Suzanne Kaplan Barn under Förintelsen – då och nu

1Recension ur tidskriften Psykisk Hälsa, Nr 2, 2004, 176-181.Suzanne KaplanBarn under Förintelsen – då och nuAffekter och minnesbilder efter extrem traumatiseringNatur och Kultur, 2003Kärnan i barn- och ungdomsanalytikerns Suzanne Kaplans bok utgörs av livshistorieråtergivna av judiska överlevande som själva var barn under Förintelsen och baseras påhennes doktorsavhandling (2002). Kaplan har tidigare varit koordinator i Sverige fördokumentationsprojektet The Survivors of the Shoa Visual History Foundations verksamheti Sverige, som startades 1994, för att samla och bevara vittnesmål från överlevande och andravittnen innan det var för sent. Inom projektet genomförde tjugo intervjuare, däribland honsjälv, videoinspelade intervjuer med 40 barnöverlevande, som under Förintelsen var i åldern3 – 14 år. Kriteriet för att bli intervjuad var erfarenheter av att ha levt under tysk ockupationoch att själv ha anmält sig för att bli intervjuad. De intervjuade har sitt ursprung i så mångasom nio olika länder och bor nu i Sverige. Intervjuerna, tillsammans med telefon- ochuppföljningsintervjuer, kom att ligga till grund för Kaplans egen forskning. Med ökad ålderhar alltfler överlevande velat berätta medan tid ännu finns med hänsyn till dem som inteöverlevde. Åldern tycktes också ha betydelse utifrån behovet att göra tillbakablickar ochskapa ett meningsfullt sammanhang i den egna livshistorien.Suzanne Kaplans forskningsintresse växte först och främst fram under genomförandet av deomfattande intervjuerna med kvinnorna Emilia och Anna (namnen är fingerade). Med sittintresse för intervjumaterialet från dessa kvinnor – intresset växte fram från data och inte frånbefintlig teori – valde Kaplan för sina fortsatta studier som forskningsmetod Grounded theory,teorigenerering på empirisk grund. Under sitt forskningsarbete har hon i de intervjuadeslivshistorier tagit fasta på de intervjuades egna ord och formuleringar, hur deras egna uttryckoch begrepp förhåller sig till varandra inbördes. Ett exempel på användningen av deintervjuades egna ord, ”in vivo-begrepp”, är ”fösning”, som återkom i deras språkbruk.Aktioner i bostadsområden och getton innebar hotfull ihopfösning, trängsel och väntan utanrörelsefrihet på till exempel en idrottsplats eller en äng. Man kände sig som människa utsattför ”första och andra fösningen”.Bokens samtliga tre delar är grundade i återkommande bearbetningar av intervjumaterialet.och Kaplans forskningsmetod är följdenligt nära sammanflätad med bokens struktur, där varjekapitel begreppsmässigt bygger på närmast föregående.Kaplan utgår från de intervjuades subjektivt upplevda livsvärld och ger genomgående i sittarbete detta ”inifrånperspektiv” största möjliga tolkningsföreträde. Därmed gör hon inteanspråk på att förmedla ”fakta” om Förintelsen, utan på att förmedla upplevelser frånFörintelsen, såsom de blir synbara i de vuxna barnöverlevandes affekter och minnen iintervjusituationen. Donald W. Winnicotts arbeten har utgjort en särskild betydelsefullinspirationskälla, men även hans metod som klinisk praktiker. Didier Anzieu, som anknyter

