The Killers Sugarplum Fairy The Plan Tingsek - Groove

U2Zoo TVUNIVERSALSom livedokument kanske det inte är det allrastarkaste jag sett med Irlands finest. Här finnsde låtar du väntar dig från en U2-konsert.Det spektakulära är just att det skedde 1993.Då var detta något helt i hästväg. Tycker attmycket går förlorat genom att se det på mindator/tv. En livekonsert är svårförmedladvia annat media. Det ska upplevas live heltenkelt. Vad som verkligen sticker ut är skivanmed extramaterial man bjuds på.Under Zoo TV-turnén hade man långt föreBig Brother och Robinson så kallade bekännelserumdär allt filmades. Här har man valtatt lägga ut vad folk i sin ensamhet säger in ikameran. Och det är fruktansvärt underhållandeoch skrämmande på samma gång. Merbonusmaterial är de små ”dokumentärerna”om hur det var att göra allt det här. U2 varredan 1993 ett stort band men i och med ZooTV tog de ännu ett kliv upp.Per Lundberg GBNIGHTWISHEnd of an EraSPINEFARM/UNIVERSALVisst, Nightwish släpper en live-DVD med derasså viktiga konsert i Helsingfors oktober 2005. Detär en påkostad och professionellt gjord inspelning.Men det är den medföljande dokumentärensom är behållningen. Eller rättare sagt, vad sominte tas upp i dokumentären.Några dagar efter konserten fick sångerskanTarja sparken. Men allt det där är bortpolerat.På en DVD som släpps låååångt efter attnyheten slog ner hos fansen. Fegt. Att sedandöpa den till End of an Era (syftar på Tarjassista konsert med Nightwish) och dokumentärentill A Day Before Tomorrow (syftar påtiden med Tarja) gör bortpoleringen märklig.Istället för att visa slutet ända fram på dennaTarja-era väljer Nightwish att bygga upp dramatikeni dokumentären kring en nedräkningmot – Helsingforskonserten. Wow. Så spännande.Ska de hinna fram till konsertlokalen?Det finns ändå höjdpunkter, som internaskämt, en speedad Scorpions-trummis ochallt tjöt medlemmarna emellan. Och förresten– Tarjas pojkvän/manager Marcelo framställssom världens gulligaste kille. Han håller hennesväska när hon intervjuas i tv. Han ställer intetill bråk när killarna skämtar om att Tarja harförhud mellan tänderna. Att gruppen angavhonom som skäl till att Tarja fick sparken gerinte denna DVD fog för.Torbjörn HallgrenDIVERSE ARTISTERRoadrage 2006ROADRUNNER/BONNIERAMIGOEn videosamling med Roadrunner-artister, kandet vara något? 24 band radar upp 29 videor,inklusive fyra livespår, från sina senaste studioalbumoch då alla kommer från samma bolagbör metalskallarna redan på förhand listat utatt det finns en del hårdhet att hämta. Denstora nackdelen stavas fantasilöshet och eftertionde videon där hormonstinna, vältatuerademanliga musiker försöker se tuffa ut är mansom tittare smärtsamt övergödd.Opeth – The Grand Conjuration, Khoma– Medea och Everytime I Die – The New Blackger mig anledning att återkomma men dennalågpris-DVD lär i huvudsak samla damm.Svaret på min inledande fråga lyder alltså:ja och nej. Vilken av dessa motpoler somfår överhanden kommer vara avhängigt avprisbilden.Roger Bengtssonengelsk pianist med fullständigt olika referenser…Efter Guillemots spelning på Hultsfredsfestivaleni somras var deras Sverigesuccédefinitiv. Första singeln, Made Up Love Song#43 sätter ribban och sedan fortsätter energinpå skivan bara uppåt, uppåt, uppåt. Även i deallra lugnaste låtarna som Redwings är energinså intensiv att det inte går att fokusera på någotannat än just musiken. Jag låter helt enkelt telefonenfortsätta ringa. För den som stör underen lyssning av Through the Windowpane får heltenkelt skylla sig själv. Jag längtar mig redangalen efter att få se bandet live igen.Alessandra Johansson CavaleraHAMMERFALLThresholdNUCLEAR BLAST/SOUND POLLUTIONEtt nytt Hammerfall-album men inget nyttunder solen. Hammerfall levererar sammamusik som de alltid gjort – hårt, catchigt ochladdat med fotbollskörer. Härlig hårdrock heltenkelt. Klara höjdpunkter på Threshold ärReign of the Hammer, The Fire Burns Forever,Rebel Inside och Shadow Empire – men baraför det underbara solot i den sistnämnde.När Hammerfall hemsöker Stockholm ochGöteborg borde de låtarna vara givna.Jag är däremot inte lika förtjust i emomelodiskaNatural