjukaoch nästan fega beats. Jag vet ju inte vadde sjunger om, men det känns som omatt det inte finns någon känsla i det. Jagfastnade för Endroits som är ett samarbetemed franska rapgruppen La Caution mensom säger väldigt lite om resten av skivan.Therese AhlbergLARS DANIELSSONMélange BleuACT/BONNIERAMIGOLars Danielsson tillsammans med BuggeWesseltoft och Nils Petter Molvaer skaparpå Mélange Bleu ett ljudlandskap somligger i gränslandet mellan jazz och electronica.Det som gör det mer intressant änannat är sättet allt byggs upp på. För härfinns så mycket utrymme för alla att spelapå, att det sällan är självklart vart manär på väg. Från punkt A till punkt B elleri cirklar eller på väg mot någon utmarkingen trampat tidigare. Det är alltid tillbakalutatoch avspänt, ibland nästan lite förmycket, så pass att man tappar koncentrationenoch låter de verka utan ens egennärvaro och vetskap. Men plötsligt finnerman varandra igen, plötsligt finns någotsom tar en tillbaka till den där världen,den där platsen. I de mest minnesvärdaminuterna finns ett påtagligt släktskapmed exempelvis milstolpen Avalon Sutraav Harold Budd, eller Björn J:son Lindhsoch Staffan Schejas Europa-sviter. MélangeBleu är kanske inte främst för vare sigaktiv eller passiv lyssning. Men man kännersig mycket fattigare om man inte görnågotdera.Magnus SjöbergSCOTT DA ROSOne Kind of Dead EndENDEMIK MUSICAlla låtar börjar antingen med att någonsjunger i slow motion, att någon pratarutan musik eller att någon pratar till enljudmatta av elektroniskt klink-klonk.Det tar ungefär två minuter, minst,innan låtarna kommer igång på riktigt.Om de ens gör det, vissa låtar låter som ettenda långt intro. Jag väntar hela tiden påatt något ska hända, och så helt plötsligtär låten slut. Fast för det mesta kommerjag inte till slutet, jag byter spår efter tiosekunder och byter spår efter tio sekunderigen. Det här är inget album för personermed dåligt tålamod, som mig.Jag trodde att det skulle vara en hiphop-platta,experimentell visst, men dethär låter som filmmusik till någon dåligskräckfilm som utspelar sig år 2206.Sara ThorstenssonTHE DATSUNSSmoke & MirrorsHELLSQUAD/BONNIERAMIGOJag trodde aldrig att jag skulle få sådana aversionermot en Datsuns-platta, men Smoke& Mirrors är så urbota trist och helt fri frånsuggestiva infall att den blir till en ren plågaatt lyssna på. Det känns trist att behöva konstateraatt flera av de band som dök upp ochförgyllde våra liv i början av millenniet intelängre är så mycket att räkna med. Tyvärr ärdet ju så det brukar vara. Ruset har lagt sig.Nyhetens behag är borta. Så även med nyazeeländska The Datsuns.Platta nummer tre är blek och rutinjobbmässig.Visst, de har experimenteraten aning när de anlitat ett par gospelsångerskor,men inte blir det skoj för det.De flesta låtarna är snabba, ösiga och– tomma. Som det så passande mässaspå albumets sista spår, det är ”too muchsmoke, too little fire”. Tiden är för knappför att slösas bort på sånt här.Annica HenrikssonDETEKTIVBYRÅNHemvägen EPDANARKIADe är svåra att placera in, Detektivbyrån.Musiken är filmisk, energisk och lekfulloch det märks att värmlänningarna somnumera bor i Göteborg spelar överallt därde får chansen, på gator och torg och påalla scener de får chansen att lira på.När jag googlade Detektivbyrån ramladejag på en blogg, en Emelie skriver denfjärde augusti:”Jag får inte lyssna på Detektivbyrån närmamma är hemma, hon blir psykad ochhon tror att jag ska blir psyk om jag lyssnarpå det! Jag förstår inte varför vissa blirrädda av den här sortens musik, det låterlite pling-plong och speldosa, okej detfinns ofta med i skräckfilmer. Men snälladet är faktiskt vacker musik”. Bättre beskrivningkan jag inte åstadkomma. Det ärlite pling-plong och speldosa och väldigt,väldigt bra.Martin RöshammarDEVASTATIONSCoalBEGGARS BANQUET/PLAYGROUNDBerlin-inflyttade aussietrion Devastationslåter som en korsning mellan NickCave och Leonard Cohen, unga men likadramatiska och episka i det musikaliskaupplägget. Conrad Standish står för detcaveska croonandet men det är helhetensom är alldeles njutbar i sin hudlöshet. Derasvisor smeker och sliter mitt i kärlekensminfält, stämningar falsas ut och spänningartrappas upp. Coal är bitvis sanslösthärlig i sina känslosvängningar, som sämstär den inspirerande. Som bäst är den… ja,helt enkelt bäst. Lyssna på aggressiva TakeYou Home som är utmanare till årets favvospår.Väldigt fina akvareller i booklettendessutom. Full pott!Gary LandströmDIABLO SWING ORCHESTRAThe Butcher’s BallroomGILLIOUTINE GROOVESRock med operasång av AnnlouiceLögdlund. Egentligen räcker det så. Förfrustande metalgitarrer och opera ärkanske kul, men bra är det inte. Visst,genreöverskridande och utforskande avnya musikaliska världar är väl fint ochmysigt, men i Diablo Swing Orchestrastappning blir det i alla fall bara knasigtoch snudd på olyssningsbart. Egentligenborde två teatraliska musikformer kunnamötas och bli till en enda storslagen ochpampigt maffig musikshow, inte minst närman också skojar till det med mexikanskagitarrer men jag kommer inte bortomorden knasigt och krystat. Det blir ingenmer lyssning för mig. Sorry, Diablo SwingOrchestra.Martin RöshammarDIRTY FACESGet Right With GodBRAHDe spelar verkligen ”bang-up rock’n’roll”.Dirty Faces är från Pittsburgh i Pennsylvaniaoch det är hårt, galet, smutsigt, råttoch avigt. Från första till sista ackordet.De kallar sig för T Glitter, Tricky Powers,Tweekit och Leadfoot Powers, Sweet WilliePowers och Bloody H Powers och ävendet är helt logiskt. De här typerna älskarrockmyten och de dundrar ihop allt deavgudar till en enda brottartung orgie itung punkdoftande rock.Som vanligt med den här sortens musikhar låtarna en tendens att gyttja ihop sigoch jag tror att Dirty Faces är helt fantastiskalive. Ta hit dem!Martin RöshammarDISILLUSIONGloriaMETAL BLADE/BORDERDet är gitarrerna som bär upp Gloria. Detriffas i stackato, det riffas tungt, det riffasdiskret… det riffas ta mig fan överallt. Ochom det är gitarrerna som bär upp skivanär det änglakörerna som ramar in den.Innehållet i tavlan är dyster sång och enallians mellan metal och elektronik, ochöverraskande nog är det inte så förutsäg-