2till Freuds fruktbara metafor om ett sår, ett hål, i den psykiska sfären, en inre blödning vidpsykiskt trauma, har varit hennes utgångspunkt för förståelsen kring psykisk smärta.De intervjuade kvinnorna Emilia och Anna var 8 år när deras hemländer ockuperades. Ibokens del I, i kapitlet Barnöverlevande och barnafödande, skildras de oerhörda grymhetersom stundtals övergår ens förstånd som Emilia och Anna utsattes för. Följdverkningarna av deextrema traumatiseringar de utsattes för, medförde att de aktivt avstod från eget barnafödande.Så många som nio av de 40 intervjuade hade inte biologiska barn vid tidpunkten för intervjun.De barnöverlevande, menar Kaplan, tycks leva i ett vakuum mellan å ena sidan sina föräldrarsom de förlorat och å andra sidan ett komplicerat förhållande till eget barnafödande. Att avståfrån egna barn kan hos både män och kvinnor ha hängt samman med att man i identifikationmed det kommande barnet har känt ångest inför en ökad mottaglighet av invaderande affekteroch minnen som upprepas. Denna omedvetna rädsla kan, utöver det medvetna motivet ”attinget barn ska behöva utstå det man själv utstått”, ha lett till att man avstått från egna barn.Detta reproduktionsbrott, menar Kaplan, utgör en viktig aspekt av det totala brottet motgenerationer som Förintelsen innebar, generationsbrottet. Kaplan menar vidare att valet attinte ha barn såväl som valet att ha barn kan ha influerats av invaderande affekter. Barn tillöverlevande – andra generationen – kan i identifikation med sina föräldrar uppleva sig självasom offer. Genom denna ”transport av psykisk smärta” och genom desorganiserad anknytningkan, enligt Peter Fonagy (1999), en transgenerationell överföring av specifika minnen medsammanhängande affekter knutna till det massiva psykiska traumat ske. Två av de 40barnöverlevande hade förlorat sina egna barn genom självmord som unga vuxna.I del II, Vad som berättas i intervjuerna, introducerar Suzanne Kaplan en preliminärbegreppsmodell som bildar en viktig grundpelare för teorin som vuxit fram genom analysenav innehållet i de intervjuades livshistorier. Hon talar om generationsbrott som process,till vilken de flesta ledtrådar i innehållet i de intervjuades livshistorier kan länkas ochsom är uppbyggd av de tre samlingsbegreppen perforering, utrymmesskapande ochåldersförvrängning. Vid perforering har det psykiska höljet genomborrats ochsinnesförnimmelser från syn, lukt och hörsel har trängt igenom både den psykiska ochfysiska barriären. Intrånget i hemmet, pappans bortförande, att hårflätorna klipptes av, kylanoch hungern utgör exempel på perforering. Barnens sätt att motverka denna perforering visas isamlingsbegreppet utrymmesskapande. Det tycks ha funnits ögonblick då barnen trots detspända kraftfält de befunnit sig i, kunde skapa sig ett psykiskt utrymme, ett litet avstånd tillpågående hot genom egna tankar och handlingar. Det tredje samlingsbegreppet,åldersförvrängning, visas i hur de intervjuade kände sig ”gamla” som barn och ”som barn”när de blev vuxna.I kapitel 7, Barns livsvillkor under Förintelsen, som utgör bokens grundväsentliga kapitel,presenterar Suzanne Kaplan innehållet i de intervjuades livshistorier. Kapitlets olikakapitelavsnitt relateras till de olika historiska situationerna under nazismens förföljelse 1933– 1945 och visar tidsaxeln med de fenomen som aktualiserats och ackumuleringen av extremtraumatisering. Upplevelser av perforering – utsattheten - utgör här utom all tvekanstartpunkten för de interaktioner som de intervjuade beskriver och varje kapitelavsnitt inledsmed intervjusekvenser som belyser dessa upplevelser. Exempelvis kom under den historiskasituationen ”Antisemitism och raslagar” upplevelsen av perforering till uttryck i föräldrarnasupprörda, ibland panikartade känslor. En del föräldrar reagerade med depression och gråt,men satte inte ord på vad det handlade om, ”Min pappa … han grät, sa absolut ingenting …(s. 134)”. Barnen har observerat föräldrarnas gråt vid fönstret, som har förstärkt känslan av atttryggheten i tillvaron ryckts bort. Ansikten och fönster tycks, enligt Kaplan, generellt utgörabetydelsefulla gränser för yttre realiteter och inre fantasiliv. Vad som skett vid fönster, liksom

