The Killers Sugarplum Fairy The Plan Tingsek - Groove

AMON AMARTHWith Oden on Our SideMETAL BLADE/BORDERJag har länge trott att Amon Amarth skulle blivår nästa riktigt stora metalexport. Och jagtror det fortfarande. Rent musikaliskt levererarnämligen Olavi Mikkonen och gänget hundraprocentigt.Nu hänger det bara på spelningar,intervjuer och backup från skivbolaget.Amon Amarths melodiska dödsmetall pendlargärna från ett kompat riff till en speedadmelodislinga. Lägg till lite effektiva tonhöjningareller tonsänkningar. Det är ganska okomplicerat.Men det är så himla snygga riff och så himlasnygga slingor att det är svårt att värja sig. Jagtycker det är genialiskt.With Oden on Our Side håller hög och jämnnivå hela vägen. Men vill du ha plattans absolutaspår föredrar jag Gods of War Arise. Jag har förmig att sångaren Johan Heggs favvo är ValhallAwaits Me. Och skivbolaget släppte Cry of theBlack Birds som förstasingel. Ingen av oss har fel.Torbjörn HallgrenBADLY DRAWN BOYBorn in the U.K.EMIPå omslaget sitter Damon Gough på ett caféoch blir papar azzifotograferad. Han serförvånad ut. Förvånad över att någon tar enbild av honom. Förvånad att någon kännerigen honom överhuvudtaget. Badly DrawnBoy lever mycket på att han är den där alldelesvanlige killen som bor granne med dinmormor har två barn och en trevlig fru. Denbilden av en artist älskar jag. Och jag älskarden musik Badly Drawn Boy gör. Det finns envärme och en ärlighet i allt. Men framförallten enkelhet som gör honom lättillgänglig ochjordnära. Typ, den låten skulle jag kunnatgöra. Eller. Den låten kan jag spela. Givetvisär det inte så lätt. Damon Gough är ändå såpass ovanlig i sin vanlighet att han ännu inteär allas egendom. Och den rösten. Lite somLennons. Mjuk och på riktigt. Väntar ocksåmed spänning på att få se de videor som alltidgörs till nya plattor. Få klår Badly Drawn Boynär det kommer till den punkten. I min smakfantastiska berättelser.Born in the U.K. skiljer sig inte så mycketfrån hans föregående album. Här finnskörerna, akustiska gitarrer och vackra texter.Men det allra skönaste är att värmen hålleri sig. Med Born in the U.K. i min CD-spelarekommer brittsommaren att bli ännu längre.Per Lundberg GBBECKThe InformationINTERSCOPE/UNIVERSALSå, då var Beck Hansen tillbaka i sina gamlahobo-hjulspår igen – vad skönt det känns!Avigheten och slackernivån är sjukt hög i bådeden kantiga ljudbilden och i hans skruvadetexter, det är nästan så man längtar tillbaka tillforntiden när man först upptäckte MTV MakesMe Wanna Smoke Crack och kvadrupelhittenLoser. Det känns som att komma hem…Beck har nämligen varit borta. Han hargjort annat på sistone, bland annat tråkigaplattorna Guero och Sea Change. Men nuhackar han sönder sin mix av country ochhonkytonk med djup muggig sång, scratchoch elektroniskt gnissel på välkänt sätt igen.Blues i nån slags krasslig och böjd modernversion. Och jag bortser glatt ifrån att felspelningaroch dålig timing gjorts med vilje för attuppnå just denna ”avslappade” atmosfär…Att Beck kopierar sig själv är heller ingetstort problem så länge det låter så här kul.Flera låtar (bland annat avmätt funkiga ThinkI’m in Love, Nausea med sitt djupa och krångelfriabluesgroove och struliga 1000 BPM) blirsnabbt favoriter, har dock svårt att se hur deska kunna leta sig upp på hög radiorotation.Men det är inte mitt problem.Gary LandströmJAY BENNETTThe Magnificent DefeatRYKODISC/SHOWTIMEThe Magnificent Defeat är produkten av ettsorgearbete. Ett sorgearbete från en man somunder kort tid förlorade fyra nära släktingar.Sätt dock inget likhetstecken mellan JayBennett och självömkan – då tänker du fel.Tänk istället Wilcos (där Jay varit medlem) gubbigaste70-talsstunder mixat med blues, pop,country och en väl avvägd experimentlusta.Freudianer världen över lär jubla om de fårhöra vad Jay åstadkommit ”tack vare” sin storasorg. För det