The Killers Sugarplum Fairy The Plan Tingsek - Groove

GästkrönikaNer med musiken!Får man tro de mest högljudda intresseorganisationernahåller illegal nedladdningav musik på att förinta skivbranschen.Det målas upp skräckvisioner om stackarsfattiga artister med kurrande magaroch trasiga kläder som inte längre kanförsörja sig på grund av att elaka fildelarepå pin kiv skickar MP3:or till varandra.Skivbolagsrepresentanter berättar medgråten i halsen om musiker som måstelägga av eller... snyft snörvel... skaffa sigRIKTIGA JOBB.Det används så bombastiska termeroch stora ord att man skulle kunna troatt det handlar om brinnande barnhem.I korthet lyder budskapet att skivbranschenupplever sin största kris någonsinoch om nåt inte görs snart kan det varaför sent och allt är nedladdarnas fel.Nu känner jag en och annan skivbolagssnubbevars skrytvåning, sportbiloch av gott leverne svullna kroppshyddaberättar en helt annan historia, men dethör inte hit.Säg att det hela faktiskt är sant... Vadska man göra då?Inget, säger jag. Det är hög tid attskivbranschen rasar ihop. Varför inte gåett steg längre och lägga ner det här medmusik över huvud taget? Musik är korkat.Det är dags att hitta på nåt annat.Låt fildelarna tanka sina hårddiskar stinnatills det inte längre finns nån musikkvar.Varför är det så himla självklart attjust MUSIK ska finnas i all evighet?Jag tycker det är dags att lägga”musik” på samma sophög där ”renoveragillestugan” och ”kärna smör” och ”tvättakläder med stenar i en bäck” redan liggeroch multnar. Visst, många blir gladaav musik men vad säger att man inte kanhitta på nåt annat att göra med sitt liv?Man kan sy kläder till hundar. Eller målakrukor. Eller lära sig skriva riktigt finskrivstil.Varför är det ingen som vågar ta uppmusiken som samhällsproblem?Jag känner människor i 30-årsåldernsom gått på socialbidrag sen de slutadegymnasiet. Inte för att de har nåt handikappeller missbruksproblem utan för attde är ”DJs”.Jag känner killar som aldrig haft nånnära relation med något annat än sinsamling med vinylskivor.Jag känner folk som lade grunden tillsina alkoholproblem i Medborgarskolansreplokaler eftersom det inte tydligen intefinns nåt bättre sätt att varva ner efter attha spelat svajiga Deep Purple-covers i enhalvtimme än att suga i sig hela flak medfolköl.Och jag orkar inte ens ta upp hur ruggigtjobbiga såna som faktiskt LYCKASmed sina musikkarriärer tenderar att bli.Musik leder till så mycket ren pinsamhet.Leif Pagrotsky diggar järnet pådödsmetallkonsert. Flinskalliga gubbari kortärmad skjorta spelar luftgitarr tillStones. Författare låter sig bli fotograferadei ”rockposer”. Karin Magnussonsäger ”Electro” i kulturnyheterna. Detmåste få ett slut.En gång i tiden spelade jag faktiskt iett band. Vår första och enda spelning varpå nåns slags kombinerad raggarträff/talangtävling i Borås. Jag tror det var1989. Den ointresserade publiken sitteruppflugen på ett staket och blänger. Jaglägger märke till två typer som strykeromkring. Den ene har krusig hockeyfrillaoch den andre har en flottig flintis-medhästsvans-frisyr.De har båda pilotbågadespegelsolglasögon och Miami Vice-kavajermed uppvikta ärmar. De ser gravallvarligaut och viker aldrig från varandrassida under hela dagen. Ena stunden stårde under ett träd och dricker läsk, nästasitter de bredvid varandra på uteserveringenoch röker. Någon frågar demskämtsamt ”öööh, kommer ni från skivbolageller?”.Han med flintis-med-hästsvans-frisyrenblänger ovanför kanten på sina spegelsolglasögonoch säger utan ett spår avhumor i rösten ”Kanske... Kanske inte”.Om så bara för att vår galna världhamnar en ynka liten promille på rättspår när en sån typ får SPARKEN måsteni hålla med mig om musikbranschenssotdöd är en schysst grej.text och bild: Johan Wanloowww.johanwanloo.se14 Groove 8 • 2006