3att ”titta in i ansikten”, har visat sig vara särskilt betydelsefulla fenomen kring vilka deintervjuade riktat sin uppmärksamhet under samtliga historiska skeden.Ett av de psykologiska fenomen som varit särskilt framträdande i livshistorierna har varitpappans grundläggande betydelse livet igenom. Suzanne Kaplans intryck är att en starkidentifikation med fadern har varit viktig för att på egen hand kunna handskas med kampen attundvika döden. Ett stort antal livshistorier innehåller minnen från att mödrarna blev förlamadeav chocken vid aktioner och deportationer från hemmen. Kaplan menar att det återkommandetemat kring en svag mor kan vara uttryck för att modern inte varit i stånd att skydda barnetfrån förföljelse eller för ”en alltför stor väntan på objektet”, som upplevts som frånvarande.I kapitel 9 integrerar Suzanne Kaplan den tidigare presenterade preliminära begreppsmodelleni en framväxande teori kring affekthantering. De hypoteser som ligger till grund för dennateori rör psykologiska fenomen som Kaplan benämner traumalänkning, som hon ser som deninre följdverkan av perforering och generationslänkning som övergripande aspekt avutrymmesskapande. Hon nämner fyra kategorier av affekthantering; vid traumalänkningdomineras livshistorierna av affektinvadering och affektisolering och vid generationslänkningav affektaktivering och affektsymbolisering. Affekthantering, som både är en medveten ochomedveten process, ser hon som den intervjuades psykiska ”rörlighet” mellan de olikaaffektiva positionerna samt hur variationer i förmågan att symbolisera förekommit bådemellan intervjuer och under olika skeden i samma intervju. Traumalänkningens dominanssammanhänger med det förhållningssätt Kaplan benämner perforerande trauma.Generationslänkningens dominans hänger ihop med att de intervjuade sätter ord på, uttryckeroch reflekterar över både händelserna som sådana och de affekter som är förbundna meddessa händelser. Individen förmår verbalisera den ursprungliga händelsen ”nachträglich”, iefterhand, och den presenteras i form av ett medvetet minne man till stor del kunnat läggabakom sig. Detta förhållningssätt benämns uttryckt trauma. Traumalänkning respektivegenerationslänkning visar på två möjliga riktningar som den inre psykologiska processen kanta mot desintegration respektive integration av mycket svåra upplevelser och erfarenheter.Suzanne Kaplan talar om begreppet generationsbrott, som kan uppfattas i flerdubbelbetydelse, exempelvis som ett sammanbrott i tidsuppfattningen, brott i tänkandet ochsjälvupplevelsen. Laub & Auerhahn beskriver fenomenet klyvning i självet genom att visa hurminnesfragment kan återuppväckas, utan att individen vet att ”jag” eller subjektet som upplevtden ursprungliga traumatiska händelsen, är skild från den som återuppväcker den. Det sker ettsammanbrott av dessa två vid minnestillfället, utan att ett reflekterande själv är närvarande.Det förflutna och nuet existerar samtidigt inom det upplevande självet, ”nu när jag berättar …upplever jag det ännu en gång (s. 280)”, vilket Kaplan menar sammanfaller med hennesintryck i den egna forskningen. Klyvning i självet är ett fenomen som även beskrivs i detvedertagna begreppet dissociation.I ett av de avslutande kapitlen är Suzanne Kaplan teoretiska resonemang omkring Freudsbegrepp Nachträglichkeit och begreppen affekt och minne briljanta. Utifrån sin analys avintervjusekvenser med en av de intervjuade kvinnorna utvecklar hon sina tankegångaromkring Nachträglichkeit som i snäv bemärkelse kan uppfattas som kopplat till sexualitet, ochsom sådant är ett kliniskt begrepp. Inspirerad av Arnold H. Modell kom hon under den senaredelen av sin studie se begreppet i en bredare och mer universell bemärkelse. Hon hänvisar häräven till Donald L. Nathanson, Regina Pally, Arnold H. Modell, Gerald M. Edelman ochDaniel Schacter. Enligt Modell upprepar människan smärtsamma upplevelser, så länge dessaförblir oassimilerade. Smärtsamma upplevelser, som under det ursprungliga perforerande

