The Killers Sugarplum Fairy The Plan Tingsek - Groove

Groove 8 • 2006 / övriga recensioner / sida 4duettrenden som tycks råda just nu.Stjärnor som Emmylou Harris och DollyParton dyker upp med kvinnlig fägringoch förstärker countrykänslan. Men Burkeär trots allt soul ända in i märgen och fårinte countryn att låta country. Kanske ärdet lite så att man helst ska vara vit föratt hitta den rätta countrytonen i rösten,precis som de svarta har en speciell fallenhetför blues och soul? Men är det så nogamed genreplaceringarna egentligen?Det går inte att förneka att han har enutmärkt gospelfärgad röst som lyfter ochsprider emotioner till lyssnaren oavsettvad det är han sjunger. Man känner nästansamma allvar som i kyrkan. Burke genomsyrasav religiositet. Men hela 22 barn sägshan ha satt till livet, så det är sannerligenen vital man med oändliga krafter vi talarom.Lekfullheten som fanns med i gamlalåtar som Cry to Me kunde gärna ha fåttsprida sig in i skivstudion och lättatupp stämningen lite emellanåt. Mensoulballaden That’s How I Got to Memphis,Millionaire och bluesosande Honey Where’sthe Money Gone skulle jag tveklöst sättasom pelare uppe på kung Solomons tron.Mathilda DahlgrenCALAISACalaisaMERCURY/UNIVERSALDenna tjejkvartett gör i grunden okompliceradoch hjärtknipande countryrock somär lätt att ta till sig. Instrumenteringensignalerar också irländska influenser ochaspirationer mot popsvängen. Just de olikastilarna gör att plattan blir mycket merspännande än en standardpopplatta 2006där r’n’b-fernissan stryks på i breda lager.Det slipper vi här. En bonnaaktig känslaersätter och det är befriande.De sjunger om och med mycket känslaoch kärlek utan att det blir varken platteller fånigt. Lite naiva och nyfikna ävenfast de gått på nitar. Mycket charmigt.Calaisa borde kunna skaffa sig en riktigtstor fanbase i Sverige även om de inte ärsupertrendiga. Men vad är det för fel attvara lite vuxen?Gary LandströmSANNA CARLSTEDTDet är jag som är SannaSATELLITE/SONYBMGFick jag, efter att ha lyssnat på Det är jagsom är Sanna, lov att gissa vem Sannavar skulle jag gissat på följande: att honälskar att plocka svamp i stora, grönagummistövlar, att hon ofta går på lokalapoeseiuppläsningar samt att hon gillaratt laga stora middagar i sitt hus pålandet, lyssnandes på Bellman och StefanSundström. Nu stämmer detta, med allsannolikhet, inte alls särskilt bra, men jagtycker ändå att det kan ge ett hum om hurmusiken låter.För Sanna är en medelålders tjej, sommusikaliskt följer samma stig i den svenskavistraditionen, som så många innan hennetrampat upp. Men då majoriteten som tidigarekommit fram varit män, känns detta,på något sätt, nytt. Och även om låtarnaheter saker som Kärleksvisa i sommarregn,Ett glas vin, God morgon och Singelvisan ärinnehållet faktiskt en aning mer originellt.Dels på grund av Sannas väldigt behagligaoch uttrycksfulla röst och dels på grund avhennes texter, som är skrivna med en finömhet och en charmig glimt i ögat somkänns ovanlig. Men jag undrar ändå hurlänge man kan överleva på att göra likadanalåtar som så många artister tidigarehar gjort. Det återstår att se.Linda HanssonCARNAL GRIEFNine Shades of PainGMR/BORDERCarnal Grief har ställt till det för mig. Mittena jag gillar det här skitmycket. Mitt andrajag tycker inte det lyfter trots de godaförutsättningarna. Till slut måste jag ändåhylla det som hyllas bör. Jag, TorbjörnHallgren, älskar Carnal Grief.Vad som övertygar är framför allt trefaktorer: jämnheten, riffkompositionenoch ljudbilden. Låtar som bubblar upp liteextra är headbangande Information Feedoch stinna Epitaph. The Perpetual Greyär också en låt som väcker känslor, menkanske mest för ett fantastiskt intro.Carnal Grief kommer från Arboga/Örebrooch följer upp sin debut från 2004med det här verket. Musiken kvalar inunder melodisk dödsmetall, i samma ligasom Amon Amarth. Men för sjutton, CarnalGrief – hemläxa blir att rätta till alla stavfelpå hemsidan. Ungarna skrattar ju åt er.Torbjörn HallgrenCHRISTINA CARTERElectriceSOUTHERN/BORDERDet första penseldraget är ett krav föratt skaparens inre visioner ska kunnaöverföras från impulser i hjärnan till ettsynligt verk. Christina Carter är en konstnärsom experimenterar sig fram med det enapenseldraget efter det andra för att finnaden perfekta symmetrin eller asymmetrinför att hennes skapelser synligt ska kunnaupprepa det hon tänkt.Electrice är ett album som består av fyraspår och en speltid på fyrtio minuter. Allalåtar bygger på samma tonart men andaspå olika sätt. Första låten Second