The Killers Sugarplum Fairy The Plan Tingsek - Groove

Groove 8 • 2006 / övriga recensioner / sida 1DVDDEPECHE MODETouring The Angel – Live in MilanMUTE/EMIAtt Depeche-farbröderna ryckte upp sigoch smällde ihop Playing the Angel somfaktiskt innehöll minst fem riktigt starka,klassiska Depeche Mode-anthems varförutsättningen för deras succéartadeturné som sålt slut överallt dit den anlänt.I kombination med fansens känsla av attdet-kan-vara-sista-turnén-någonsin då.För visst börjar de se lite trötta ut, ävenom stämningen i bandet är mycket bättreän när soloskivor och glåphord hagladeomkring dem varje månad.Depeche Mode är unika av många anledningar.Dave Gahans röst, Martin Goreslåtar och Andy Fletchers byråkratiska look.Men (förutom låtarna då) framför allt föratt de varit det syntband som visat att detgår att göra konserter till något annat äntrista föreställningar där fyra robotar stårblickstilla bakom sina syntar. Det är röjigt,svettigt och på senaste turnén och dennaliveinspelning lite tröttare än tidigare.Inte konstigt. De är äldre och att se dennavideo och jämför med The World We Live inand in Hamburg från 1984 exempelvis… jadet är ju rent ondskefullt. Vi har ytterligare22 år i almanackan. Skillnaden mot denvideon är givetvis också att det finns såextremt mycket starkare låtar nu. Fråninledande A Pain That I’m Used Too tillavslutande Goodnight Lovers är det ocksåen enda lång styrkedemonstration. Medendast några få svaghetstecken: Just Can’tGet Enough (varför spelar de fortfarandeden där jävla låten?) och Martin Goresvansinnigt fula mohikanmössa.De små korta dokumentärerna är ocksåunderhållande, även om de känns liteväl mycket som reklamsnuttar för en nyfilm. Du vet, alla tycker det har varit såunderbaaart att jobba just med det härprojektet. Ärligast är väl Martin Gore somi alla fall halvhjärtat erkänner att han integillar att spela Just Can’t Get Enough varjekväll.Mats AlmegårdDIVERSE ARTISTERBad Boys For Life Volume 2PEOPLE LIKE YOU/PLAYGROUNDSex energisprutande punkband filmadelive i Wien på Where the Bad Boys RockTour 2005 och inte en lugn stund! Enhelt galet sprallig inledning med Mad Sinsom visar upp sig från sin allra vildastesida, följt av U.S. Bombs, Deadline, TheGenerators, District och The Deep Eynde.Adrenalinet sprutar, publiken verkar överlyckligaoch man missar inte en sekundav konserten eller energin, allt filmat frånen svettstänkt kameralins. Med i dennalilla DVD-låda är även lite småtrevligtbonusmaterial, klipp filmat med handkamera,videor och intervjuer. Över två ochen halv timmas speltid lämnar en meden upprymd illmarig känsla i kroppen,eller möjligtvis med en diffus känsla avatt blivit överkörd av ett partytåg med 150hysteriska punkrockare ombord… Det kantyckas lite meningslöst att försöka återskapakänslan från en livekonsert hemmai tv-soffan, men det här är så nära manmöjligtvis kan komma. Är man dessutominne på denna typen av musik kan maninte göra annat än att njuta.Petra SundhVIO-LENCEBlood & DirtMEGAFORCE/PLAYGROUNDÄven om denna dubbeldisc förpackats i enbox av pärlemor, kompletterats med alltsläppt och tidigare osläppt material ochsålts för en spottstyver via hemglassbilenskulle Vio-Lence ändå vara bandet RobbFlynn (Machine Head) tidigare lirade i.Precis som Flotsam & Jetsam var JasonNewsteds gamla band och Lightforce varSteve Rowes osv.På skiva ett finns den 90 minuter långadokumentären Blood & Dirt där allt ochalla får komma till tals och den har bådesina uttömmande och underhållande partier.Den andra skivan består av liveupptagningarfrån Thrash of the Titans 2001,Live at Slims 2001 samt några spridda låtarfrån 1993 och 2003.Med en speltid på 213 minuter är Blood& Dirt en väl tilltagen thrashmunsbit fördem som uppskattar Vio-Lence. Likafulltär de för oss flesta bara Robb Flynns gamlaband.Roger BengtssonVinylBlack Art Orchestras Beatpacking (TrapezLtd/Import) är bland de mer minimalasakerna just nu. Bakom orkesternamnetstår Johan Fotmeijer och Håkan Lidbo somverkligen sett till att skala av allt in tillväsentligheterna. Sähkö-influenserna lyserigenom, men de har blivit varmare. Somden bultande basen i How it Works – fylldav varm elektronik. Oemotståndlig minimalism.På samma label får Shane BerrysFillertet 2 (Remixes) ny skrud av DominikEulberg på A-sidan och Gabriel Ananda påB. Originalet som kom i våras är guld mensärskilt Ananda lyckas polera upp det ännumer. Det gnistrar ordentligt i det psykandebreaket några minuter in i låten.På Trapez visar oerhört produktive FlorianMeindl hur man gör lekfull elektroniskdansmusik med massor av små finessersom garanterat gör att man inte kanvara annat än tokigt alert när man lyssnar.Både Milk in Tea och B-sidans Tamiflop 2hoppar och skuttar fram (Trapez/import).Lekande lätt men inte fullt så funkigtsvängande blir det på Renato