är ett snyggt, moget och roligtgubbalbum som fötts ur omständigheterna.5th Grade är ett piggt nummer som börvälkomnas av alla med smak för lättuggade(men inte billiga) poplåtar. I The Palace at 4AMskymtas några demoner, vilka Jay tar kål påmed sin sitar. När barklinkandet från närmastesunkiga krog nalkas i Survey the Damage dränkssorgerna med en och annan sexa whisky. Ochmot slutet går solen upp i I Feel Fine, där Jaysvärsta Beach Boys-fantasier tillåts härja fritt.Med The Magnificent Defeat som ackompanjemangfår du både god terapi och enspäckad historielektion. Och viktigast av allt;en påminnelse om att ont faktiskt kan medföranågot gott.Christian ThunarfBIF NAKEDSuperbeautifulmonsterBODOG MUSIC/BONNIERAMIGOSpår sex är en cover på Metallicas Nothing ElseMatters. Kanadensiska Bif Naked gör den interättvisa. Fram till spår sex händer ingenting.Och det är nära att jag ger upp här. Men dåjävlar händer allt.Bif Naked avslutar på allra starkaste sätt.Bortblåst är alla försök att låta som Pink ochCourtney. Istället blir Elisabeth sin egen. Sinegen punkrock. Sin egen historia och framtid.Självutlämnande Henry handlar en kille somheter så och Rollins i efternamn. Bif borde havänt på hela låtordningen och skippat Metallica.Då hade Superbeautifulmonster varit enfantastisk platta. Nu är den ”bara” bra.Per Lundberg GBTHE BLACK CROWESThe Lost CrowesAMERICAN/WARNERRäfflad yta. En riktigt bra låt ska ha en räffladyta. Just därför har The Black Crowes boogierockaldrig tilltalat mig. Förvisso har jag alltidtyckt att de låter för mogna i mina öron, åandra sidan började jag gilla Led Zeppelin förnågot år sedan och referenserna till dem ärsjälvklara. Men den vuxna smaken åsido såhandlar det om att The Black Crowes skriverschyssta låtar, men de är alldeles för glatta. Detfinns inget självklart i dem att fästa sig i, ingenräfflad yta för musikhjärtat att klättra på.The Lost Crowes är ett dubbelalbum iden bemärkelsen att skivorna inte hör ihoptemamässigt utan enbart förpackningsmässigt.Plattorna är sådana som aldrig släpptes tidigaremen som nu har hittat till diskarna i gemensamförpackning. Köper man den ena måste manköpa den andra – enkel marknadslogik.Tall från 1993 är den både bredare ochlängre skivan. Den bröstar upp sig med hela16 låtar där min favorit är den lätt psykedeliskaballaden Feathers. Här finns både djup ochvariation, rock och soft. Den andra plattanBand, från 1997, känns som att klättra upp fören oljad vägg. Definitivt inga räfflor.Mikael BaraniBOX CODAXOnly an Orchard AwayGOMMA/BORDERFranz Ferdinands Nick McCarthy gör gemensamsak med polaren Alexander Wagner och släpperett märkligt album under namnet Box Codax.Märkligt i alla fall i många passager, för plattanär långt ifrån mainstream.Arrangemangen är aviga, skruvade, apartapå samma gång som de smeker, lägger tillrättaoch suger tag i en. Som en perfekt symbios avWeen och Coral, placerade i lågbudgetmiljö iövergången från punk till new wave, på allasätt, vilda gitarrer och 80-talssyntar, med enuppsjö av melodier att vraka bland. Iblandkänns det filmiskt, ibland intensivt som ensvettig källarkonsertlokal, ibland episkt drömmandeeller introvert navelskådande. Helaspektrat, hela kitet, ibland samtidigt, iblandefter varandra. Det är emellanåt genialiskt,emellanåt bara naivt och väl lekfullt. Menman kommer inte ifrån att det ändå kräversin lyssnare. Men ger man det bara chansenhittar man en värld man tidigare bara anat ellerinte besökt på länge. Befriande chosefritt,befriande bortom allt arty-farty, befriande.Magnus SjöbergBRIGHT EYESNoise FloorBORDERDet här är ett måste för alla Brigh Eyes-fan. SkivanNoise Floor är en samlingsskiva med rariteter. Häråterfinns låtar från singlar, sjuor, covers... Här ärplattan för alla oss som inte är så bra på det därmed att finna rariteter på nätet.Att lyssna på skivan är som att se ett barnväxa upp. Vi får