Deathbjuder in dig på en psykedelisk monotonresa in i ditt inre där all materia är somupplöst och det ända du känner är en storakustisk förvirring. Fortsatta spår ger nyaintryck, där du ena stunden kan höra allating runtomkring dig viska som om dehade ett budskap som måste förmedlas,eller känslan av hur du svävar fram medvinden och smeker vid allt du kommer åt.Samuel OlssonCASSIUS15 AgainVIRGIN/EMIAtt vara 15 bast igen innebär för Zdar ochBoom-Bass att man samplar gitarrer ochfunkbasar, lägger in lite hiphoprytmer ochantydan till små rapförsök och sen spärman ut det med en rejäl dos pophouse iuppspeedat tempo. Det är rakt igenomvidrigt och är det så här det känns att bli15 igen är jag oerhört glad över att jaglämnat puberteten bakom mig för evigt.Mats AlmegårdCEE-LOThe CollectionSONYBMGKnubbiga mysfarbrorn Cee-Lo Green frånAtlanta har äntligen nått stjärnstatus trotsatt han egentligen är lite för udda ochflummig för att passa in i popstjärnemallen.Men tillsammans med Danger Mousehar hans Gnarls Barkley exploderat påde flesta marknader. Deras magnifikaplatta St. Elsewhere är en sån man gärnaåtervänder till så ofta det går och Cee-Losextraordinära röst en självklar anledningtill framgången.Därför släpps nu denna samling. Betänkatt Cee-Lo endast släppt två soloplattor.Detta material baseras The Collectionpå. Visst är det skrattretande. Maken tillgenomskinlig pengaknyckarmentalitet fårman leta efter. Bättre då att köpa karlnstvå plattor som båda är sprudlande bevispå Cee-Los genialitet rakt igenom.Visst, två Goodie Mob-spår och en DungeonFamily-låt finns med här också, mende är en tvivelaktig anledning till att köpaThe Collection. När det gäller Cee-Lo är detbättre att skaffa allt mannen gjort iställetför att nöja sig med småsmulor – så köpGnarls Barkley, Goodie Mob och DungeonFamilys plattor också. Och bli lyckligare!Gary LandströmCHERISHUnappriciatedCAPITOL/EMIInnan jag ens satt på plattan har jagredan skapat mig en uppfattning omCherish. Plattans omslag visar fyra tjejer i20-års-åldern som ser så där halvkåta ochtillgängliga ut. Lite som Brandy i börjanav hennes karriär, lite som Mary Marymed deras oskyldiga uppsyn. Men så därkan jag ju inte tänka, fy Tess, och faktisktså gillade jag ju Brandys senaste. Ochvisst finns det många likheter med redannämnda artister, men jag vågar ändå påståatt Cherish visar sig vara snäppet vassare.På Moment in Time sjunger tjejerna naivtom söt kärlek. Deras röster är genomgåendevackra på denna låt. På resten avskivan märks deras olika karaktärer mer.Det finns en sexig, en sensuell, en coolareoch en grov röst. En röst för alla att gilla.Och i symbios funkar rösternas olikheterbra. Och tur är väl det annars hade plattankanske blivit tråkig. Begär bara inte att jagska veta vem som är vem av Cherish fyraväldigt lika systrar.Jazze Pha-producerade Stop CallingMe handlar om just det titeln föreslår.Alltså när du råkar ge bort ditt nummertill någon som du kanske inte tänkt gedet till och killen ringer ner dig. That Boi,som också är en Jazze Pha-produktionmed hans karaktäristiska intro, handlar imotsats om när du vill ha en kille och hanlåtsas som om att han inte ser dig.Cherish är inga nybörjare inom musiken.De debuterade redan 2003 med sittJermaine Dupri-producerade album. Pådetta albumet har de skrivit all text själv,tidigare har någon annan gjort det. Jagkan tänka mig att de kommer få asmånga18-åriga fans. Jag är inte helt impad, mentycker i alla fall att den garanterade hitenDo it to it med Sean Paul från AtlantasYoungbloodz är riktigt het.Therese AhlbergCHINGYHoodstarSLOT-A-LOT/EMIPonera att du på en kristen kongress råkarbli redlöst berusad, klär av dig naken påpodiet, dansar Running Man till Chingyoch sedan av misstag raglar hem till dinsvärmors lägenhet och stupar. Morgonenefter vaknar du med världens tyngsta ångest…över att ha dansat till Chingy.Ungefär så känner jag inför stora delarav Hoodstars innehåll. Det här är riktigtgenant. Trots ett på pappret lovandekoncept att dela in detta tredje album i tvådelar – det personliga ”Hood Side” och detmer klubbiga ”Star Side” – faller allt ack såplatt. Båda sidor är nämligen bil-, brudarochbooze-gapande egomusik. Till ochmed i vår tid då übersexistisk klubbmusikses som någonting charmigt och ironisktfinner jag inget användningsområde förChingy. Det är varken lättsamt gångbarteller roligt.“Damn girl, how you get all of that inthem jeans…/I bet you had to jump upn down just to put em on”. Refrängen tillDem Jeans får sätta pricken över mitt i.Erik Hjortek