Figolis LaStelle Sono Tante (Trapez/import). Trapezser alltid till att hålla hög kvalitet, mendenna tolva från Figoli är trots allt en litenbesvikelse. Den känns lite för tunn ochstatisk. Inte ens galopptechnon på B-sidankänns nödvändig.Att Traum står för hög klass är ingetnytt. Men Kenny Leavens b (Traum/import)slår ändå det mesta. Det där breaket!Det där fantastiska breaket! Breaket! Detsom känns som att springa på väggar islowmotion eller ducka kulor och varaNeo i första Matrix-filmen. Breaket somfår världen att röra sig så långsamt ochallt annat än du går på tomgång. Exakt så(nästan) känns det när Kenny Leaven dropparden feta basen och låter allt plana ut iett riktigt old school-break som vi knapptminns det från 90-talet. Fram med visselpiporoch glädjetårar! Och när vi ändågått på rejvkalas kan vi lika gärna spanain de två frustande technomonster somvuxit upp ur Dominik Eulbergs Bluetensind dem grossen Schillerfalter fremd Rmx(Traum/import). Renato Figoli gör den tillen bred fet väg asfalterad med glittrandeljud och Adam Beyer ger den en hård kantigbetongyta som bygger upp och byggerupp. Dubtechno som bara växer och växer.Martin Eyerer & Oliver Klein är tvåDJ:s med en minst sagt lång erfarenhet.Det märks också på Kairo (My Best Friend/Import). Al Quadus är rullande basgångaroch smattrande toner medan Cicada låterflummigare och mer glidande. Båda ärdock givna dansgolvsrökare. Det kan manverkligen också säga om Oliver Koletzkismix av Dasos Daybreak (Remixe) (My BestFriend/Import). Efter någon minut låterKoletzki låten gå ner i brygga i ett långsamtbreak och sen piskar han upp den påfötter igen med en riktigt stygg electrobas.Jäkligt snyggt. Skat-remixen är däremotinget att ägna tid åt.Eltrons Wirefall EP (Festplatten/import)har förvisso någon månad eller två pånacken. Men jag kan inte låta bli. Det ärden där galet pigga baskaggen i Wirefallsom peppar upp en totalt innan basenkommer smygande. Sen blir det riktigt sågtandskalasi Patcheraser. Techno att varalycklig till. Andi Teichmann gör förrestenockså det. På Refaded tolkar hans brorsaHannes, Ada och Dubmasta låtar frånAndis album Fades (Festplatten/import).Med ett sånt bra grundmaterial är detsvårt att misslyckas och det är det helleringen som gör. Adas remix av Tape påminnerdessutom finfint mycket om VectorLovers underbara droidboogie Electrosuitei kombination med något bräckligt indiepopband.Kompisar som kan nåt är bra att ha.På Mineral Musica (Import) kommer fyrakompisspår från olika artister Friends WithBenefits vol. 1. Lite spretigt och kantigt ärdet allt. Men rätt charmigt. Daniel ChavezGlitch That Bitch är en liten sambaorkesteri minimaltechno-dräkt.Miss Yetti är svag för gammal EBMsynthoch det brukar höras. Men inte såmycket på Insights RMX (Gold & Liebe/Import).André Kraml mixar fram elegantminimaltechno ur Sideways medan P.toilelåter electrobasen komma till tals i sammalåt. Men favoriten är ändå Silversurfersremix på Lovely Loneliness. Djup och mörk,men med så varma stråkar att det kännssom att sväva på moln. Snyggt bearbetadoch faktiskt helt fenomenal.David Squillace tar hjälp av Dokser påMinisketch03 (Minisketch/Import). DavidSquillace egna spår Make Me What? ären funkigt minimal sak som är helt rätt.Knarrande beats, små ljud som låter sompysande kolsyra och ett säkert hanterandeav filtereffekterna gör detta till en litendansbomb. Doksers mer envetet bedjandeMake Me Funk blir dock lite tröttande ilängden. Lite för mycket in your face.Vad lite remixande kan göra ser manpå Fingertwisters I Remember Jah (ChillosophyMusic). I originalversionen är deten reggaelåt som styr stadigt och trist somen finlandsfärja, men när Ooze sätter den igungning med en mer elektronisk dubmixblir det bättre och när sedan Solead taröver rodret slutar det med riktigt saltstänktoch fräsch techhouse. Samma sak på nästatolva från Chillosophy-bossen själv, SebastianMullaert (från Son Kite och Minilogue):Ooze feat. Trishk Random WondrousThings. Tyvärr kokar han ihop jazzsåsigtriphop som Blue States försöker räddagenom att göra om den till en 60-talslåt.Det funkar inte alls. Jesse Somfay får dockupp den på (dans)benen och sen skitarAndreas Tilliander ner den så mycket attden i slutändan har hedern i behåll. Mendet som slutgiltigt bevisar remixandetsabsoluta magi är ändå Kritical Audiostolva Krupp (Chillosophy Music). Originaletär en skön IDM-låt. Men Minilogue tarden till svettigt höga höjder i deras remix!Klockren minimal dansgolvsstänkare somsamtidigt har så mycket melodi att manblir yr och vimmelkantig. Riktigt, riktigtbra debuttolva från Uppsaladuon KriticalAudio och en fantastisk remix av Minilogue!Narcotic Syntax ger sig på att låtaprovocerande i Provocative Percussion(WIR/Import). Tyvärr provocerar de inte ettsmack. Däremot är det urtrista trumorgier