4traumat var omöjliga att assimilera – ”jag tänkte inte” – ”släpar efter” och kommer till utrycki det traumatiska symtomet, i invaderande affekter, frusna minnesbilder och kroppsligasinnesförnimmelser.I sina fortsatta resonemang omkring den smärta som efter extrem traumatisering inte finnersin psykiska representation, refererar Suzanne Kaplan till Lawrence L. Langer, som hävdar attofullständigheten, förvrängningar, luckor och fragmenteringen i de överlevandes berättelser,visar att smärtan inte är upplevbar. I fragmenteringen av berättelsen finns både oförmågan attintegrera, att skapa mening och antagligen också försvarsaspekter kring att inse totaliteten idet man varit med om. I stället passar fragmenten inte ihop, för om de gjorde det, skullesmärtan upplevas som outhärdlig.I sin framställning omkring rekonstruktion och konstruktion av minnen, hänvisar SuzanneKaplan till Donald P. Spence, Arnold H. Modell, Shoshana Felman & Dori Laub, JurgenReeder och Iréne Matthis. Här åskådliggör hon hur minnen av stark ångest – den invaderandeaffekten i extremt traumatiska situationer – eventuellt endast kan konstrueras, aldrigrekonstrueras.Suzanne Kaplan har med sin psykoanalytiska förförståelse och forskningsmetod härbärgeratoch synliggjort de barnöverlevandes livshistorier med den detaljrikedom, upplevda smärta ochhudlöshet de förmedlar. Samtidigt har hon med sitt naturliga, ödmjuka och ´direkta tilltal´med varsamhet fört mig som läsare in i det starkt berörande mötet med texten. Genom sinbanbrytande forskningsinsats och framskapade begreppsmodell och teori om affekter itraumalänkning och generationslänkning bidrar hon med ny kunskap om traumatiskaprocesser i samband med folkmord, etnisk rensning, tortyr, krig, uppbrott och flyktingskap.Kaplans teori, som äger både komplexitet och allmängiltighet, är att betrakta som ettgrundläggande och ovärderligt redskap för förståelsen och kommunikationen kring de inreföljdverkningarna av extrem traumatisering, såsom vi idag möter dessa i klinisk praktik hosbarn, ungdomar, vuxna och äldre.Enligt András Pöstényi (1996) ”kan vi inte leva oss in i en traumatisk situation, ty dettraumatiska i en situation är just det som inte är upplevbart i den … traumat är det absolutmeningslösa, i ordets egentliga mening ofattbara ... (s. 8)”. Suzanne Kaplan har frågat sig hurhon skulle kunna skriva en text, som levandegör de livshistorier hon tagit del av och samtidigtkunna abstrahera det ogripbara – det som inte är upplevbart – så att det går att tänka kring ochförstå det som återges, att omvandla det ofattbara till psykiskt innehåll. Då hennes bok är enskrämmande och samtidigt rik dokumentär skildring, som kommer nära de barnöverlevandesupplevda smärta och psykiska verklighet, lämnar jag den med en känsla av att – kanske förförsta gången – ha förstått det man så envetet och sårande kallat ”det ofattbara”.Kerstin EisermanLeg. psykolog, leg. psykoterapeutkerstin.eiserman@redcross.seFonagy, Peter (1999). Anknytningsproblem och Förintelsetraumats överföring mellangenerationerna. Psykisk Hälsa, Nr 1, 24-52Pöstényi, András (1996). Hitom lustprincipen. Dröm, trauma, dödsdrift. Divan, 3; 4-16.