High. Men det är bandet.Eller skivbolaget. Och det är den låten somrepresenterar albumet i form av förstasingel.Så hav tröst – om ni inte gillar den så behöverni inte spola Hammerfall för det. Threshold ärmycket mer än så.Torbjörn HallgrenISON & FILLEStolthetHEMMALAGET/BONNIERAMIGOSkärholmens ler och långhalm släpper sitttredje album efter samma tvåårsintervall somtidigare. De är båda ivriga och Ison förklaradetidigare i år entusiastiskt att ”texterna är CPoch beatsen galna”. Debutalbumet Vår sida avstan var till stor del klackarna i taket, ren festoch Fakka ur blev en signaturmelodi då ölkapsylernaöppnades. Med sin plats tryggad inomden svenska hiphopen kom sedan uppföljarenIson & Fille som visade djupare och stillsammaresidor hos de båda.Stolthet är en blandning av föregångarna.Ison & Fille är fortfarande söderorternas partypatrulldå Ge mig i ett snabbt tempo fyller dansgolvetoch Hela dan varje dag mättar belåtet bilcruisarnastillbaka lutade begär. Men samtidigtfinns också det mer tänkvärda i Flashbacks, Vadgör du med ditt liv och Hård stad.Höjdpunkten på Stolthet stavas Lägg ner dittvapen där Ison & Fille ratar våld över runda reggaetoner.Även det 80-talsklingande Kaah-samarbetetGatukändis och rövarvisan Hård stad hörtill albumets finaste stunder där duon skiner till.Produktionsmässigt har Ison & Fille alltidfungerat bäst i samarbete med Stockholmssvar på 9th Wonder – Masse. På Stolthet samsasMasses beats med bidrag från bland annat DJLarge, Filthy och Astma och resultatet är ettbetydligt bredare sound jämfört med tidigareskivor. Här ligger också det slutgiltiga problemetmed skivan; det finns definitivt något för alla,men i och med denna ökade ombytlighet ärdet också omöjligt att gilla alla spår. Jag saknarden linje och flyt som skulle kunna göra Stolthettill ett helgjutet svenskt album.Erik HjortekJANET20 Y.O.BLACK DOLL/EMIMichaels lillasyster firar 20 år i branschen somegen artist med att låta pojkvännen JermaineDupri producera en hel del, och han inleder SoExcited med att sampla Herbie Hancocks electroklassikerRockit efter att Janet i introt sagtatt hon under sin karriär tagit upp så mångabrännande frågor att hon nu bara vill ha kul.Och det har hon säkert, men det har inte jag.20 Y.O. är nämligen en riktigt seg plattadär parhästarna Jimmy Jam och Terry Lewisstår för låtarna som Jermaine inte fixar. Menproblemet med plattan är ändå att inga spårsticker ut. Allt låter likadant. Modernt och välproducerat,välfriserat och skrynkelfritt. Soulnär den är som mest självutplånande, r’n’bnär den raderat bort all karaktär och sexighet– en musikupplevelse så djupt nerpackad attmuzak känns inspirerande och nyskapandei jämförelse. Populärkultur så ansiktslyft attinga spår av särart eller identitet står att finna.Att man blir besviken på Janets försök attutplåna varje spår av sig själv är ett understatement.Musiken är så ren och desinfekteradatt ingen märker när den tonar ut. Kvar finnsbara en gnagande känsla av saknad. En saknadstörre än innan man mötte 20 Y.O.Gary LandströmJULIETTE AND THE LICKSFour On the FloorPLAY IT AGAIN SAM/BORDERDet är alltid farligt när man ska recenseraen filmstjärna som blivit musiker. Man kansällan släppa personen och koncentrera sig påmusiken och i många fall verkar det som omfolk sågar det innan de ens hört en ton. MenJuliette Lewis har nu bevisat att hon är merintresserad av musik än film och har talangenatt bli tagen på allvar, så för bandets andraplatta kan man släppa allt bagage och barabry sig om hur det låter.Och det låter bra, riktigt bra, men givetvishjälper det när självaste Dave Grohl (hur hinnerhan?) trummar sig igenom hela plattan ochdrar upp drivet flera nivåer. Men soundet ärrått och har en slapp livekänsla över sig, ochJuliettes röst är riktigt bra och passar utmärkttill musiken. Det känns också som att de kännersina begränsningar, så skivan aldrig hinnergå på tomgång utan slutar efter 33 minuter.Vilket är exakt vad en rak och rå rockplatta skagöra. Det här var en riktigt skojig överraskning.Mathias SkeppstedtKELISKelis Was HereLAFACE/EMIKelis har flyttat från Neptunes-bolaget StarTrak och använder sig på