följa Bright Eyes från det attfröet började gro 1998 till världsartisten 2005.Conor Oberst har sysslat med musik sedan ungadar och är numera en gud i många indiekidsögon. The Vanishing Act, I Will Be Greatful forThis Day, Bad Blood och Happy Birthday to Meär bara några av de underbara låtar som förgyllerskivan. Noise Floor kommer med all säkerhet atthamna på mångas bäst just nu-listor.Alessandra Johansson CavaleraDEFTONESSaturday Night WristMAVERICK/WARNERDet började en sträng vinter hos Bob Ezrini Connecticut, fortsatte genom en förloradsommar och avslutades i Malibu. Men nu ärden äntligen här, och med min förhandskopiafinns ingen information om var olika delar ärinspelade och vilka producenter som är inblandade,men jag får för mig att Ezrins genifortfarande svävar över skivan. Den kännsmer fokuserad än tidigare plattor och myckermer genomarbetad. Soundet är öppet ochfritt, men tajt och stenhårt där det behövs.Saturday Night Wrist är ett stort stegframåt, mer ångest än metal, men ändåhård så det räcker och blir över. Öppningsspåretoch första singeln Hole in the Earthär både vacker och hård på en gång och harnästan till och med lite pop över sig. Sen gårdet från ren aggro till melodiös ångestrockoch tillbaka till mitten på skivan som passandenog heter Interlude, en instrumentalbagatell, med intensivt trumspel från Abe,som vinner på flera lyssningar.CASSIECassieBAD BOY/WARNERDiddy har i Cassie hittat en diamant, och honär rätt så slipad redan. Cassie kan inte mätasig med Mary J röstmässigt (ännu) men honsjunger med en rättframhet och trovärdighetsom gör henne väldigt intressant. Man tror påhennes berättelser om matters of the heart,Cassie har också en mjuk och extremt följsamröst som passar till plattans schmoova beatssignerade Ryan Leslie. Men hon kan definitivtbita ifrån när hon vill, som i undersköna CallU Out. Cassie är ingen vän liten varelse sombara sjunger söta kärleksballader – hon harsjälvförtroende vilket hon också bör ha. Sincoola swagger tackar hon Diddy för. Om honvisar sig ha karaktär och star quality bör honkunna utmana Mariah på listorna.Skönt också att färdas genom en så härstark och inbjudande platta som bara ärbyggd på beats och Cassies välavvägda sång.Det bevisar att man inte behöver 50 rappandegästartister och 18 heta producenter för atttränga igenom r’n’b-bruset. Cassie regerar!Gary LandströmTHE CASUALTIESUnder AttackSIDEONEDUMMY/SOUND POLLUTIONDet märks att The Casualties aldrig haft någraintentioner att bli något som spelas sönderpå radio. På Under Attack hörs detta extratydligt, vilket kan få ett gammalt punkhjärtaatt klappa extra hårt.Snyggt producerat av Bill Stevensson (fördedetta Black Flag, Descendents och All), omgivetav en snygg digipack med detaljerad bok,och med ett varierat låtmaterial är det hären riktig pärla. Det är stundtals riktigt brutaltoch snabbt, men varvat med mer lättsmältamelodier utan att för den sakens skull bli förtralligt. Låtarna har som sig bör ett budskap,alla i sann samhällsfientlig anda.Detta är antagligen The Casualties starkasteplatta, kanske något ojämn men med de positivakänslor som framkallas av låtar som till exempelV.I.P. och Under Attack är detta ändå någotman inte behöver skämmas för att ha i sinskivsamling. Under Attack lämnar kvar en bittersmak av asfalt och adrenalin framkallad av viljanOch så här fortsätter plattan, nästalåt är aldrig vad man förväntar sig ochlåtmaterialet är det starkaste på länge medbetoning på melodi. Det enda som intehåller måttet är Annie Hardy från GiantDrags sång på Pink Cellphone. En annarsmusikaliskt riktigt intressant låt, mensom med Annies text hamnar någonstansmellan Porkys, Deltagänget och 2 Live Crew– riktigt pinsamt. Men bortsett från denskulle jag vilja säga att just nu är det nogden bästa platta Deftones gjort. Vi får sehur den känns om ett år.Mathias Skeppstedtwww.groove.se 21