Grundfärger

Intermediär effektDe ovan nämnda allelerna; grå, gulmagad, tårfläckad, osv, är recessiva till vitt (A wt ) och dominantaöver svart och brunt (A a ). De är sinsemellan intermediära, dvs de är varken dominanta eller recessiva.Färgen hos ett heterozygot får blir därför en blandning av de olika allelernas effekt. Ett får medgenerna A g A t har en gen som kodar för grå och en gen som kodar för gulmagad, dvs svart med ljusmage. Resultatet blir mitt emellan, dvs ett får som är grått med ljus mage.GULMAGAD BAGGEA tA aGRÅ GULMAGAD BAGGEA tA gGRÅ TACKAA gA aA t A gGrått gulmagatlammA t A aSvart gulmagatlammA g A aGrått lammA a A aSvart lammKorsningsschema 3Korsningsschema vid parning mellan bagge somär heterozygot gulmagad (A t A a ) och tacka somär heterozygot grå (A g A a ).A ebTÅRFLÄCKADTACKAA aA t A ebBlå gulmagad,dvs grå medljus buk ochtårfläckarA t A aSvartgulmagadA g A ebGrå tårfläckadA g A aGråKorsningsschema 4Korsningsschema vid parning mellan baggesom är grå gulmagad (A t A g ) och tacka somär heterozygot tårfläckad (A eb A a ).Tabell 1. Sammanfattning av AlocusAllel UtseendeA wt Vit eller gulA g Grå eller gråbrunA t Svart eller brun med ljus buk, akterspegel, haka och ögonbrynA gt Grå eller gråbrun med ljus buk, akterspegel, haka och ögonbrynA eb Mörk med vita fläckar i tåkanalenA b Ljus med vita fläckar i tårkanalen, svart eller brun buk,akterspegel,samt grävlingsteckning i ansiktetE locusDe flesta svenska får har anlaget E + , vilket yttrar sig så att generna på A locus får fullt genomslag ochdärmed bestämmer fårens grundfärg. Vissa får, däribland enstaka svenska finullsfår, ålandsfår ochfinsk lantras kan ha genen E d . Denna gen är dominant över E + och gör att fåren blir helt svarta ellerhelt bruna oberoende av vilka gener som finns på A locus. Får med genuppsättningen E + E + får följaktligenden färg som fårets gener på A locus kodar för. Får med genuppsättningen E d E + eller E d E dblir alltid helt svarta eller helt bruna även om de på A locus kan ha genen Awt som kodar för helt vit.Dock kan sådana får givetvis vara skäckar eller ha vita tecken. Genen E d finns som redan nämntshos bl.a. enstaka svarta finullsfår, men är i övrigt ganska ovanlig bland europeiska fårraser. Ingetgutefår har ännu med säkerhet konstaterats bära denna gen. De europeiska raser som är mest kända

för att ha denna gen är de brittiska raserna black welshmountain och jakobfår samt den holländska rasenschwartzbles. Genen förekommer främst bland vissaafrikanska och asiatiska fårraser t.ex. karakul där den ärmycket vanlig.Eftersom genen E d är dominant ger den sig alltid tillkänna hos de får som bär den. Det gör att i raser därman under flera generationer enbart avlat på helt vitadjur har man kunnat utrota den. Därför kan man varasäker på att ett svart merinofår i Australien inte kanbära genen E d , utan måste vara svart pga genen A a ,eftersom denna gen kunnat ligga dold hos heterozygotvita får (A wt A a ).I raser där det alltid funnits färgade får kan den svartafärgen bero på antingen A a eller E d . Vilken gen det rörsig om går inte att avgöra bara genom att titta på fåret.Då krävs testparning med andra får där man redan vetvilka gener de har. Om man skulle få ett vitt lamm närman parar två svarta får är det dock frågan om genenE d på E locus som gör åtminstone den ena föräldernsvart, eftersom denna gen kan dölja genen A wt på Alocus.Tre grå tackor där färgen i ansiktet varierarmellan de vänstra sommarbilderna och dehögra vinterbilderna.ÅrstidsvariationerDe färger hos får som är effekten av en kombinationav eumelanin och faeomelanin varierar ofta kraftigtöver året. Det rör sig om de färger som beror på andragener på A locus än vit (A wt ) och svart (A a ). Effektenmärks särskilt väl i ansiktet. Mängden eumelanin i förhållandetill faeomelanin varierar såtillvida att de mörkarepartiernas utbredning är större på vinterhalvåret,och mindre under sommaren. Detta illustreras av detre tackorna som fotograferats på sommaren respektivevintern. De är alla homozygot grå (A g A g ). Den förstamörkgrå tackan har betydligt större område med vittkring mulen på den vänstra sommarbilden. Den andratackan, som också har bläs, saknar nästan helt svartpigment i ansiktet på sommaren. Den tredje tackan bliräven hon betydligt ljusare sommartid. qLITTERATURAdalsteinsson, S. 1970. Colour inheritance in Icelandic sheep and relation between colour,fertility and fertilization. J.Agric.Res.Icel. 2 (1) s 3-135.Lundie, R. 2004. The genetics of colour in sheep – some basics. Editor: Lundie & Wilkinson.The world of coloured sheep. 6th world congress on coloured sheep. New Zealand. s 111-122.2013 Hemsida: www.gutefar.se E-post: info@gutefar.se