nya plattan iställetav producenter som Will.I.Am, Raphael Saadiq,Cool & Dre, Cee-Lo Green, Scott Storch (sombidrar med syntfeta Trilogy) och svenskarnaBloodshy and Avant och Max Martin. PojkvännenNas dyker också upp vid micken på BlindfoldMe utan att göra intryck, en gigantisk besvikelseför oss som hyllat honom. En del är såledesnytt men ändå på något sätt välbekant.Expressiva Kelis får ändå på Kelis Was Hereihop ett par schyssta spår, Bossy med Too $hortär skönt knixig och uppspeedade Spragga BenzsamarbetetFire lyfter sig också över medel.Och eftersom Cee-Lo är ett musikaliskt genimed gudasmekt vindpipa kan Lil Star hellerinte misslyckas, och operaexperimentet LikeYou känns faktiskt mest kul trots att det skullekunna haverera totalt. Men efter detta konstaterandeblir materialet mer anonymt. Detputtrar på utan att man märker att nya låtarkommer och går. Dessutom är plattan nästan80 minuter lång vilket säkert är en anledningtill det ljumma slutomdömet. Hade hon gjortett koncentrat av detta på 45 minuter så hadeplattan fått högsta betyg!Gary LandströmJONNY KOCKFejdFASHIONPOLICE RECORDSFastän Fejd till stor del är akustisk så är denändå en väldigt tung platta. Tunga akustiskagitarrer. En fet ljudbild.Pop och rock på svenska är stark just nu.Mycket på grund av att band som Jonny Kockfinns. Med egensinnighet och en alldeles lagomdel mainstream så går det hem i de röda stugornaockså. Texterna är hämtade ur Jonnysvardag. Funderingar över vad Keanu Reevesgör eller huruvida du ska få ett krig eller inte.Fejd gör mig inte besviken. Inte heller blirjag besviken på att de gör en egen version avNeil Youngs Heart of Gold och döpt den tillSupermandräkt. Och kanske så är inledandeJagdpanther en av årets bästa låtar.Ett faktum är att Jonny Kock borde spelapå min begravning. Det skulle bli den bästafesten du någonsin varit på. Ska kolla meddem om 40 år och se vad de håller på med då.Per Lundberg GBJIM LAUDERDALECountry Super Hits Vol. OneBluegrassYEP ROC/BORDERAmerikanen Jim Lauderdale har aldrig såltsärskilt många skivor. Däremot har han hjälpttill att föra fram americanan genom en radplattor i olika jordnära genrer samtidigt somstjärnor som George Strait, Vince Gill och GeorgeJones spelat in hans låtar. När Lauderdale nu ärpå hugget igen är det med två album på sammagång. Titeln Country Super Hits Vol. Oneär förstås en ironisk blinkning mot Nashvillessäljande sound vilket Lauderdale inte är en delav. Istället går han tillbaka till 80-talet och göruppriktig honky tonk och smårockig countrymed blödande steelgitarrer, sorgsna fioler ochtwangiga elgitarrer. Det är rappt och effektivt,låtarna är högklassiga och soundet helt rätt.Samma lovord kan också användas omsyskonalbumet Bluegrass. Det verkar nämligensom om Lauderdale kan ge sig på vilken rootsgenresom helst och samtidigt vara trovärdigoch skriva strålande låtar. Här har han sattihop ett starkt material som perfekt passarden traditionella bluegrassens dräkt och låtermusiken formas av klassiska instrument somdobro, mandolin, banjo och fiol. Låt vara attLauderdales röst passar bäst för country ochatt han kanske inte tillför bluegrass-genrennågonting nytt – men det tar han igen påinlevelse och ett kompromisslöst uttryck. JimLauderdale har gjort två jättebra skivor.Robert LagerströmSHAWN LEESoul VisaPLAYGROUNDShawn Lee har inte bara producerat och mixatalbumet utan spelar också alla instrumenten.Han har dessutom en sjukt snygg röst, med engrym falsett. Och tio fullträffar till låtar, av tio.Köp skivan med andra ord! Soul Visa är ganskasvårdefinierad. Ibland får jag vibbar från gamlaPrince-plattor, i vissa låtar förflyttas jag tillbakatill en av de bästa konserterna jag någonsin varitpå – Lenny Kravitz i Globen 2002. Det är båderockigt och funkigt, precis som Lenny Kravitz ochjag får samma varma känsla inombords. Men därfår nog jämförelserna sluta för att göra ShawnLee någon rättvisa. För han har ändå ett eget,annorlunda sound. Som är riktigt riktigt bra.Sara ThorstenssonTHE LOST PATROL BANDAutomaticBURNING HEART/BONNIERAMIGOMed plattan i powerpopmattan färdas DennisLyxzén och kompani genom ännu en platta24 Groove 8 • 2006